Kungl. Maj:ts proposition nr 204

Proposition 1951:204

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

1

Nr 204.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ersättning
i vissa fall i anledning av yrkessjukdom; given
Stockholms slott den 6 april 1951.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, varom föredragande departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

«

Gustav Möller.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet ä Stockholms
slott den 6 april 1951.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Möller, Sköld, Quensel,
Vodgt, Zetterberg, Nilsson, StrIng, Ericsson, Andersson, Lingman,
Nygren.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet anmäler
chefen för socialdepartementet, statsrådet Möller, uppkomna frågor om ersättning
i vissa fall i anledning av yrkessjukdom samt anför.

Lagbestämmelser.

Lag om försäkring för vissa yrkessjukdomar utfärdades den 14 juni 1929
och trädde i kraft den 1 januari 1930. Enligt 1 § skall den, som jämlikt lagen
den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete är försäkrad för skada
till följd av sådant olycksfall — alltså även arbetare, som icke har svenskt
1—mai Bihany till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 204.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

medborgarskap — anses vara försäkrad jämväl för yrkessjukdom enligt i
lagen meddelade bestämmelser. Genom lagändring, som trädde i kraft den
1 januari 1931, erböll lagen tillämplighet å den genom stendamm framkallade
yrkessjukdomen silikos (stendammlunga). Genom lagändring, som trädde i
kraft den 1 juli 1950, utvidgades lagens tillämplighet till att gälla dammlunga,
framkallad genom inverkan av oorganiskt ämne. Jämlikt övergångsbestämmelserna
till nämnda lagändringar skola dessa icke äga tillämpning i
fråga om yrkessjukdom, som yppats före resp. dag för ikraftträdandet, och
ej heller beträffande yrkessjukdom, som yppats senare, därest arbetaren icke
efter resp. lagändrings ikraftträdande varit utsatt för inverkan av den art,
som framkallat sjukdomen.

Såsom förutsättning för ersättningsrätt för dammlunga gäller vidare,
att arbetaren inom tio år före dagen för sjukdomens yppande varit sysselsatt
med arbete i verksamhet, där fara föreligger för sjukdomen. Före den
1 januari 1937 förutsattes för ersättning verksamhet i dylikt arbete inom ett
år före yppandet. Sistnämnda bestämmelse skall fortfarande tillämpas,
därest ettårsperioden redan utlöpt den 1 januari 1937.

Framställningar om ersättning m. m,

1. Ersättning till Gerda Kristina Persson.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Den 23 juli 1938 avled Karl Robert Persson från Stråssa till följd av varhärd
(abscess) i vänstra lungan. Enligt läkarintyg hade stendammlunga varit
en bidragande orsak till hans död. Persson hade sedan 1910 varit anställd
vid Trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösunds förvaltning i Stråssa. Till
1923 hade han haft gruvarbete men därefter i huvudsak tjänstgjort som
brandvakt och grovarbetare ovan jord fram till 1937, då han insjuknade.
Genom beslut den 6 september 1938 förklarade vederbörande försäkringsbolag
— med angivande att stendammlunga yppats hos Persson under år
1937 — att då Persson icke varit sysselsatt i farligt arbete efter år 1933
ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen icke kunde utgivas. Försäkringsrådet
fastställde detta beslut.

Föreliggande framställning jämte yttranden.

Riksförsäkringsanstalten bär med eget utlåtande överlämnat en av den avlidnes
änka Gerda Kristina Persson gjord framställning (skr. 1U 1950) om ersättning
av statsmedel i anledning av den yrkessjukdom hennes man
ådragit sig.

Anstalten har med stöd av ett av docent T. Bruce avgivet utlåtande ansett,
att Persson endast under åren 1910—1923 varit sysselsatt i silikosfarligt
arbete, d. v. s. före ikraftträdandet av bestämmelserna om ersättning vid
silikos. Anstalten finner därför yrkessjukdomsförsäkringslagen ej vara tilllämplig
i detta fall. Om lagen hade gällt, skulle Gerda Kristina Persson ha

3

Kungi. Maj:is proposition nr 204.

tillerkänts en årlig livränta å 357 kronor 50 öre från dagen för dödsfallet-.
Härjämte skulle ha utgivits vissa tillägg, vilka för tiden fr. o. m. den 1 juli
1950 till det hon fyller 67 år skulle ha utgjort 30 % av livräntans belopp och
därefter 20 %.

Anstalten har inhämtat, att Gerda Kristina Persson, som är född 1887,
under åren 1948—1950 endast haft en mindre arbetsinkomst av klädsömnad
och under samtliga tre åren uppburit socialunderstöd.

Kiksförsäkringsanstalten tillstyrker, att Gerda Kristina Persson erhåller
livränta av statsmedel jämlikt grunderna för yrkessjukdomsförsäkringslagen.
Livräntan anses skäligen böra utgå från 1950 års ingång.

