Andra Kammar ena Tillfällig a Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 19.
i
N:o 19.
Ank. till Riksd. kansli den 9 april 1902, kl. 2 e. in,
Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj;t
angående patientafgifterna vid upptagningsanstalter för
sinnessjuka.
I en af herr A. Petersson i Påboda jämte sju andra ledamöter af
Andra Kammaren väckt motion, n:o 104, som till utskottet hänvisats,
hemställes:
»att Riksdagen måtte besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t vid förnyande af aftalen emellan staten och de
landsting, som vid hospitalen med Kongl. Maj:ts tillstånd anordnat s. k.
upptagningsanstalter för sinnessjuka, äfvensom vid framläggande af förslag
till Riksdagen om eventuel! nya sådana aftal, täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke patientafgifterna, som af landstingen vid dessa
anstalter till staten erläggas, må kunna nedsättas till ungefärliga medelkostnaden
för sinnessjukas vård å hospital».
Till stöd härför anföra motionärerna följande:
Uti Kongl. Maj:ts förnyade nådiga stadga angående sinnessjuka den 14 juni
1901 är föreskrifvet, att inom hvarje län skall vid något af dess lasarett beredas tillfälle
till vård af sinnessjuka i de uti § 46 i stadgan omförmälda fall, att sinnessjuk,
hvilken vore i trängande behof af vård å hospital, ej genast kunde där blifva intagen,
Bill. till Riksd. Prof. 1902. 8 Samt. 2 Afä. 2 Band, in Haft. (N:o 19.) 1
2 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 19.
samt att årstid eller andra tillfälliga omständigheter hindrade omedelbart insändande
till hospital af sjuk, för hvilken inträde vore beviljadt.
I Kongl. Maj:ts nådiga lasarettsstadga den 18 oktober 1901 är i § 4 föreskrifvet,
att inom hvarje landstingsområde skall, så vida icke landstinget med Kongl.
Maj:ts tillstånd anordnat särskild upptagningsanstalt för sinnessjuka, vid något af områdets
lasarett finnas en på lämpligt sätt anordnad särskild afdelning för sådan tillfällig
vård af sinnessjuka, hvarom i stadgan angående sinnessjuka förmäles.
Den uppgift, som enligt dessa föreskrifter åligger landstingen och som funnits
äfven i äldre stadganden, hafva dessa fullgjort på mycket olika sätt, och inom flera
landsting torde frågan långt ifrån vara ordnad på ett tillfredsställande sätt. Inom
Malmöhus, Värmlands och Västernorrlands län har den blifvit ordnad på det sätt,
att landstingen med Kongl. Maj:ts tillstånd vid hospitalen uppfört s. k. upptagningsanstalter,
hvilka ställts under medicinalstyrelsens inseende, och där vården af de sjuka
mot ersättning af landstingen öfvertagits af hospitalen. Denna utväg, där den vore
möjlig, vore otvifvelaktigt den ur sjukvårdssynpunkt mest fördelaktiga. Medicinalstyrelsen
yttrade i detta afseende, då frågan om uppförande af en dylik anstalt vid
Kristinehamns hospital 1895 förevar till behandling, bland annat: »De sinnessjuka
hade ofta på grund af rådande brist på lediga platser vid hospital under längre tid
än afsedt varit måst vårdas af de vid länslasaretten inrättade afdelningar för sinnessjuka
och därunder varit i saknad af sådan vård, som lämpat sig för deras tillstånd
och som vore så mycket mera nödvändig, som en i sjukdomens början anordnad
ändamålsenlig behandling lämnade de bästa utsikterna till förbättring. Landstingets
framställning kunde därför icke vara annat än fördelaktig för sjukvården. De sjuka
skulle därigenom tidigt komma under sakkunniga läkares och sjukvårdares behandling
samt blifva delaktiga af de hjälpmedel för sinnessjukas vård, hvilka förefunnes på
ett hospital. Länslasaretten blefve därjämte befriade från de sinnessjuka, hvilka i
hög grad stört och oroat de öfriga patienterna.»
Dessa skäl från fullt sakkunnigt håll torde vara af afgörande betydelse i fråga
om lämpligaste sättet för landstingen att, där lokala hinder ej möta, ordna denna angelägenhet.
