Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 1.
1
Nr 1.
Ankom till Riksdagens kansli den 12 februari 1913 kl. 4 e. m.
Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 1, i anledning
av en av herr Johanson i Gäre väckt motion,
nr 60, om skrivelse till Kungl. Maj:t omgående viss ändring
i gällande bestämmelser om ersättning till stämningsmän.
I förevarande motion liemstäiles, att Riksdagen i skrivelse till Kungl.
Maj:t anliåller om sådan ändring av kungl. förordningen av den 12
juli 1878 angående ersättning till stämningsmän, att reseersättning endast
må utgå och beräknas från förrättningsstället närmast boende ojäviga
förrättningsmäns hemvist, även om annan mera avlägset boende person
användes för utförandet av uppdraget.
Beträffande motiveringen får utskottet hänvisa till motionen.
I rättegångsbalken är stadgat, att underrätterna skola förordna vissa
män att, då de därom anlitas, delgiva stämningar och domstolars beslut
så ock eljest verkställa delgivning av handlingar. Som stämningsmän
fungerar vidare utan särskilt förordnande fjärdingsman och även nämndeman,
där han åtager sig delgivningsuppdraget. Enligt kungl. förordning
den 12 juli 1878 angående ersättning till förrättningsmän för utmätning
i enskilda mål samt till stämningsmän m. m. erlägges till vardera av
Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 13 samt. 5 avd. 1 höft. (Nr 1.)
Motionen.
Utskottet.
2 Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 1.
de stämningsmål! eller betjente, som verkställa delgivning av stämning,
domstols beslut etc., 50 öre för varje person, som av handlingen undfår
del. Dessutom äro förrättningsman och vittne, då resa erfordras för
verkställande av förrättning å landet eller i stad utom stadens planlagda
område, berättigade till ersättning vardera för skjuts efter en häst.
Nu är emellertid dessa stämniugsmäns behörighetsområde obegränsat,
och det står således den, som söker delgivning, fritt att anlita vilka
stämningsmän han behagar, oberoende av vilka kostnader det medför.
Och erfarenheten har visat, att delgivningssökande synnerligen ofta begagna
sig av stämningsmän, vilkas resekostnader bli onödigt dyra.
Vid åtskilliga föregående tillfällen har också inom Riksdagen gjorts
försök att råda bot på detta missförhållande. Sålunda väcktes inom
Andra kammaren motioner i samma syfte soda den nu förevarande motionens
vid 1890, 1892 och 1894 års riksdagar, utan att man dock
lyckades komma till något resultat. 1890 avslogs motionen av Andra
kammaren med 74 röster mot 64. 1892 vann den visserligen Andra
kammarens bifall men däremot ej Första kammarens, och då den 1894
åter framfördes, blef den även av Andra kammaren avslagen.
De betänkligheter mot förslaget till ändrade bestämmelser i föreliggande
syfte, vilka vid dessa tillfällen föranledde dess fall, torde med
den utveckling kommunikationer och affärsförbindelser under de två senaste
decennierna tagit, ha väsentligt förlorat i betydelse. Vidare
är det otvivelaktigt, att, särskilt med hänsyn till att lantbefolkningen
alltmera mdragits i ekonomiska förbindelser av skilda slag, behovet av
sådana ändrade bestämmelser nu är ännu starkare än för 20 år sedan.
Visserligen har man all anledning tillse att i det förfarande, det här är
fråga om, den sökandes rätt tillgodoses, men å andra sidan torde det ej
vara med billighet överensstämmande att, då det t. ex. gäller skuldfordringsmål,
överlämna gäldenären, som ju får bestrida stängningskostnaderna,
åt borgenärens fullständiga godtycke. Den börda, som här är
ifrågasatt att läggas på den sökande, nämligen att undersöka, vilken
stämningsmän som kan utföra uppdraget för de minsta kostnaderna,
torde ej heller vara i nämnvärd grad tyngande, då ju fjärdingsmännen
alltid äro att tillgå, och då vidare förteckning å dem, som äro till stämningsmän
förordnade, skall finnas anslagen å rättens dörr samt å landet
hållas tillgänglig hos häradshövdingen. Och även om i enstaka fall, då
det är synnerlig brådska med delgivningens verkställande, det skulle
kunna inträffa, att sökanden ej i tid hinner utvälja den stämningsmän,
3
%
Andra hammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande Nr 1,
vilkens användande för uppdraget medför de minsta resekostnaderna,
och sålunda åsamkas någon ringa kostnad, som lian med de nuvarande
bestämmelserna både undvikit, så har utskottet dock icke kunnat anse
denna omständighet vara av betydelse att utgöra hinder för ett bifall
till motionen.
Utskottet får sålunda hemställa,
att Ändra kammaren för sin del ville besluta,
att Riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller
om sådan ändring i kungl. förordningen den 12 juli
1878 angående ersättning till förrättningsmän för utmätning
i enskilda mål samt till stämningsmän m.m.,
att reseersättning till stämningsmän endast må utgå
med det belopp, som skolat beräknas till den ojäviga
stämningsmän, vilken med hänsyn till sitt hemvist skulle
betinga de minsta resekostnaderna för delgivningsuppdragets
fullgörande. .
Stockholm den 14 februari 1913.
På utskottets vägnar:
ERNST LILJEDAHL.
Vid förestående ärendes slutbehandling i utskottet hava närvarit: herrar
Liljedahl, Ingvarsson, Andersson i Höckerum, Sandstedt, Bärg i Katrineholm, Torgén,
Indebetou, Lindley, Sundström och Isaksson.