Kungl. Maj:ts proposition nr 327

Proposition 1946:327 - höst

Kungl. Maj:ts proposition nr 327.

1

Nr 327.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättning
till personer, som ådragit sig skada eller
sjukdom i flykting verksamhet m. m.; given Stockholms
slott den 27 september'' 1946.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet övei'' socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 27 september 1946.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

"Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Erlander, Danielson, "Vougt,

Myrdal, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga om ersättning till personer,
som ådragit sig skada eller sjukdom i flyktingverksamhet m. m., samt
anför.

I proposition till innevarande års riksdag, nr 281, har på min föredragning
behandlats av civilförsvarsstyrelsen anmäld fråga örn ersättning i anledning
av sjukdom, som ett antal personer ådragit sig under arbete i civilförsvarets
flyktingverksamhet. Efter att ha konstaterat, att ersättning i dessa
fall icke kunde utgå enligt bestämmelserna i olycksfalls- eller yrkessjukdomsförsäkringslagen,
gjorde jag i principfrågan detta uttalande.

De insjuknade ha frivilligt ställt sig till förfogande för att biträda vid
omhändertagandet av de betydande kontingenter flyktingar oclb s. k. repatri Bihang

till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 327.

1793 46

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 327.

ander, vilka i krigets slutskede och omedelbart därefter kommit till riket.
De ha otvivelaktigt arbetat under svåra förhållanden och härvid utsatt sig
för risker till liv och hälsa. Det synes vara motiverat, att staten ersätter
dem för de skador som åsamkats dem i denna av staten organiserade
verksamhet.

I anslutning härtill framhöll jag, att för ersättningarnas bestämmande olika
möjligheter erbjöde sig, och anförde i denna del huvudsakligen följande.

Vissa skäl kunna tala för att låta ersättningarna utgå enligt de grunder,
som enligt militärersättningsförordningen gälla för andra än värnpliktiga.
Därmed skulle i stort sett ersättningarna komma att överensstämma med de
ersättningar, som enligt olycksfallsförsäkringslagen utgå till personer, som
skadats vid olycksfall under flyktingtjänst. Föreliggande förslag till provisoriska
förbättringar av de ersättningar, som enligt militärersättningsförordningen
utgå till beredskapsskadade, avse dock även andra än värnpliktiga.
I vad mån tillräcklig anledning föreligger att göra dessa bestämmelser
tillämpliga å här avsedda personer synes kräva särskilt övervägande. I vart
fall synes det icke vara motiverat att göra någon skillnad mellan dem, som
under flyktingtjänst skadats vid olycksfall i arbete, och dem som under
sådan tjänst ådragit sig sjukdom, som ej berättigar till ersättning enligt
olycksfallsförsäkringslagen. Jag har för avsikt att låta verkställa en utredning
beträffande samtliga de skador i anledning av olycks- eller sjukdomsfall
under flyktingtjänst, som numera kvarstå. Syftet härmed skulle vara
att erhålla ett underlag för bedömning, huruvida vid ersättningarnas bestämmande
andra grunder än de i olycksfallsförsäkringslagen angivna böra
tillämpas. Med hänsyn till angelägenheten av att ersättning för här ifrågavarande
sjukdomsfall snarast möjligt utgår vill jag förorda, att i avbidan
på resultatet av en dylik utredning ersättningarna beträffande samtliga insjuknade
med vissa undantag nu regleras i enlighet med bestämmelserna i
olycksfallsförsäkringslagen. Beträffande bestående sjukdomar kan en förnyad
prövning av ersättningsreglerna senare komma i fråga.

I skrivelse den 20 juni 1946, nr 389, anmälde riksdagen, att den bifallit
i propositionen framlagda förslag. I samband med expediering av denna
skrivelse anbefallde Kungl. Majit den 29 juni 1946 riksförsäkringsanstalten
att — i samråd med de myndigheter, som bedrivit verksamhet för omhändertagande
av i riket inkomna flyktingar och s. k. repatriander, och i enlighet
med vad jag i förutnämnda proposition anfört — verkställa utredning beträffande
samtliga de skador i anledning av olycks- eller sjukdomsfall under
berörd verksamhet, som medfört den skadades död eller den 1 juli 1946 alltjämt
kvarstode, samt till Kungl. Majit inkomma med denna utredning och
förslag till bestämmelser beträffande ersättning i anledning av dessa skador.