Emellertid vore villkoren i de öfverenskommelser, som i detta afseende
träffats emellan staten och landstingen, ur ekonomisk synpunkt synnerligen betungande
för landstingen och motverkade i viss mån dylika upptagningsanstalters uppförande,
äfven där förhållandena vid hospitalen eljest ej utgjorde något hinder härför.
Enligt de gjorda aftalen, hvilka finnas intagna i Kiksdagens protokoll för åren
1891, 1896 och 1899, skola landstingen vidkännas kostnaden ej mindre för byggnader
med dithörande grundläggning, promenadgårdar, värmeapparater och vattenledning
än äfven för all annan fast inredning, som erfordras för deras begagnande, samt ansvara
för dess underhåll. Detta må ju vara i sin ordning, men dessutom skola landstingen
betala en dagafgift, som för de första fem åren är fastställd till 2 kronor 50
öre per dag för hvarje patient, dock att ett minimibelopp af tre tusen kronor skall
för hvarje år i patientafgifter till staten utgöras.
Vid en jämförelse mellan dessa patientafgifter och totalmedelkostnaden för
sinnessjukas vård å hospital (eu tabell, utvisande medelkostnaden för sinnessjukas
vård å hospital de sista fem åren, sådan denna uppgifves i öfverstyrelsens för hospitalen
underdåniga berättelser, bilägges), framgår, att medelkostnaden för hospitalspatienterna
icke uppgår till fullt hälften af den för landstingens patienter bestämda afgiften.
Från alla sidor erkännes statens skyldighet att sörja för de sinnessjukas vård. Lika
erkändt och klart vore emellertid, att brist på utrymme och lediga platser ännu i
3
Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 19.
betänklig grad förefunnes, ett förhållande, som ännu länge torde komma att kvarstå.
Upplysande i detta fall är följande utdrag ur öfverstyrelsens senaste underdåniga
berättelse: »Utrymmet har äfven under redovisningsåret (1899) visat sig otillräckligt,
hvilket bland annat framgår däraf, att 850 ansökningar inkommit om intagning af
sinnessjuka, som vid den tid, då ansökningen inlämnades, af brist på plats hvarken
kunde emottagas å den anstalt, där ansökningen var gjord, ej heller å någon annan
af statens anstalter.» Det vore sålunda ur flera synpunkter, icke minst ur synpunkten
af den rådande bristen på utrymme och vård för dessa sjuka, önskvärdt, att villkoren
för dylika upptagningsanstalters anordnande vid hospitalen, där förhållandena sådant
medgåfve, gjordes så lindriga som möjligt och som med statens ekonomiska intresse
vore förenligt. En nedsättning af patientafgifterna till den ungefärliga medelkostnaden
för sinnessjukas vård å hospital skulle leda till att flera landsting, där frågan
ännu vore olöst, skulle följa exemplen från Malmöhus, Värmlands och Västernorrlands
landsting, och detta till obestridlig fördel för sjukvården. Då landstingen bekosta
byggnader och all fast inredning samt svara för dess framtida underhåll, synes det
ock vara svårt att finna något verkligt skäl, hvarför landstingen för sina patienter
skola betala 2 kronor 50 öre per dag, då statens utgifter per dag för sina patienter
icke uppgått till fullt hälften af detta belopp. Tillräckliga skäl för en sådan hög
afgift synas så mycket mindre föreligga, som dessa landstingens anstalter införlifvades
med hospitalens öfriga för sjukvården afsedda afdelningar och hospitalens styrelser
berättigades att fritt förfoga öfver dem och använda dem som upptagningsanstalter
för nyligen insjuknade, oafsedt hvilket län de tillhörde, dock att vederbörande landsting
i de fall, som omförmälas i 46 § i stadgan angående sinnessjuka, alltid hade
det antal platser disponibla, för hvilket byggnaden vore afsedd.
Innan utskottet öfvergår till bedömande af hvad sålunda blifvit
föreslaget, anser det sig- böra lämna en redogörelse för uppkomsten
af de upptagningsanstalter för sinnessjuka, om hvilka i motionen är
fråga.
