Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o SO.
1
EVio SO.
Ant. till Riksd. kansli den 18 mars 1908, kl. 2 e. m.
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4 i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående undervisning om de smittosamma och ärftliga
sjukdomarnas natur och verkningar.
Uti en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 1, har herr E. O.
V. Wavrinsky i Stockholm hemställt, »att Riksdagen ville besluta i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t ville vid ordnandet af
undervisningen i hälsolära träffa åtgärder, hvarigenom upplysning om de
smittosamma och ärftliga sjukdomarnas natur och verkningar och därmed
följande ansvar vid lämplig ålder kommer att lämnas det uppväxande
släktet».
Till stöd för denna sin hemställan anför motionären bland annat:
»Undervisningen i hälsolära afser att lära det uppväxande släktet att bevara
sig mot hälsofientliga inflytelser, att taga vara på den fond af hälsa
och kraft hvar och en mer eller mindre besitter. Men samhällslifvet förer
människorna, synnerligast i städerna, oafbrutet i så nära beröring med
hvarandra, att faror för individens hälsa, ja för hans lif uppstå just genom
den tvungna dagliga beröringen. Yi utsättas och utsätta hvarandra
Bil. till Riksd. Prot. 1908. 8 Sami. 2 Afd. 2 Band. 19 Höft. (N:o 20.) 1
2 Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 20.
ofta för smitta af okunnighet om sjukdomarnas verkliga natur. Synnerligast
rörande de mest utbredda och djupast ingripande smittosamma sjukdomarna
bör därför upplysning meddelas vid lämplig ålder, främst af alla
rörande de veneriska sjukdomarna och deras faror för individen, familjen
och samhället. Denna undervisning måste utgå från undervisningen om
könsorganen. Men det är af största vikt, att denna undervisning lämnas
under lämplig form och af personer som äro vuxna denna grannlaga uppgift.
Svårigheterna som möta äro icke obetydliga, men få ej afskräcka
oss från uppgiften. Synnerligast blir denna undervisning eu oeftergiflig!
bjudande plikt när man besinnar, hurusom könssjukdomarna liksom alkoholismen
och flera andra djupt ingripande sjukdomar fortplantas till oskylda
och verka degenererande.
Af okunnighet bör, så vidt möjligt, ingen utsättas för den bördan
att vara saker till förgiftande af annans eller andras lif. Ansvaret inför
oslcylda och särskildt inför ofödda släkten måste bjärt och klart framhållas
för att väcka ansvarskänslan till vaket lif. Då det numera finnes
tillgång på kvinnliga läkare och vetenskapsidkare, kunna flickorna äfven
få sådan undervisning genom lämpliga lärare.»
Ehuru motionären i sitt slutyrkande i mera allmänna ordalag begär
åtgärder, hvarigenom upplysning om de smittosamma och ärftliga sjukdomarnas
natur måtte vid lämplig ålder lämnas det uppväxande släktet,
framgår det dock af hans motivering, att han framför allt afser undervisning
rörande de smittosamma och ärftliga könssjukdomarna. Om dessa torde
våra läroanstalter — med ytterst få undantag — icke meddela någon kunskap,
under det att däremot undervisning i regel meddelas om en del andra
smittosamma och ärftliga sjukdomar, om också denna undervisning mångenstädes
på grund af omständigheternas tvång blir helt flyktig. I en del
af våra folkskolor af lägre form räcker ej tiden till, i eu del andra saknas
nog hos vederbörande lärare tillräckliga förutsättningar för undervisning
i hälsolära öfverhufvud taget. Men att meningen är, att kunskaper på
detta område skola i folkskolan meddelas, framgår af normalplanen, som
bland kurserna i naturlära upptager redogörelse för människokroppens
byggnad, förrättningar och vård jämte en efter lärjungarnas uppfattningsförmåga
lämpad framställning om de rusgifvande och narkotiska
ämnenas natur och verkningar. För folkskolans högre afdelning föreskrifver
samma normalplan hälsolära i samband med förnyad och mera
omfattande framställning af människokroppens byggnad och förrättningar
3
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 20.
och för de fortsättningsskolor, där naturkunnighet förekommer som läroämne,
föreskrifves hälsolära alternativt med undervisning i de delar af
naturläran, som hafva betydelse för hvarje orts viktigaste näringar. De
numera utkommande läroböckerna i detta ämne innehålla — låt vara kortfattade
— upplysningar om de vanligaste farsotsjukdomarna jämte lungsoten
och om sättet att förhindra deras spridning.