Efter verkställd utredning har riksförsäkringsanstalten i skrivelse den 5
september 1946 avgivit förslag i ämnet.

Yad angår den av riksförsäkringsanstalten verkställda utredningen beträffande
skador i anledning av olycks- eller sjukdomsfall
under flyktingverksamhet anför anstalten till en början följande.

Anstalten har vid utredningens verkställande samrått med eller inhämtat
uppgifter frän civilförsvarsstyrelsen, statens utlänningskommission, statens
arbetsmarknadskommission, medicinalstyrelsen, försvarets sjukvårdsförvaltning,
järnvägsstyrelsen, generaltullstyrelsen, lotsverket, fångvårdsstyrelsen,

3

Kungl. Maj-.ts proposition nr 327.

länsstyrelser, statspolisintendenten, stadskollegiet i Stockholm, svenska röda
korset, riksförbundet Sveriges lottakårer, föreningen rädda barnen samt hjälpkommittén
för Finlands barn. Utredningen har härigenom erhållit en ganska
betydande omfattning. Detta utesluter emellertid icke, att ett antal ytterligare
ersättningsfall av ifrågavarande slag framdeles kunna komma att anmälas.

Yad angår utredningsuppdragets begränsning till skador, som medfört
dödsfall eller som den 1 juli 1946 alltjämt kvarstått, får riksförsäkringsanstalten
erinra örn att riksdagen i ett flertal av de i propositionen nr 281/1946
angivna fallen beviljat ersättning till i civilförsvarets flyktingverksamhet anställda
joersoner, som varit återställda utan men före den 1 juli 1946. På
grund härav har anstalten ansett sig böra företaga utredningen utan tillämpning
av berörda tidsbegränsning i avsikt att med stöd av utredningens resultat
må kunna övervägas lämpligheten av en sådan begränsning. Vid genomgången
av det vid utredningen inkomna materialet har anstalten för sin del
ej funnit några omständigheter föreligga, som böra medföra, att de nyanmälda
skadefallen behandlas annorlunda än de, i vilka ersättning redan beviljats.
Anstalten föreslår därför, att samtliga anmälda fall måtte upptagas till
prövning.

Utredningsuppdraget innefattar ett flertal frågor, bland annat frågan örn
sambandet mellan skada eller sjukdom och verksamheten i fråga, vilka kräva
ingående utredning. Under den begränsade tid, som stätt till buds för uppdragets
fullgörande, har utredningen i flera fall ej kunnat bliva så fullständig,
som varit önskvärt. Det har därför icke kunnat undvikas, att vid ärendenas
bedömande en i viss mån friare skälighetsprövning måst tillämpas. En
sådan kan även ur andra synpunkter anses berättigad i vissa fall.

Med undantag för 5 i samband med utredningen handlagda ärenden, som
avse hos Kungl. Majit gjorda, till anstalten för yttrande överlämnade ersättningsframställningar,
utgör hela antalet vid utredningen prövade skade- och
sjukdomsfall 77. Av dessa avse 66 fall personer anställda i flyktingverksamheten,
3 fall lottor, som i denna egenskap utan avlöning utfört arbete i flyktingverksamheten,
2 fall personer anställda hos privata arbetsgivare, 2 fall
personer, som utfört arbete utomlands för röda korset, och 1 fall en s. k.
självständig företagare. I återstående 3 fall har för prövningen erforderlig utredning
ännu ej erhållits.