I Kongl. Maj:ts nådiga stadga för sinnessjuka af 2 november 1883 föreskrifves,
att inom hvarje län skall vid något af dess lasarett beredas tillfälle till vård för sådana
sinnessjuka, som äro i trängande behof af vård å hospital, men ej genast kunna
där blifva intagna. Med stöd häraf tillskref kongl. medicinalstyrelsen den 1 juli
1885 Konungens befallningshafvande i Malmöhus län om åtgärders vidtagande för
att få nämda stadgas föreskrifter följda. Landstinget beslöt då att vid Lunds lasarett
anordna en särskild anstalt för dylikt ändamål, men då det sedermera visade sig, att
lämplig byggnadsplats där ej stod att få, uppdrog landstinget 1888 åt en kommitté
att taga frågan om hand. Följande år föreslog denna kommitté landstinget att i
Lund låta uppföra en byggnad af sten för högst 20 patienter och hemställde tillika,
att anstalten, i hvad de sjukas vård anginge, måtte ställas under medicinalstyrelsens
inseende; att den vid hospitalet anställda sjukvårdspersonalen måtte åläggas sköta de
å den nya anstalten intagna sinnessjuka, samt att landstinget måtte ikläda sig skyldighet
att för vården lämna den ersättning, Kongl. Maj:t kunde efter landstingets
hörande finna lämpligt.
Medicinalstyrelsen, hörd häröfver, fann visserligen betänkligheter mot den
sammanblandning, som kunde uppstå mellan den vård af sinnessjuka, som ålåge lands
-
4 Andra Kammarens Tittjälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 19.
ting och enskilda å ena sidan, och den, som tillkomma staten å andra, men förordade
dock förslaget, då det kunde vara fördelaktigt för båda parterna.
Kongl. Maj:t uppdrog sedan genom nådigt bref åt 7 februari 1890 åt medicinalstyrelsen
att underhandla i ämnet med direktionen öfver Malmöhus läns sjukvårdsinrättningar
i Lund och nämda läns landsting samt därefter afgifva förnyadt utlåtande
i frågan jämte förslag.
Dessa underhandlingar ledde till en öfverenskommelse mellan landstinget och
medicinalstyrelsen, hvilken öfverenskommelse sedan lades till grund för det förslag,
som medicinalstyrelsen inlämnade till Kongl. Maj:t den 21 juli 1890 och som innefattar
följande:
att landstinget berättigas att å staten tillhörigt område vid Lunds hospital
uppföra en för 20 patienter afsedd byggnad i enlighet med af vederbörande myndighet
godkänd ritning;
ait landstinget vidkännes kostnaden ej mindre för nybyggnaden med dithörande
promenadgårdar, värmeapparater och vattenledningsrör än äfven för all annan
fast inredning samt för framtiden bestrider underhållskostnaden härför;
att staten anskaffar och underhåller all den lösa utredningen samt ombesörjer
och bekostar allt hvad i öfrigt för de sjukas vård erfordras;
ait af platserna 10 inredas för manliga och 10 för kvinnliga patienter;
att den nya anstalten införlifvas med hospitalets öfriga för sjukvården afsedda
afdelningar, och hospitalets styrelse berättigas att fritt förfoga öfver anstalten och
använda densamma som en upptagningsanstalt för nyligen insjuknade, utan afseende
på om dessa tillhöra Malmöhus län eller något annat län, dock med villkor, att 20
platser alltid och utan invändning finnas disponibla endast för sjuka från Malmöhus
län, och att en fullgod vård dessa beredes;
att granskningen af ansökningshandlingar om inträde å lasarettet för tillfällig
hospitalsvård behöfvande sinnessjuka sker i vanlig ordning, så att ifrågavarande
patienter till anstalten remitteras af lasarettets läkare för att där vårdas, till dess
för deras hospitalsvård föreskrifna intyg och ansvarsförbindelser genom lasarettets
målsmän anskaffats, hvarefter dessa sjuka, så vidt de pröfvas vara till vård å hospital
eller asyl berättigade, böra där vinna inträde i alldeles samma ordning som andrå
sinnessjuka och utan något företräde för dessa, Malmöhus län tillhörande sinnessjuka;
att för hvarje patient erlägges afgift till staten, hvilken afgift för de 5 första
åren utgår med 2 kronor 50 öre för dag och därefter för 5 år i sänder bestämmes af
Eders Kong]. Maj:t, på förslag af medicinalstyrelsen och sedan landstinget blifvit
hord?;
att afgiften inbetalas kvartalsvis af lasarettsdirektionen;
att emellertid ett minimibelopp af 3,000 kronor skall för hvarje år i patientafgifter
till staten utgöras;
att, så snart någon å anstalten intagen sinnessjuk därifrån utskrifves, äfvensom
då han intages å asyl eller hospital, landstingets betalningsskyldighet för samme patient
upphör, hvarför underrättelse härom utan dröjsmål genom hospitalets syssloman
lämnas lasarettsdirektionen med uppgift tillika om den tid, hvarunder patienten varit
å anstalten vårdad;
att staten och landstinget förbehålles ömsesidig rätt till uppsägning af öfverenskommelsen
att upphöra två år efter uppsägningen, med skyldighet för staten att
ersätta landstinget kostnaden för byggnaden, därest uppsägningen sker af staten, med
det belopp, som bestämmes af 5 gode män, häraf staten och landstinget utse tvä
Andra Kammarens Tillfälliga UisJcolts (N:o 2) Utlåtande N:o 19. 5
hvardera och de sålunda valde den femte, dock att värdet ej får öfverstiga verkliga
kostnaden för byggnadens uppförande, samt, därest uppsägningen äger rum från
landstingets sida, med två tredjedelar af det på förenämda sätt bestämda värdet.