IJndervisningsplanen för realskolan förlägger till 6:te klassen, afslutningsklassen,
läran om människokroppen och det allmännaste af hälsoläran,
däri inbegripna de rusgifvande ämnenas och tobakens natur och
verkningar, och i de metodiska anvisningarne påpekas, att hälsoläran bör
såvidt möjligt läsas i anslutning till de särskilda organens fysiologi. Så
bör läran om födoämnena och födans ändamålsenliga sammansättning
genomgås i anslutning till matsmältningsprocessen, bostäders ventilation
i sammanhang med hudens verksamhet. Lärjungarne böra äfven erhålla
någon kunskap om bakteriernas betydelse och verkningar samt om de samhällshygieniska
medlen till bekämpande af de svårare bakteriesjukdomar ne.
Kursfördelningen för gymnasiet föreskrifver, att i 2:dra ringen skall
genomgås: människokroppens organ, väfnader och fysiologi och i anslutning
därtill hälsolära, däri inbegripna de rusgifvande ämnenas samt tobakens
natur och verkningar äfvensom det viktigaste om mikroorganismerna
och deras betydelse och, såsom inledning till det hela, det elementäraste af
cellifvet. I förbigående kan nämnas, att denna undervisning förlagts till
gymnasiets 2:dra ring af det skälet, att alla lärjungarne skola få tillfälle
att inhämta dessa nyttiga kunskaper. Den valfrihet, som tillåter lärjunge
att bortvälja ämnet biologi, inträder nämligen först i 3:dje ringen.
Det torde af den gifna redogörelsen framgå, att man vid uppgörandet
af planer för undervisningen i naturkunnighet haft blicken öppen för behofvet
af kälsolärans studium i alla de olika slagen af offentliga skolor i
vårt land. I de lyckligare lottade folkskolorna och de allmänna läroverken
torde ock undervisningen i detta ämne lämna ett godt resultat, åtminstone
där undervisningen bestrides af naturvetenskapligt utbildade eller skolade
lärare. Tyvärr råder för närvarande rätt stor brist just på dylika lärare
och i följd däraf är nog undervisningen i hälsolära på ett och annat håll
tämligen bristfällig.
Men nu nämnda undervisning berör i regel ej den del af ämnet,
som motionären åtminstone i sin motivering påtagligen vill framhålla,
nämligen de veneriska sjukdomarna och den fara de innebära för individen,
familjen och samhället. Kunskapen härom sammanhänger emel
-
4 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (Ko 2) Utlåtande Ko 20.
lertid på det intimaste med ungdomens upplysning i sexuella ting i
allmänhet, och härmed är utskottet inne på frågans egentliga kärnpunkt.
Här möta åtskilliga svårigheter. Först har man att räkna med många
föräldrars och fostrares tvekan och oro, ja, bestämda motvilja för att hos
barnen väcka intresse för ett område, som man hoppas i det längsta skall
undandraga sig barnens uppmärksamhet. Men å andra sidan torde det
tyvärr vara en allmänt känd erfarenhet, att de flesta barn på omvägar
och utan egna åtgöranden erhålla kunskap om sådant, som tillhör könslifvet.
Hvad föräldrar och uppfostrare icke meddela, det bibringas i stället
af kamrater och andra och detta på ett sätt, som ofta blir ödesdigert.
Visserligen är det sant, att barnet ej kommer undan denna osunda kunskap
om könslifvet, äfven om det kommer i tillfälle att erhålla en
riktig framställning, på ett lämpligt och värdigt sätt meddelad från annat
håll, men det torde dock blifva bättre skickadt att motstå farorna och
frestelserna.
Principiellt kan utskottet således ej finna annat än att det måste
anses synnerligen önskvärd!, att det uppväxande släktet vid lämplig ålder
må få en dylik undervisning. Men vid det praktiska anordnandet af
denna undervisning möta svårigheter, som utskottet visserligen hoppas ej
skola vara oöfvervinneliga, men hvilka dock äro oerhördt stora. Liksom
man hos oss angående en sådan undervisning har en mycket ringa erfarenhet,
så har man ej heller från utlandet mycket att lära, då ju frågan
äfven där är jämförelsevis ny. Längst torde man hafva hunnit i
Tyskland, där det år 1902 stiftade Tyska Sällskapet för könssjukdomarnas
bekämpande bedrifvit ett kraftigt och som det vill synas äfven
lyckosamt upplysningsarbete genom föredrag, flygblad, diskussionsmöten
m. m. I maj 1907 hölls i Mannheim en kongress för sexuell pedagogik,
för hvars förhandlingar med. d:r Magnus Möller redogör i en förträfflig
uppsats, Om sexuell uppfostran, i Allmänna Svenska Läkartidningen
för 1907. Utskottet tillåter sig att härur låna följande utdrag ur kongressens
förhandlingar:
*1. Det ideala vore, om hemmet kunde meddela den grundläggande sexuella upplysningen,
om alltså alla föräldrar vore i stånd att lugnt, sanningsenligt, sakkunnigt och
i en barnets ålder och utveckling motsvarande form besvara alla dess frågor angående
lifvets och människans tillkomst.