Vissa i detta sammanhang väsentliga upplysningar beträffande de 66 skadefall
sorn avse i flyktingverksamhet anställda personer ha av anstalten angivits
i en vid skrivelsen fogad förteckning över dessa fall. Anstalten meddelar,
att det i flertalet av dessa fall endast vore fråga örn sjukpenning samt
ersättning för läkarvård och läkemedel m. m. I några få av fallen förelåge
sannolikt invaliditetstillstånd med rätt till livränta. Emellertid skulle framhållas,
att vissa anmälda sjukdomar, särskilt tuberkulösa sjukdomar och ledgångsreumatism,
kunde, även örn vederbörande för närvarande friskförklarats,
framdeles recidivera och föranleda ersättning i form av bland annat sjukpenning
eller livränta. Tuberkulösa sjukdomar hade anmälts i 18 fall och ledgångsreumatism
i 3 fall. Enligt anstaltens mening förelåge i 65 av nämnda 66
fall sådana omständigheter, att skadan eller sjukdomen skulle medfört rätt
till ersättning vid tillämpning av militärersättningsförordningen, varemot i 1
fall, som avsåge ersättning för kräftsjukdom, sådan rätt ej skulle förelegat.

De till Kungl. Majit inkomna, till riksförsäkringsanstalten för yttrande;

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 327.

överlämnade ersättningsframställningarna avse fem i anslutning till anställning
i flyktingverksamhet insjuknade personer, av vilka en ådragit sig barnförlamning,
tre tuberkulösa sjukdomar och en dysenteri, varjämte i sist berörda
fall konstaterats, att vederbörande även vore difteribacillbärare. Riksförsäkringsanstalten
finner, att samtliga fem personer insjuknat under sådana
omständigheter, att de vid tillämpning av militärersättningsförordningen
skulle varit berättigade till ersättning.

Riksförsäkringsanstalten lämnar särskilda redogörelser beträffande de åtta
för anstalten kända fall, där skada föranletts av olycks- eller sjukdomsfall
antingen under verksamhet för omhändertagande av flyktingar utan att vederbörande
varit anställda i sådan verksamhet eller, beträffande två fall, under
arbete utomlands för röda korsets räkning. Av de tre medlemmarna av riksförbundet
Sveriges lottakårer som utan avlöning utfört flyktingarbete och
härunder ådragit sig skada eller sjukdom har en genom olycksfall skadat vänster
arm och knä samt höger axel, en insjuknat i difteri och en ådragit sig svårartad
lunginflammation med komplikationer. Vidare ha två personer, vilka
för privat arbetsgivares räkning utfört tvättning av kläder tillhöriga flyktingar
i viss förläggning, i samband härmed insjuknat i paratyfus. Den självständiga
företagare, örn vilken i detta sammanhang är fråga, är en tandläkare, vilken
på anmodan av vederbörande civilförsvarschef och i enlighet med av medicinalstyrelsen
uttalade önskemål meddelat tandvård åt vissa flyktingkategorier
och härunder ådragit sig paratyfus. De två sjukdomsfallen bland personer,
som tjänstgjort utomlands för röda korsets räkning, avse i ena fallet lunginflammation
med efterföljande leverinflammation och i det andra akut magoch
tarmkatarr. Riksförsäkringsanstalten finner, att i sist berörda åtta fall
sådant sammanhang föreligger mellan angivna åkommor och flyktingarbetet
eller den häremot svarande rödakorsverksamheten, som förutsättes för ersättning
enligt militärersättningsförordningen. Vidare är riksförsäkringsanstalten
av den uppfattningen, att dessa skador böra regleras i enahanda ordning som
de skador, vilka drabbat i flyktingverksamhet inom landet anställda personer.

Beträffande de grunder, enligt vilka ersättning i anledning
av ifrågavarande skador bör utgå, anför riksförsäkringsanstalten
följande.

Anstalten har i de utlåtanden över civilförsvarsstyrelsens tidigare framställningar
i ämnet, vilka redovisats i berörda proposition nr 281 till 1946 års
riksdag, förordat, att i civilförsvarsstyrelsens flyktingverksamhet anställd
personal skulle beredas ersättning för i tjänsten ådragen sjukdom, som icke
berättigar till ersättning enligt olycksfalls- eller yrkessjukdomsförsäkringslagarna,
jämlikt de grunder, som i militärersättningsförordningen gälla för
fast anställt manskap med flera. Anledningen härtill har varit, att i flyktingverksamheten
inträffade skadefall till huvudsaklig del torde avse sjukdomar
och att det därför vore lämpligast verkställa regleringen av fallen enligt militärersättningsförordningen,
som innehåller särskilda bestämmelser angående
förutsättningarna för ersättnings utgivande vid sjukdom. Den omständigheten,
att dessa bestämmelser medgiva en viss skälighetsprövning vid ersättningsfrågans
avgörande (jämför 19 § militärersättningsförordningen) synes
närmast vara en fördel i detta sammanhang. Olycksfallsförsäkringslagen där -