Detta förslag beledsagades af en närmare motivering från medicinalstyrelsen
af hufvudsakligen följande innehåll.
En dylik upptagningsanstalt för vård af nyligen insjuknade hade länge varit
af behofvet påkallad såsom medförande stora fördelar för sjukvården, enär dessa ofta
botliga, alltid särdeles ömtåliga sjuka därigenom skulle kunna bättre isoleras och
undslippa en för dem påkostande, ofta menlig beröring med eller åsyn af andra
sinnessjuka, hvartill komme, att våldsamma eller stormande sinnessjuka skulle vid
behof kunna öfverfiyttas till andra, särskildt för sådana patienter afsedda afdelningar
inom hospitalet, därest den nya anstalten betraktades som en del af det hela, öfver
hvilken läkarne på vanligt sätt förfogade, och hvarigenom anstalten äfven för framtiden
kunde förblifva, hvad den borde vara: en för nyligen insjuknades vård särskildt
afsedd lugn anstalt, där nödig ro och sömn kunde de sjuka beredas.
Beträffande den från ekonomisk synpunkt viktiga frågan om dagafgiftens
bestämmande, så borde denna afgift naturligen lämpas efter de verkliga kostnaderna
för de sjukas vård, men då desamma vore nära nog omöjliga att nöjaktigt beräkna,
dels också vore beroende af huruvida anstalten vore mer eller mindre använd, af
växlande pris på lifsförnödenheter, betjäningens aflöning m. in., hade dagaflöningen
ansetts icke böra nu bestämmas såsom bindande för framtiden, men väl för en viss
tid på sådant sätt, att såväl statens som landstingens intressen blefve tillgodosedda,
hvilket synts kunna säkrast ernås, därest dagafgiften föresloges af medicinalstyrelsen
och efter landstingets hörande bestämdes af Kongl. Maj:t för viss tid åt gången.
Hvad anginge den för de närmaste 5 åren föreslagna dagafgiften 2 kronor
50 öre, så kunde densamma, om den också förefölle hög i jämförelse med dagafgifterna
för 3:dje och 2:dra klassens hospitalspatienter eller med medelkostnaden för sinnessjukas
vård å hospital, dock sägas vara för landstinget billig, därest man toge i
betraktande de kostnader, som skulle uppstå, i händelse landstinget skulle bestrida
alla med patienternas vård å en för ändamålet uppförd och särskildt underhållen
anstalt förenade utgifter, oafsedt om få eller många komme att vårdas. Å andra
sidan vore afgiften, om än förmånlig för länet, fullt tillräcklig att bestrida alla statensaf
anordningen föranledda utgifter, då naturligen statens sjukvård å anstalten, bestridd
i samband med hospitalets öfriga sjukvård och där redan befintliga inrättningar samt
af dess läkare, tjänstemän och betjäning, kunde åstadkommas för relativt lågt pris.
Den 2 april 1891 aflat Kongl. Maj:t proposition till Riksdagen om »att i förevarande
ämne aftal af angifvet innehåll må mellan staten och Malmöhus län träffas».
Statsutskottet tillstyrkte enhälligt propositionen, och Riksdagen lämnade sitt bifall till
densamma utan någon diskussion.