2. Målet måste bli att af den uppväxande generationen utbilda sådana fäder och
mödrar.
5
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 20.
3. Under nuvarande förhållanden kan emellertid hemmet blott undantagsvis på
ett ändamålsenligt sätt upplysa barnet om sexuella ting. Skolan får därför åtaga sig
uppgiften.
4. Men ännu saknas lärare, som äga nödiga insikter och speciel skolning för att
kunna med behörig auktoritet och takt vägleda de unga på detta ömtåliga område.
Sexuell pedagogik måste därför ingå såsom ett led i den pedagogiska undervisningen i
lärare- och lärarinneseminarierna.
5. Den nuvarande generationen, föräldrar och lärare, böra undervisas genom muntliga
föredrag (föräldraaftnar, lärarkurser) och tryckta skrifter.
6. I skolan anknyter sig meddelandet af det nödiga sexuella vetandet mest otvunget
och naturligt till undervisningen i naturvetenskap, hvarvid läraren med tillhjälp af planscher
och preparat kan, allt efter barnens utveckling mer eller mindre i detalj, förklara
könslifvets elementära fenomen, såsom växternas och djurens befruktning, fröets och
fostrets utveckling, det senares födande, ungarnas uppfödande o. s. v. På frågorna om
själfva könsakten, om könslifvets förvillelser äfvensom om könssjukdomarna bör i folkskolan
ej ingås, åtminstone ej i gosskolorna.
7. I de högre läroverkens högre klasser, äfvensom i fortbildningsskolor, bör däremot
i sammanhang med en föreläsningskurs i hälsolära, som helst gifves af en läkare,
icke blott meddelas en allmän anatomisk-fysiologisk undervisning om könslifvet, utan
äfven hänvisas på vikten af könslig afhållsamhet och renlighet samt på könssjukdomarnas
uppkomstsätt, förlopp och läkningsbetingelser.
8. Benägenhet för sedliga förvillelser kunna minskas och neutraliseras genom förbättrad
kroppslig hygien (mera plats för friluftsöfningar, slöjd i folkskolan) och framförallt
genom viljans och karaktärens öfvande och odling (inpräglande af känsla af ansvar,
aktning för kvinnan, för moderskapet, vädjan till det »heroiska» i gossesinnelaget, afledning
genom härdande öfningar, sociala och konstintressen m. m.).»
Ser man nu på våra förhållanden, torde de på kongressen i Mannheim
föreslagna anordningarne i hufvudsak vara tillämpliga äfven hos oss.
Likasom i Tyskland torde äfven i vårt land början böra göras genom att
vid seminarierna införa kurser i sexuell pedagogik. Men äfven härigenom
är blott ett ringa steg taget mot målets vinnande. Enbart kunskap är
i detta fall enligt utskottets mening ej tillfyllest, ty vid meddelande af
undervisning i dessa ömtåliga och grannlaga ämnen erfordras dessutom
eu särskild takt och finhet i uppfattningen, som äro en frukt af hjärtats
bildning, men alldeles icke med säkerhet alltid åtföljer kunskapen.
En ogrannlaga eller klumpig framställning kan i detta fall skada mera
än gagna och en bristande förmåga att upprätthålla disciplin kan lätt
neddraga ämnet till det löjliga. Det kan t. o. m. sättas i fråga, om en
ung nyss utexaminerad lärare eller lärarinna är rätt väl lämpad till en
sådan undervisning, hvartill en mognare ålder och rikligare lifserfarenhet
utgöra viktiga förutsättningar. Framförallt torde på intet annat
undervisningsämne så stora kraf ställas på lärarens personlighet som på
6 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 20.
detta. Att för närvarande kräfva obligatorisk undervisning om sexuella
ting i folkskolan anser utskottet därför mindre välbetänkt. Endast där
fullt betryggande förutsättningar finnas för att en dylik undervisning
kommer att blifva god, synes försök kunna göras. Man får ej heller
förbise den stora svårighet, som ligger däri, att de flesta folkskolorna i
vårt land äro samskolor och att det knappast torde vara lämpligt att
låta lärare undervisa flickor och lärarinnor gossar, hvilka närma sig
pubertetsåldern, i till könslifvet hörande frågor.
I de fall, där nu anförda svårigheter kunna öfvervinnas, måste enligt
utskottets mening undervisningen på folkskolans stadium hålla sig på det
elementära området och ställas i omedelbart och naturligt sammanhang
med undervisningen i naturkunnighet, så att könslifvet icke framträder
såsom något för sig, från andra lifsfunktioner afgränsadt område. I alla
händelser torde undervisningen i de veneriska sjukdomarnes natur knappast
böra förekomma i folkskolan, åtminstone torde gossarna oftast vara
för unga för denna undervisning. Att man anser flickor vid samma år
kunna erhålla en dylik undervisning, beror på att de vid denna ålder ju
äro mera utvecklade än gossarne och att de, då de slutat folkskolan och
träda ut i lifvet i tjänst eller annat arbete, ofta betraktas och behandlas
som mogna kvinnor. I detta afseende har man en god erfarenhet från
Stockholm, där flickorna i folkskolans högsta klass undervisas i sexuell
hygien, och i större samhällen, där kvinnliga läkare eller för undervisningen
lämpliga lärarinnor finnas att tillgå, torde exemplet från Stockholm
böra mana till efterföljd.