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 327.

emot, som enligt departementschefens berörda yttrande skulle läggas till
grund för en provisorisk reglering av ersättningen i de angivna fallen vid
civilförsvarsstyrelsens flyktingverksamhet, innehållef ej några, sådana särskilda
bestämmelser. Yad ersättningens storlek angår, är den för nu ifrågavarande
anställdas vidkommande lika i båda författningarna. Härtill kommer,
att den verkställda utredningen visar, att endast i några få fall annan anledning
än infektionssjukdom eller smittsam sjukdom åberopas som grund för
framställt ersättningsanspråk. Anstalten finner sig därför alltjämt böra förorda,
att ersättning till i flyktingverksamhet skadade personer fastställes
enligt grunderna i militärersättningsförordningen.

De särskilda skäl, som i departementschefens relaterade yttrande anförts
för beredande av ersättning till de under anställning i civilförsvarets flyktingverksamhet
insjuknade personerna, synas enligt anstaltens mening böra medföra,
att viss förbättring av ersättningen jämväl utgives. Anstalten vill därför
tillstyrka, att sådan förbättring tilldelas ifrågavarande skadade. Dock synes förbättring
av ersättningen icke böra utgå i andra fall än där sjukdomstillståndet
varit särskilt långvarigt eller där mera påtaglig invaliditet föreligger. Detta
syfte synes väsentligen förverkligas, därest en begränsning göres till sådana
skade- och sjukdomsfall, som kvarstått den 1 juli 1946 med en invaliditetsgrad
av lägst 20 %. Då ersättningen enligt anstaltens förslag bör utgå enligt militärersättningsförordningens
grunder, ligger det närmast till hands att förbättringen
av ersättningen fastställes enligt grunderna i 4 och 5 §§ förordningen
den 29 juni 1946, nr 347, angående provisorisk förbättring av vissa ersättningar
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring vid förstärkt
försvarsberedskap m. m. I nämnda lagrum föreskrives, bland annat, att ersättningstillägg
skall utgå, vid förlust av arbetsförmågan, å sjukpenning med kronor
2: 75 i ortsgrupp 1, kronor 3: 50 i ortsgrupp 2 och kronor 4: 25 i ortsgrupp
3 för dag räknat, och å invalidlivränta med 984, 1 284 och 1 584 kronor för
år räknat i respektive ortsgrupper samt vid nedsatt arbetsförmåga med lägst
en fjärdedel med det lägre belopp som svarar mot arbetsförmågans nedsättning
ävensom att, då graden av nedsättningen i arbetsförmågan uppgår till en
femtedel men ej en fjärdedel, ersättningstillägg skall utgå med 120 kronor
för år räknat. Vid dödsfall skall ersättningstillägg utgå å livränta, som tillkommer
make, barn eller adoptivbarn, för år räknat med så stor del av 984
kronor, som svarar mot förhållandet mellan livräntan till den efterlevande och
lägsta livränta till den skadade vid förlust av arbetsförmågan. Då anstalten
finnér de dyrortsgraderade ersättningstillägg, som sålunda stadgats för beredskapsskadaäe,
väl avpassade även för nu ifrågavarande skadade, föreslår anstalten,
att förbättring av ersättningen herodes ifrågavarande anställda vid
skade- och sjukdomsfall, som den 1 juli 1946 alltjämt kvarstått, enligt de i berörda
lagrum angivna grunderna.

Därest förbättring av ersättningen medgives, bör sådan jämväl tillkomma
de under arbete i civilförsvarets flyktingverksamhet insjuknade, som genom
beslut den 29 juni 1946 redan beviljats ersättning. Vidare torde, då nu ifrågavarande
skadade icke synas böra försättas i bättre ställning än personer, som
på grund av i flyktingverksamheten ådragen skada oller yrkessjukdom funnits
berättigade till ersättning enligt olycksfalls- eller yrkessjukdomsförsäkringslagen,
jämväl dylika personer böra tilldelas nu föreslagen förbättring av sådan
ersättning, som utgår för tid efter den 30 juni 1946.

