Livsmedelspriserna och världens fattiga
Skriftlig fråga 2007/08:1037 av Eriksson, Birgitta (s)
Frågan är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2008-04-04
- Inlämnad
- 2008-04-04
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Besvarad
- 2008-04-16
- Svar anmält
- 2008-04-16
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
den 4 april
Fråga
2007/08:1037 Livsmedelspriserna och världens fattiga
av Birgitta Eriksson (s)
till statsrådet Ewa Björling (m)
Spannmålspriserna har stigit kraftigt under 2007. Den högsta prisutvecklingen gäller vetet, vetepriset har rusat närmare 70 procent men både korn och raps har stigit närmare 50 procent på helåret. Under senare år har jordbruksmarknaden präglats av en ökad efterfrågan på spannmål – samtidigt som utbudet minskat på grund av sämre skördar. Den växande efterfrågan på biobränsle trycker upp spannmålspriserna ytterligare. Det amerikanska jordbruksdepartementet uppskattar den aktuella världsproduktionen av vete till 594 miljoner ton för jordbruksåret 2006/07, vilket är 28 miljoner ton lägre än föregående år.
Vete är världens tredje viktigaste spannmålsgröda efter majs och ris, vetet står för ca 25 procent av spannmålsproduktionen. Även priserna på majs och ris har stigit kraftigt och för samtliga tre grödor gäller att världens lager har nått sin lägsta nivå på decennier. Givetvis drabbas världens hungrande stater och människor hårt av de stigande livsmedelspriserna. Mer köpstarka stater kan komma att lägga beslag på allt större andelar av de allt dyrare livsmedlen. En sådan världshandel kan knappast uppfattas som human och rättvis.
Hur avser statsrådet att agera internationellt för att prisrallyt på spannmål och andra livsmedel inte ska öka hunger och svält i världen?
Svar på skriftlig fråga 2007/08:1037 besvarad av Statsrådet Gunilla Carlsson
Svar på frågorna
2007/08:1037 Livsmedelspriserna och världens fattiga
2007/08:1040 Stigande matpriser och svälten
Statsrådet Gunilla Carlsson
Birgitta Eriksson har frågat mig vilka initiativ jag avser att vidta för att möta den förvärrade situation som de stigande livsmedelspriserna skapar för världens svältande och hungrande. Birgitta Eriksson har också ställt en likalydande fråga till statsrådet Ewa Björling om hur regeringen kan agera internationellt så att stigande matpriser på spannmål och andra livsmedel inte ska öka hunger och svält i världen. Frågan har överlämnats till mig och jag besvarar båda frågorna i ett gemensamt svar.
En konsekvens av livsmedelsprisutvecklingen är att den tryggade livsmedelsförsörjningen håller på att försämras avsevärt för många redan utsatta människor. En allt större del av deras inkomster går till föda samtidigt som många fattiga människor redan har börjat äta mindre, framför allt mindre näringsriktig mat. Undernäringen som detta resulterar i kommer att påverka framför allt yngre barn – med långsiktiga konsekvenser i form av ökad fattigdom och lägre tillväxt. Fattiga stadsbor är bland de mest utsatta, eftersom de sällan har egen livsmedelsproduktion. Därtill finns en risk för oroligheter och upplopp i vissa områden på grund av att människor helt enkelt inte har möjligheter att skaffa sig mat. Samtidigt bör det påpekas att ökade livsmedelspriser också innebär en potential för den stora grupp fattiga människor som bor på landsbygden och livnär sig på jordbruk.
Det är svårt att säga vart priserna är på väg, men de flesta bedömare tror att vi i varje fall på medellång sikt kommer att få leva med högre priser. Ökad produktion både i utvecklingsländer och i utvecklade länder kan i viss mån bidra till att dämpa pristrycket, men det kräver stora omställningar och investeringar som tar tid.
En direkt konsekvens av de stigande priserna är att livsmedelsbiståndsvolymerna, räknat i mängden mat, riskerar att minska markant. Världens största humanitära organisation, FN:s världslivsmedelsprogram (WFP), har vädjat till omvärlden om mer stöd då man har sett sina kostnader öka med 500 miljoner US-dollar till följd av råvaruprisökningar.
Sverige är en av WFP:s stora bidragsgivare. Det redan beslutade bidraget till WFP:s reguljära budget för 2008 är 380 miljoner kronor. Sveriges bidrag till WFP är icke-öronmärkt för att WFP ska ha maximal flexibilitet att satsa pengarna där de gör mest nytta. Bidraget är finansiellt, och inte i natura, vilket gör det möjligt för WFP att köpa livsmedel i utvecklingsländer.
Regeringen har för avsikt att fatta beslut om ett särskilt extra bidrag till WFP för att bidra till att omedelbart motverka effekten av de stigande matpriserna. Omfattningen av bidraget håller på att beredas. Vi kommer att uppmana WFP att maximalt utnyttja det faktum att detta särskilda bidrag, liksom vårt övriga bidrag, är icke-öronmärkt och därmed försäkra sig om att bidraget kommer de allra mest behövande till del. Sida står i beredskap för ytterligare förfrågningar från FN-systemet för stöd under året. Såväl det extra bidraget till WFP som eventuellt ytterligare stöd genom Sida finansieras inom den ram riksdagen beslutat för anslag 8:1 Biståndsverksamhet.
Livsmedelsbistånd är en kortsiktig lösning för att mildra konsekvenserna av de högre matpriserna. Det krävs andra lösningar för att komma åt grundproblematiken samt för att öka världens produktion av livsmedel.
De ökade livsmedelspriserna innebär, som poängterades ovan, också nya möjligheter för utvecklingsländernas bönder. Det medför inte minst en möjlighet för många kvinnor, som ofta arbetar i jordbruket, att få ökade intäkter. Här behöver utvecklingsländer förbättra jordbrukets produktivitet på ett hållbart och klimatanpassat sätt samt öka marknadstillgängligheten genom bland annat infrastrukturutbyggnad. Detta är ett område där utvecklingssamarbetet har en fortsatt mycket viktig roll. Främjande av jämställdhet och kvinnors roll i ekonomisk utveckling är områden jag prioriterar i utvecklingspolitiken. Sverige, genom Sida, är dessutom bidragsgivare till utveckling av jordbruket i våra samarbetsländer. Detta stöd kanaliseras såväl bilateralt som via internationella organisationer som FAO, FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation. Sverige är också en stor bidragsgivare till den internationella jordbruksutvecklingsfonden, IFAD.
Som Birgitta Eriksson påpekar har den internationella handelspolitiken också en roll att spela i detta. En protektionistisk politik där stater genom olika former av exportbegränsningar hanterar utmaningarna är inte rätt väg att gå. Det hindrar handeln vilket leder till ännu högre priser globalt och ett mindre effektivt resursutnyttjande. Ska produktionen kunna öka för att möta en långsiktigt högre efterfrågan, och fattiga jordbrukare få möjlighet att dra nytta av de ökande priserna, krävs mer av frihandel – inte mindre.
Regeringen fortsätter att noga bevaka utvecklingen och att bland annat i EU driva frågan om ökad frihandel såväl som annan effektiv fattigdomsbekämpning, inklusive landsbygdsutveckling.
Intressenter
Frågeställare
Ställd till
Besvarad av
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.