För de allmänna läroverken äro svårigheterna för ungdomens upplysning
i sexuella ting betydligt mindre än i folkskolan dels till följd af
den rikligare tid som kan ägnas åt ämnet biologi, dels emedan hvarje läroverk
skall hafva en skolläkare, som ju mera än lärarne bör hafva betingelser
för att kunna på ett riktigt sätt lämna lärjungar ne erforderlig
upplysning både om könslifvets fenomen och könssjukdomarne. Yid flera
läroverk lär det ock hafva försökts att gifva lärjungarne kunskap om de
veneriska sjukdomarne i föreläsningens form och med, som det vill synas,
godt resultat, och det har meddelats utskottet, att öfverstyrelsen för rikets
läroverk är betänkt på att inom kort framlägga frågan om sådan undervisning
för ett möte af delegerade från Sveriges skolläkare.
Utskottet har icke förbisett, att äfven utanför skolorna upplysning
kan meddelas ungdomen i hithörande frågor. Genom den af staten un
-
7
Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 2) Utlåtande N:o20.
clerstödda populärvetenskapliga föreläsningsverksamheten sprides redan nu
i någon mån kunskap såväl i sexuell hygien som om de smittosamma könssjukdomarna.
I folkbildningsförbundets förteckning öfver föreläsare upptagas
föredrag i dessa frågor af tvenne manliga och tvenne kvinnliga
läkare.
Vidare har Derinatologiska sällskapet i Stockholm — en sammanslutning
af läkare, verksamma på dermatologiens och syfilidologiens områden
— författat en uppsats med rubrik »Om de smittosamma könssjukdomarne.
Upplysningar och råd riktade till Sveriges vuxna ungdom».
Sedan Kungl. Maj:t under sistlidne oktober efter ansökan beviljat nämnda
sällskap fem tusen kronor för bestridande af trycknings- och distributionskostnader,
kommer denna uppsats att såsom flygblad utdelas till arméns
och flottans personal, till arbetareorganisationer, föreläsningsföreningar och
folkbibliotek, till den vid högskolorna studerande ungdomen, till högre
allmänna läroverkens abiturienter m. fl.
Trots de svårigheter, som emellertid vidlåda ordnandet inom flertalet
skolor af undervisning på nu i frågavarande områden, anser utskottet likväl
högeligen önskvärd!, att åtminstone ansträngningar göras för att tillgodose
det oförnekliga behofvet af ungdomens upplysning i [dessa afseenden.
I samband härmed tager utskottet sig friheten framhålla, hurusom innevarande
års Riksdag, genom att bifalla lagutskottets utlåtande n:o 9, (i anledning
af motioner om skrifvelse till Konungen med begäran om utredning,
huruvida vissa sjukdomar må utgöra äktenskapshinder och skäl till återgång
af äktenskap m. m.) redan uttalat sig i sådant syfte. Det heter
nämligen i det åberopade utlåtandet (sid. 11):
»Eu förbättrad undervisning om de smittosamma sjukdomarnas natur
och verkningar samt en därigenom åstadkommen vidgad kännedom om
de faror, de kunna draga med sig såväl för den sjuke själf som för
hans maka och ett kommande släkte, skola säkerligen i minst lika hög
grad som de lagbud, motionären ifrågaställa medföra en ökad ansvarskänsla
och ett allt allmännare iakttagande på frivillighetens väg af de
fordringar, som kunna och böra uppställas i nu förevarande afseende. Och
enligt utskottets uppfattning är denna väg till målets uppnående att föredraga
framför ett tvångsbud på ett så ömtåligt område som detta.»
I anslutning till hvad sålunda anförts, finner sig utskottet i anledning
af herr E. O. V. WavrinsJcys förevarande motion, n:o 1, böra
hemställa,
8
Andra Kammarens Tillfälliga UtsJcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 20.
att Andra Kammaren för sin del ville besluta, att
^riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhåller, det
Kungl, Maj:t täcktes taga under öfvervägande, huru
och i hvad mån upplysning om de smittosamma och
ärftliga sjukdomarnas natur och verkningar må kunna
lämnas det uppväxande släktet.
Stockholm den 17 mars 1908.
På utskottets vägnar:
KNUT KJELLBEKG.
Stockholm, tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, 1908.