T samband med vidtagande av åtgärder för beredande av ersättning och förbättring
därav till i flyktingverksamheten anställda, som ej äro berättigade därtill
enligt gällande författningar, bör föreskrivas, att från tillerkänd sådan ersättning
avdrag skall göras dels för sjukavlöning, som utgivits eller kommer

6

Kungl. Maj-.ts proposition nr 327.

Departementschefen.

att utgivas av arbetsgivaren, dels för ersättning, som utgått eller kommer att
utgå från erkänd sjukkassa eller på grund av försäkring, som med hänsyn till
de särskilda riskerna vid tjänstgöringen kan ha tecknats av arbetsgivaren, dels
ock för folkpension med den del av pensionen, varmed densamma skulle minskats,
därest ifrågavarande ersättning och förbättring därav varit känd vid
pensionens beviljande. Det har nämligen visat sig, att i flertalet av de fall,
som vid utredningen anmälts eller i samband därmed eljest kommit under behandling,
sjukavlöning eller sjukkasseersättning utgått till vederbörande.

I detta sammanhang må anmärkas, att beträffande vissa i det föregående berörda
skadefall gottgörelse begärts med belopp överstigande de ersättningar,
som med tillämpning av de av riksförsäkringsanstalten förordade grunderna
skulle utgå. I denna del torde hänvisning få ske till handlingarna i ärendet.

I yttrande över riksförsäkringsanstaltens utredning och förslag anför
statskontoret följande.

Statskontoret har icke något att erinra mot att ersättning till de i flyktingverksamhet
skadade medgives utgå under de förutsättningar, som riksförsäkringsanstalten
föreslagit. Härigenom skulle den i 19 § militärersättningsförordningen
angivna prövningen av kausaliteten mellan verksamheten och inträffade
sjukdomsfall komma i tillämpning, vilket synes ämbetsverket vara en
lämplig anordning.

Beträffande ersättningens storlek kan dock statskontoret för sin del icke
tillstyrka, att ersättningstillägg medgives utgå enligt bestämmelserna i 4 och
5 §§ förordningen den 29 juni 1946 (nr 347) angående provisorisk förbättring
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring vid förstärkt
försvarsberedskap. För denna förbättring av ersättningen åt beredskapsinkallade
förelågo nämligen särskilda skäl, som icke kunna åberopas av dem,
som deltagit i flyktingverksamheten. Enligt statskontorets mening torde de
särskilda ersättningar, örn vilka här är fråga, icke böra överstiga den gottgörelse,
som jämlikt 1927 års militärersättningsförordning och tillhörande
dyrtidsbestämmelser i allmänhet utgå till värnpliktig, som skadats i tjänsten
efter utgången av det kalenderår, varunder lian fyllt 22 år. Lägre ersättning
kan vara motiverad, om den förlorade arbetsförtjänsten varit låg.

I övrigt har riksförsäkringsanstaltens föreliggande förslag till ersättningar
åt i flyktingverksamheten deltagande personer icke föranlett annan erinran
från statskontorets sida än att ämbetsverket —- icke minst med hänsyn till
konsekvenserna av ett bifall ■— måste starkt ifrågasätta örn tillräckliga skäl
kunna anses föreligga för den föreslagna ersättningen till den i utredningen
avsedda självständiga företagaren-tandläkaren.

Den under och efter kriget från svensk sida bedrivna humanitära hjälpverksamheten
till förmån för befolkningen i krigshärjade länder har skett i
en mångfald olika former. Sålunda har ett mycket betydande antal flyktingar,
s. k. repatriander samt sjuka och undernärda barn omhändertagits inom landet.
På utländsk botten har svensk humanitär hjälpverksamhet bedrivits bland
annat genom anordnande av barnbespisning och i viss omfattning sjukvård
samt tillhandahållande av livs- och läkemedel, sjukvårdsutrustning och kläder
i den utsträckning vårt eget försörjningsläge tillåtit.

