' Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36

Utlåtande 1870:LU36

5

'' Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

I afseende härå får Utskottet erinra, att Riksdagen tillförene två särskilda
gånger, sednast år 1868, för sin del beslutat en lagförändring i sådan syftning
som motionären föreslagit, men att Kongl. Maj:t afslagit Riksdagens underdåniga
framställningar i ämnet.

Yid sådant förhållande och då det icke lärer vara antagligt, att en förnyad
likartad framställning från Riksdagen nu skulle vinna Kongl. Maj:ts nådiga bifall,
får Utskottet, med fästadt afseende jemväl å frågans ringa vigt, vördsamt hemställa,

att omförmälda motion ej må till någon åtgärd å Riksdagens sida föranleda.

Stockholm den 14 April 1870.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

Reservationer äro anmälda af Herrar Jöns Olsson, Bovin och Engman.

N:o 36.

Ank. till Riksd. Kansli d. 14 April 1870, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af vackt motion om upphäfvande af den
genom Kongl. förordningen den 13 September 1864 medgifna
frihet i ränte-aftal.

Enligt omförmälda Kongl. förordning skall det i 9 kapitlet 6 § Ilandelsbalken
stadgade förbud att taga eller låta förskrifva sig större ränta än sex för
hundrade om året icke ega tillämpning vid försträckning, som mot förskrifning,

6 Lag-Utskottets Utlåtande N:o 36.

utan säkerhet af inteckning i fast egendom, eller pant af i sådan egendom intecknadt
skuldebref, lemnas på viss tid, ej öfverstigande sex månader.

Under förmälan att denna författning skulle hafva visat sig skadlig till
sina verkningar, synnerligast i afseende på jordbruksnäringen, har Herr C. J.
Kjellman, med hvilken Herr Johannes Andersson från Jönköpings län förenat sig,
uti en inom Andra Kammaren väckt och till Lag-Utskottet remitterad motion
(N:o 50) föreslagit, “att Riksdagen för sin del beslutar och i skrifvelse lios Rongl.
Maj:t anhåller om upphäfvande! af Kongl. förordningen den 13 September 1864
i fråga om räntas utgörande, med förklarande af återgång till hvad förut stadgadt
varit. “

Riktigheten af grundsatsen, att priset å penningar liksom å varor i allmänhet
bör betingas af tillgång å ena och efterfrågan å andra sidan, torde ej
kunna bestridas.

Enär ränta ej är annat än ersättning för nyttan af försträckta medel, och
denna måste, under de ständigt och oändligt vexlande förhållandena i alla industrigrenar,
der kapitaler användas, blifva varierande, synes lagstiftaren ej böra, mera
här, än i andra kontrakter, inskränka de kontraherades frihet att om vilkoren sig
emellan öfverenskomma.

Att lagarne mot ocker, så vidt de haft till ändamål att lägga hinder i
vägen för den lättsinnige och vårdslöse att förstöra sin och andras välfärd, vant
kraftlösa, är af erfarenheten tillräckligt besannadt.

Åsigten att ränte-aftalet borde frigöras har ock genom ifrågavarande författning
blifvit i vår lagstiftning erkänd, ehuru man af fruktan för alltför häftiga
rubbningar vid öfvergången ansett sig ej lämpligen kunna på en gång taga steget
fullt ut. Denna författning är således afsedd att utgöra ett öfvergångsstadgande
från förut gällande lag om en viss ränta, såsom den högsta lofligt, till en fullkomlig
frihet i ränte-aftalet. Att författningen, på sätt motionären förmält, skulle
i någon väsendtlig mån förorsakat det betryck, hvarmed jordbruksnäringen under
sednare tider kämpat, kan Utskottet icke medgifva. I anseende till den korta tid
och de lika väl för handeln och andra näringar som för jordbruket mindre gynnsamma
förhållanden, under hvilka författningen hittills egt tillämpning, torde den
ännu ej hafva lemnat någon tillförlitlig eller fullständig erfarenhet af den medgifna
räntefrihetens verkningar i allmänhet, och än mindre lärer den hafva ådagalagt,
att denna frihet i regeln är skadlig till sina följder.

På grund häraf får Utskottet vördsamt hemställa,
att förenämnda motion ej må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 14 April 1870.

På Utskottets vägnar:

Eric Sparre.

9

$