Sålunda tillkom på initiativ af medicinalstyrelsen den första af de s. k,
upptagningsanstalterna, hvilka visat sig vara till största gagn ej endast
för de sjuka, som där vårdats, utan äfven för de landstingsområden,
inom hvilka dylika anstalter blifvit förlagda. Det finnes nämligen knappast
en kommun inom vårt land, där man ej gång éfter annan fått känning
af de svårigheter, som uppstå vid vårdande i hemmet af de akut sin
-
6
Andra Kammarens Tillfällig a Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 19.
nessjuka, för hvilka plats ej kunnat beredas å hospital. Vid sådana
fall ha upptagningsanstalterna mången gång gjort ovärderliga tjänster.
Efter Malmöhus län följde Värmlands, där Konungens befallningshafvande
tog initiativet för erhållande af en upptagningsanstalt vid
Kristinehamns hospital. Därefter begärde och erhöll Västernorrlands
läns landsting tillstånd att vid Hernösands hospital få anlägga en dylik
anstalt. För närvarande pågå underhandlingar om att för Uppland få
vid Uppsala hospital uppföra sådan inrättning.
De för Malmöhus län stipulerade villkoren för uppförandet af
upptagningsanstalt vid hospital ha sedan blifvit gällande, hvarhelst sådan
inrättning anordnats. Det är dock ej vid alla våra hospital, som de
lokala förhållandena lämpa sig för uppförande af meromnämda anstalter.
Men efter hvad för utskottet blifvit bekant, finnes ej något hinder för
byggandet af sådan anstalt vid Luleå hospital, ej heller vid Göteborgs,
äfven om utrymmet där är väl begränsadt. — Vid Växjö hospital är för
närvarande ej plats, men sådan af bästa beskaffenhet kan erhållas på
det hospitalhemmans område, som gränsar omedelbart intill vårdanstalten,
men som nu är förlagdt under domänstyrelsen. — Vid Nyköpings
hospital är tomtområdet redan fullt taget i anspråk. Då länslasarettet
är beläget omedelbart intill hospitalet, skildt därifrån endast genom
en gata, kunde dock en upptagningsanstalt väl förläggas på den
rymliga lasarettstomten, ehuru anstalten sorterade under hospitalsdirektionen
och sjukvården upprätthölles af hospitalets läkare och sköterskor.
Förutom de 4 upptagningsanstalter, som nu äro dels i verksamhet,
dels under anläggning, kunna alltså platser vid våra hospital beredas
för ytterligare lika många.
Då vid hvarje upptagningsanstalt 20 sinnessjuka kunna samtidigt vårdas,
och då dessa akut sjuka oftast blott en jämförelsevis kortare tid behöfva
vård, kan det alltså bli ett ganska afsevärdt antal sjukplatser, som därigenom
årligen af landstingen ställas till hospitalsdirektionernas förfogande.
Den utredning, som 1900 års Riksdag begärde om såväl antalet
sinnessjuka i vårt land som särskildt om de bland dem, som äro i
behof af hospitalsvård, pågår nu som bäst samt har framskridit så långt,
att man däraf kan få något så när exakta siffror. Enligt denna utredning
är antalet af de sinnessjuka, som böra vårdas å hospital, långt
större än man förr tänkt sig, nämligen omkring 4,500, hvartill komma
omkring 3,000 idioter, som också kräfva vård å anstalt.
Oaktadt allt godt arbete, som vederbörande under de senaste 25 åren
på detta område uträttat, i det att platsernas antal å hospital eller
asyl under denna tid fyrdubblats — år 1877 funnos endast 1,543, medan
?
Andra Kammarens Tillfälliga XJtsTcotts (N:o 2) Utlåtande N:o 19.
efter fullbordandet af Restads asyl plats linnes för mer än 6,000 —
oaktadt allt, som sålunda åtgjorts, stå • vi dock nu inför det sorgliga
faktum, att ej ens hälften af alla, som äro i behof af hospitalseller
asylvård, kunna komma i åtnjutande däraf. Att inom en rimlig
framtid genom nybyggnader fylla behofvet af platser åt alla dessa
låter sig måhända ej göra, utan blifva vi antagligen hänvisade dels till
att mera än hittills begagna oss af den enskilda sjukvården i därför
lämpliga fall, något som vederbörande, enligt hvad utskottet har sig
bekant, äro betänkta på, och dels slutligen att underlätta anläggandet af
här ifrågavarande upptagningsanstalter, hvilka enligt utskottets förmenande
ha en mycket stor och gagnerik uppgift att fylla.