Det torde få anses, att statsmakterna genom propositionen nr 281/1946 och
riksdagens skrivelse nr 389/1946, med stöd varav 13 i civilförsvarets flykting -

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 327.

verksamhet inträffade skadefall provisoriskt reglerats, intagit den principiella
ståndpunkten, att personer, som skadats genom olycksfall eller sjukdom under
deltagande i den av staten organiserade verksamheten för omhändertagande i
riket av flyktingar och repatriander, bör tillerkännas ersättning härför av
staten. Samma skäl, som föranlett detta ståndpunkttagande, synas äga giltighet
även beträffande andra former av internationell humanitär hjälpverksamhet,
som anordnats under statens medverkan och som för de i verksamheten
deltagande inneburit likartade risker som flyktingarbetet. Ersättningsfrågan
synes böra bedömas oberoende av om verksamheten ägt rum inom eller utom
landet och oavsett örn densamma bedrivits i statlig myndighets regi eller av
enskilda institutioner, vilka erhållit statligt uppdrag att omhänderha viss
verksamhetsgren, exempelvis av röda korset, föreningen rädda barnen eller
hjälpkommittén för Finlands barn. Jag anser mig sålunda böra förorda, att
ersättning av statsmedel utbetalas till alla dem, som skadats genom olycksfall
eller sjukdom under arbete i sådan verksamhet som nu nämnts.

Syftet med den av riksförsäkringsanstalten verkställda utredningen beträffande
skador i anledning av olycks- och sjukdomsfall under flykting- och
likartad verksamhet har varit att erhålla ett underlag för bedömandet av
frågan, enligt vilka grunder ifrågavarande ersättningar böra utgå. Till en
början må anmärkas, att utredningen icke omfattar följande grupper redan
reglerade skadefall, nämligen dels det icke kända antal skador, som drabbat
antingen militärpersonal med ekonomisk reglering enligt de för sådan personal
gällande ersättningsbestämmelserna eller hos statliga flyktingmyndigheter
anställd personal med rätt till sjuklön under viss tid, som regel längst
tre månader, dels det antal skadefall beträffande civilpersoner — riksförsäkringsanstalten
har under hand upplyst, att antalet uppgår till cirka 300, varav
högst fem kvarstått den 1 juli 1946 med en invaliditetsgrad av 20 % eller
högre — som reglerats direkt enligt olycksfalls- eller yrkessjukdomsförsäkrmgslagen.
De 13 fall, som provisoriskt reglerats med stöd av berörda proposition
och riksdagsskrivelse, återfinnas ej heller i utredningen. I denna redovisas
samtliga de skadefall — till ett antal av 77 — vilka såvitt känt hittills
inträffat under flyktingverksamhet och härmed jämförligt arbete utan att ha
kunnat regleras. Av de skadade personerna ha 66 haft anställning i flyktingverksamhet
inom landet, tre utan ersättning deltagit i sådan verksamhet i
egenskap av lottor, två varit anställda hos privata arbetsgivare och två deltagit
i humanitärt hjälparbete utomlands för röda korset, medan en är själv
ständig företagare. Beträffande återstående tre saknas ännu närmare utredning.
Sålunda tillgängliga uppgifter synas berättiga till det påståendet, att
antalet olycks- och sjukdomsfall i flykting- och härmed jämförlig verksamhet
varit ringa i förhållande till den betydande omfattningen av verksamheten och
de med densamma förenade riskerna, främst ur smittosynpunkt. Att så varit
förhållandet får främst tillskrivas goda organisatoriska åtgärder. Flertalet av
ilo skadade eller insjuknade synes efter en längre eller kortare sjukdomstid
ha återvunnit hälsan utan kvarvarande men. Fall förekomma emellertid, där
skadan eller sjukdomen lett till bestående invaliditet eller till sin natur varit

8 Kungl. May.ts proposition nr 327.

sådan, att risk för recidiv föreligger. I ett fall Ilar sjukdomen haft dödlig
utgång.

I sitt förslag till grunder för ersättningarnas bestämmande vid nu ifrågavarande
olycksfall oell sjukdomar har riksförsäkringsanstalten som nämnts
icke berört de skador som drabbat militärpersonal. Skälet härtill torde vara,
att i den mån sådana skador uppkommit dessa kunnat regleras direkt enligt bestämmelserna
i militärersättningsförordningen. Även jag är av den uppfattningen,
att med hänsyn härtill anledning saknas att nu upptaga dessa ersättningsfrågor
till omprövning. Jag vill erinra örn att i den mån dessa skador, såsom
i flertalet fall torde vara förhållandet, äro att anse som ådragna under
tjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap de äro förenade med rätt till sådan
provisorisk förbättring, som beslutats vid innevarande års riksdag.

