20 Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 71

Utlåtande 1867:LU71

20 Lag-TJtskottets Utlåtande N:o 71.

någon dess styresman, så länge kommunens gemensamma skolråd måste fungera
efter de föreskrifter nämnda stadga innehåller, funnit sig böra

afstyrka bifall till Herr Adlersparres nu omförmälda förslag.

Den sednare delen af samma motion, hvilken egentligen utgör ett särskildt
ämne för sig, har på intet sätt blifvit motiverad; och som i händelse,
enligt förslaget deri, hvarje kommun eller till och med hvarje del af en kommun
eller krets, som beslöt uppförande af ett arbetshus, skulle efter lag hafva
rätt att såsom hjelp dertill af landstingskassan bekomma halfva kostnadsbeloppet,
sådant innefattade en högst vådlig inskränkning i landstingets rätt att sjelf
pröfva de förslag, som väckas, och att vägra eller bifalla begärdt anslag, hvarigenom
det skulle bero på en kommun eller krets att beskatta hela länet; föranlåtes
Utskottet, på grund af det olämpliga i eu dylik anordning,

afstyrka allt vidare afseende å denna del af motionen.

Stockholm den 18 Mars 1867.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

IHso 71,

Ank. till Riksd. Kansli d. 25. April 1867, kl. 12 midt!.

Lag-Utskottets Utlåtande, i anledning af återremiss af Utskottets
Utlåtande N:o 57, angående förändrad lydelse af
vittneseden.

Sedan Lag utskottet, med anledning af väckt motion derom, att vittnesed??.
'' måtte förkortas, uti sitt Utlåtande N:o 57 hemställt, att Riksdagen ville

21

Lag-Utskottets Utlåtande N:o 71.

för sin del besluta sådan ändring af 17 Kap. 16 § Rättegångs-balken, att deri
förekommande edsformulär erhöll följande lydelse: “Jag N. N. lofvar och svär,
vid Gild och hans heliga evangelium, att jag skall vittna och intyga allt, hvad
jag vet i denna sak händt och sannt vara, så att jag ej något förtiger, tillägger
eller förändrar; så sannt mig Gud hjelpe till lif och själ", har, enligt Utskottet
tillhandakomna protokollsutdrag, ärendet blifvit af Första Kammaren till
Utskottet återförvisadt, men Andra Kammaren deremot gillat Utskottets framställning.

Den enda anmärkning, som finnes gjord emot den af Utskottet före
slagna förändrade lydelse af vittneseden, är rigtad emot uttrycken “ej något
förtiger, tillägger eller förändrar''1, hvilka förmenats hos den, som skall vittna
t. ex. om hvad han hört annan säga, kunna uppväcka betänkligheter eller skrupler
i anseende till svårigheten att återgifva alldeles samma ordalag, som en annan
begagnat; hvarjemte påminnts om den enkelhet, som i England brukliga
edsformulär företedde, i det att vittnen der endast svuro “att tala sanning, hela
sanningen, och intet annat än sanning".

Vid den pröfning, som föregick framläggandet af Utskottets ofvanberörda
förslag, tog Utskottet jemväl i öfvervägande innehållet af det i England
brukliga korta vittneseds-formulär, hvilket ock blifvit i den Fransyska rättegångsordningen
upptaget, men ansåg det nu åsyftade ändamålet kunna vinnas med
bibehållande af det väsendtliga i vår egen vittnesed; hvadan Utskottets förslag,
i nära öfverensstämmelse med Lag-komitéens och Lagberedningens, uppställdes
så, att hufvudsakliga innehållet af den ed, hvilken folket är vant att vid domstolarne
höra och efterstafva, skulle i det nya formuläret återfinnas. Hvad
åter angår de betänkligheter, som förmenats kunna uppstå hos vittnen med
anledning af uttrycken: icke förtiga, tillägga eller förändra, kan Utskottet för
sin del icke inse, att dessa ord göra eden hvarken mer eller mindre bindande
än den hittills'' brukliga; men i händelse dessa ord, med hvilka, enligt den betydelse
de i språket hafva, vittnet förehålles, att det icke bör säga hvarken
mindre eller mer, än det vet vara sannt, ej heller framställa ett förhållande
eller ett yttrande på annat sätt än det enda verkliga och rätta, likväl skulle
hos ett vittne framkalla skrupler — något, som torde kunna inträffa med
hvilket edsformulär som helst — lärer väl domarens undervisning om edens
betydelse icke förfela att gifva vittnet en klar och redig uppfattning af den förbindelse,
eden medför. Utskottet har således icke funnit skäl att i berörda
hänseende frångå det af Utskottet framställda och af Andra Kammaren godkända
förslag. Men vid det noggrannare öfvervägande af samma förslags innehåll,
hvartill återremissen gifvit anledning, har Utskottets uppmärksamhet
fästats derå, att orden “vittna“ och “intyga“ i sjelfva verket hafva så lika betydelse,
att det ena kan anses öfverflödigt, då det andra användes, samt att ut -

22

Lag-Utskottets Memorial N:o 72-

trycket "gifva tillkänna", som i nuvarande vittnesed förekommer, och vid hvilket
allmänheten således är van, lämpligen kan i stället för ordet “intyga" begagnas;
och får Utskottet alltså, med vidhållande i hufvudsaken af dess förut
afgifna förslag, och med inbjudning till Andra Kammaren att frångå dess redan
i ärendet fattade beslut, hemställa,

att Riksdagen ville för sin del besluta den ändring af 17
Kap. 16 § Rättegångs-balken, att detta lagrum erhåller följande
lydelse:

“Vittnen skola, i begge delomännens eller deras ombudsmäns
närvaro, denna ed, med hand å bok, svärja: Jag
N. N. lofvar och svär, vid Gud och hans heliga evangelium,
att jag skall vittna och gifva tillkänna allt, hvad jag
vet i denna sak händt och sannt vara, så att jag ej något
förtiger, tillägger eller förändrar; så sannt mig Gud hjelpe
till lif och själ".

Stockholm den 20 April 1867.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

»iso 72.

Ank. till Riksd. Kansli d. 25 April 1867, kl, 12 midd.

Lag-Utskottets Memorial, i anledning af återremiss af Utskottets
Utlåtande N:o 6,‘f angående väckt förslag om
afkortning i kronoräkenskaperna af vissa slag af böter,
när tillgång till deras gäldande saknas.

Berörda Utlåtande, genom hvilket Utskottet hemställde, att en af Herr
Grefve C. G. Mörner väckt motion derom, „att stämmoböter samt de böter,