På grund däraf att fri tomtplats upplåtes vid hospitalen för dessa
anstalter; att de ställas under samma förvaltning som hospitalen, med
samma läkare- och betjäningspersonal; att för inträde å desamma ej
fordras andra handlingar än för intagning å vanligt sjukhus, och att
lasarettens målsmän ombestyra anskaffandet af de intyg och ansvarsförbindelser,
som äro erforderliga för en patients eventuella intagning
å hospital — på grund af allt detta äro så afsevärda fördelar beredda
allmänheten, att flera landsting villigt åtagit sig de med anstalternas
uppförande och framtida underhåll jämte anläggning af promenadgårdar,
värmeledningar, vatten- och slaskledningar m. m. förenade kostnader.
Det är endast mot storleken af den till staten utgående dagafgiften för
patienterna, som anmärkningar gjorts, och detta enligt utskottets förmenande
med fullt fog. Ifrågavarande afgift är för närvarande satt till
2 kronor 50 öre. Medicinalstyrelsen säger i sin ofvan återgifna motivering
härom, att afgiften naturligen bör lämpas efter de verkliga kostnaderna
för de sjukas vard, men att dessa på den tid, då motiveringen
gafs, voro nära nog omöjliga att nöjaktigt beräkna, såsom beroende af
beläggningen å anstalten, af växlande pris på lifsförnödenketer, på betjäningens
aflöning m. m., och därför fastställdes afgiften endast för en
tidsperiod af 5 år åt gången.
Detta kunde ju ha skäl för sig i början, då saken ännu var opröfvad.
Men nu ha vi flera års erfarenhet i detta hänseende och tillika
erfarenhet från våra hospital, där växlingar ju också ske i prisen på
lifsförnödenketer, betjäningens aflöning o. s. v. Enligt öfverstyrelsens
för hospitalen årsberättelser har totalkostnaden för sjukvården å
samtliga statens anstalter för sinnessjukas behandling för dag och
patient under femårs-perioden 1895—1899 ställt sig till 1 krona 14 öre.
Då denna siffra angifver medelkostnaden för dag och patient vid rikets
samtliga hospital och asyler, så ingår däri äfven dagkostnaden vid de
8 Andra Kammarens Tillfälliga Utskotts (N:o 2) Utlåtande N:o 10.
hospital, vid hvilka upptagningsanstalter äro förlagda. De omnämda
årsberättelserna sammanföra dagkostnaderna för hospital och asyler, men
då vid asylerna en mindre vaktpersonal erfordras än vid hospitalen, bli
omkostnaderna vid de förra mindre än vid de senare. Den nämda
siffran skulle alltså komma att något höjas, om den afsåge medelkostnaden
vid endast hospitalen. Likaså kräfver vården vid upptagningsanstalterna
utan tvifvel något högre kostnad än vid hospitalen i allmänhet.
På grund af den gemensamma skötseln och förvaltningen är det
icke möjligt att med någon noggrannhet bestämma, huru högt patientafgifterna
vid upptagningsanstalterna borde sättas för att fullt motsvara
verkliga kostnaden. Så mycket torde dock vara visst, att denna kostnad
icke med något mera afsevärdt, belopp öfverstiger ungefärliga medelkostnaden
vid samtliga anstalter för sinnessjukas behandling. Då härtill
kommer, att ifrågavarande upptagningsanstalter icke uteslutande
begagnas af de landsting, som anordnat dem, utan under vissa omständigheter
kunna disponeras äfven för hospitalsvården i allmänhet, och
då i hvarje fall det samhällsintresse de tjäna måste anses vara af sådan
betydelse'' för det allmänna, att det bör af staten kraftigt uppmuntras
och understödjas, får utskottet hemställa,
att Andra Kammaren för sin del måtte besluta,
att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,
det Kongl. Maj:t vid förnyande af aftalen emellan
staten och de landsting, som vid hospitalen med
Kongl. Maj:ts tillstånd anordnat s. k. upptagningsanstalter
för sinnessjuka, äfvensom vid framläggande
af förslag till Riksdagen om eventuel! nya sådana
aftal, täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke patientafgifterna,
som af landstingen vid dessa anstalter till
staten erläggas, må kunna nedsättas till ungefärliga
medelkostnaden för sinnessjukas vård å hospital.
Stockholm den 9 april 1902.
På utskottets vägnar:
FRIDTJUV BERG.
STOCKHOLM, P. A. NYMANS KPTEETKÄHARE. 1908.