De olycks- och sjukdomsfall, som civilpersoner ådragit sig under flyktingarbete
och vilka icke varit av så godartad beskaffenhet att de få anses ersatta
med sjuklön under viss tid, kunna ur ersättningssynpunkt indelas i tre grupper,
nämligen de fall varå olycksfalls- eller yrkessjukdomsförsäkringslagens föreskrifter
varit direkt tillämpliga, de fall som med stöd av förenämnda proposition
och riksdagsskrivelse provisoriskt reglerats enligt grunderna för olycksfallsförsäkringslagen
och de fall, som ännu icke kunnat regleras. Sistnämnda
grupp avser olycks- och sjukdomsfall som icke omfattas av olycksfalls- eller
yrkessjukdomsförsäkringslagen antingen därför att enligt olycksfallsförsäkringslagen
erforderligt samband mellan sjukdomen och olycksfall i arbete icke
förelegat respektive att sjukdomen icke varit hänförlig under yrkessjukdomsförsäkringslagen
eller därför att i olycksfallsförsäkringslagen förutsatt anställningsförhållande
icke förelegat mellan den skadade och den myndighet eller institution,
i vars regi verksamheten bedrivits. Riksförsäkringsanstalten föreslår,
att för denna grupp ersättning skall utgå enligt de grunder som i militärersättningsförordningen
angivas för andra än värnpliktiga. Skälet till att militärersättningsförordningens
bestämmelser skulle tillämpas är, att denna förordning
innehåller ändamålsenliga föreskrifter angående förutsättningarna för
ersättnings utgivande vid sjukdom. Då härtill kommer, att de faktiska förmånerna
vid tillämpning av militärersättningsförordningens bestämmelser för
andra än värnpliktiga överensstämma med de ersättningar som skulle utgå
enligt olycksfallsförsäkringslagen, biträder jag riksförsäkringsanstaltens förslag
i denna del. Detta ställningstagande innebär jämväl, att rätten till ersättning
icke begränsas till personer, som intaga ställningen av arbetare i olycksfallsförsäkringslagens
mening utan tillkommer varje person, vilken i samband
med arbete, som kan betraktas såsom ett led i en av staten organiserad eller
koncessionerad flykting- eller häremot svarande humanitär hjälpverksamhet,
ådragit sig olycksfall eller sjukdom.

Då en tillämpning av bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen och
militärersättningsförordningen i förevarande avseende ger samma resultat,
synes en omprövning av de jämlikt nämnda lag eller yrkessjukdomsförsäkringslagen
reglerade skadefallen icke böra ske.

Riksförsäkringsanstalten föreslår vidare, att ifrågakommande ersättningar,

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 327.

vare sig dessa bestämts enligt olycksfalls- eller yrkessjukdomsförsäkringslagen
eller enligt militärersättningsförordningen, skola förstärkas i vissa fall.
Enligt anstaltens förslag bör rätten till sådan förstärkning begränsas till
skadefall, som kvarstått den 1 juli 1946 med en invaliditetsgrad av lägst 20 %,
och förstärkningen bestämmas enligt grunderna för förordningen den 29 juni
1946 (nr 347) angående provisorisk förbättring av vissa ersättningar i anledning
av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap
m. m. Såsom i det föregående anförts innebär detta, att ersättningstillägg
skall utgå, vid förlust av arbetsförmågan, å sjukpenning med två kronor
75 öre i ortsgrupp 1, tre kronor 50 öre i ortsgrupp 2 och fyra kronor 25
öre i ortsgrupp 3 för dag räknat och å invalidlivränta med 984, 1 284 och
1 584 kronor för år räknat i respektive ortsgrupper samt vid en med lägst
en fjärdedel nedsatt arbetsförmåga med det lägre belopp som svarar mot
arbetsförmågans nedsättning. Då graden av nedsättningen av arbetsförmågan
uppgår till en femtedel men ej en fjärdedel, skall enligt angivna grunder
ersättningstillägg utgå med 120 kronor för år. Vid dödsfall skall ersättningstillägg
utgå å livränta, som tillkommer make, barn eller adoptivbarn, för år
räknat med så stor del av 984 kronor, som svarar mot förhållandet mellan livräntan
till den efterlevande och lägsta livränta till den skadade vid förlust av
arbetsförmågan.

Även örn deltagandet i flykting- och härmed jämförlig verksamhet som
regel icke haft den karaktär av skyldighet, som den förstärkta försvarsberedskapen
inneburit, finner jag likväl skäl tala för att personer, som med eller
utan ersättning engagerats i denna krävande och riskfyllda verksamhet, i princip
tillerkännas ersättningstillägg enligt de bestämmelser, som gälla för skador,
ådragna under militärtjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap. I
enlighet med riksförsäkringsanstaitens förslag förordar jag alltså, att dessa
bestämmelser givas tillämpning å skadefall, som inträffat under ifrågavarande
verksamhet — vare sig de särskilda fallen redan ersättningsreglerats eller
icke — och haft dödlig utgång eller kvarstått den 1 juli 1946 med minst 20 ?■<>
invaliditet.

Emellertid finner jag skäligt att gå ett steg längre. De med denna verksamhet
förenade riskerna torde ha bedömts såsom särskilt stora, när under
krigets slutskede och omedelbart därefter betydande kontingenter flyktingar
och repatriander kommo till riket. Verksamheten har under sista året minskat
i omfattning allteftersom de omhändertagna placerats på den svenska arbetsmarknaden
eller lämnat landet. Någon förändring i verksamhetens natur har
emellertid icke inträtt per den 1 juli 1946. För närvarande äro cirka 3 200
repatriander och andra utlänningar omhändertagna för vård å särskilda förläggningar
och sjukhus. Då dessa vårdfall till väsentlig del avse smittsamma,
sjukdomar, främst tuberkulos, är personalen utsatt för betydande smittorisk.
Även i övrigt pågår alltjämt en internationell humanitär hjälpverksamhet av
stor omfattning. Det synes rimligt, att ersättning för olycks- eller sjukdomsfall
i sådan verksamhet utgår efter enhetliga grunder, vare sig fallet inträffat
senast den 30 juni 1946 eller därefter. Med hänsyn till det anförda vill jag

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 327. 1793 46 2

10 Kungl. May.ts proposition nr 327.

förorda, att ersättningstillägg får utgå även beträffande oljcks- och sjukdomsfall,
som inträffat eller komma att inträffa efter den 30 juni 1946. Vid dessa
tilläggs bestämmande bör emellertid sådan hänsyn tagas till de förbättringar
i grundersättningarna som kunna föranledas av genom förordningen den 29
juni 1946 (nr 343) och lag samma dag (nr 350) vidtagna ändringar i militärersättningsförordningen
och olycksfallsförsäkringslagen, att den sammanlagda
ersättningen icke kommer att överstiga den som skulle ha utgått därest olycksfallet
(sjukdomen) inträffat före utgången av juni 1946.

Till riksförsäkringsanstaltens förslag, att avdrag å ersättning skall i viss
omfattning göras för olika förmåner, som kunna tillkomma den skadade för
samma tid varunder nu förevarande ersättningar enligt förslaget skola utgå,
ansluter jag mig.

Ersättningarna böra utgå från anslaget till Statsverket åliggande, av andra
medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete m. m.

Under hänvisning till vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen medgiva

att i anledning av de olycksfall och sjukdomar, som drabbat
personer under arbete för omhändertagande och vård av flyktingar
och s. k. repatriander samt härmed jämförlig internationell
humanitär hjälpverksamhet, må av det under femte huvudtiteln
uppförda förslagsanslaget till Statsverket åliggande, av andra
medel ej utgående ersättningar i anledning av olycksfall i arbete
m. m. till envar av dessa personer eller deras rättsägare utbetalas
ersättning enligt de i det föregående angivna grunderna.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Lennart Sundkler.

Stockholm 1946. K. L. Beckmans Boktryckeri.