Försähringsrådet bär instämt i riksförsäkringsanstaltens utlåtande.

2. Ersättning till Sven Svensson.

Ersättningsfrågans tidigare behandling.

Sven Svensson, född 1882, var anställd vid aktiebolaget Gustavsbergs fabriker
från 1895 till augusti 1950.

Vid undersökning 1934 konstaterades stendammlunga hos Svensson. Av
en genom vederbörande försäkringsbolag verkställd utredning framgick, att
Svensson icke varit sysselsatt i farligt arbete efter 1910. Genom beslut 1944
förklarade bolaget, att ersättning enligt yrkessjukdomsförsäkringslagen icke
kunde tillerkännas Svensson, enär han icke efter lagens ikraftträdande varit
i farligt arbete. Påföljande år anhöll Svensson hos Kungl. Maj:t om ersättning
av billighetsskäl i anledning av sjukdomen. Det upplystes härvid, att
han alltjämt var i stånd att genom arbete försörja sig samt att någon försörjningsplikt
icke åvilade honom. Sedan såväl riksförsäkringsanstalten som försäkringsrådet
och statskontoret avstyrkt ersättning, fann Kungl. Maj:t genom
beslut den 26 april 1946 Svenssons framställning för det dåvarande icke
föranleda någon åtgärd.

Föreliggande framställning jämte yttranden.

Svensson har (skr. 10/o 1950) — under framhållande att han icke f. n. kan
utföra något avlönat arbete — ånyo hos Kungl. Maj:t hemställt om ersättning.

Av riksförsäkringsanstaltens utredning i ärendet framgår, att Svensson på
grund av tilltagande besvär av lungsjukdomen år 1947 överflyttades till ett
lättare arbete, varvid avlöningen som tidigare utgjort 20 kronor 16 öre om
dagen nedgick till 17 kronor 68 öre. Den 14 augusti 1950 slutade han sin
anställning hos bolaget. Enligt läkarintyg i november samma år var han oförmögen
att vidare utföra kroppsarbete. Härtill bidrog såväl åldern som yrkessjukdomen,
men silikosen uppfattades som övervägande anledning till arbetsoförmågan.

Svensson, som är ogift, uppbär ålderspension men har i övrigt icke något
understöd. Enligt anstaltens mening bör ersättning av statsmedel icke komma
i fråga för tid före den 14 augusti 1950, då han upphörde med sitt arbete.

4

Eungl. Majds proposition nr 204.

Vad beträffar den ersättning, som fr. o. m. nämnda dag bort tillerkännas Svensson,
om yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig, anför anstalten
följande.

Anstalten, som för sin del ansett, att Svenssons yrkessjukdom yppats vid
läkarundersökning den 16 oktober 1934, bär med tillämpning av då gällande
ersättningsgrunder funnit, att Svensson bort tillerkännas livränta för sin
återstående livstid med belopp, motsvarande en invaliditetsgrad av 100 %.
Svenssons årliga arbetsförtjänst borde ha beräknats till 2 400 kronor. Vid sådant
förhållande skulle livräntan ha utgått med ett årligt belopp av 1 600 kronor,
motsvarande två tredjedelar av den årliga arbetsförtjänsten. Enligt därom
gällande bestämmelser skulle å livräntan ha utgått ersättningstillägg, vilket
med hänsyn till att Svensson fyllt sextiosju år skulle utgjort 20 % av livräntans
belopp.

Riksförsäkringsanstalten förordar, att Svensson tillerkännes ersättning av
statsmedel enligt nyssnämnda grunder.

Försäkringsrådet tillstyrker likaledes, att ersättning beviljas Svensson men
anser, att livräntan bör beräknas efter eu invaliditetsgrad ej överstigande 75 %.

Två ledamöter (försäkringsrådet Haynez och ledamoten Lindahl) uttala
särskilt — under åberopande av tidigare likartade fall (prop. 1944: 224 p. 2,
1947:47 p. 4 och 1950: 79 p. 4 och 5) — att ersättning av billighetsskäl bör
bestämmas på grundval av arbetsinkomsten året närmast före arbetsa,vbrottet
(ca 5 300 kronor) i stället för året närmast före yppandet 1934 (ca 2 400
kronor).

En ledamot (försäkringsrådet Lundberg) har icke funnit anledning frångå
riksförsäkringsanstaltens beräkningsgrund samt anför:

I fråga om silikossjuka personer kan deras sjukdom även efter yrkessjukdomsförsäkringslagens
ikraftträdande och före yppandet ha påverkats av det
farliga arbetet. Detta kan även gälla i fråga om tiden mellan yppandet och det
mer eller mindre långt därefter inträffade arbetsavbrottet. Likväl blir för den
årliga arbetsförtjänstens bestämmande tidpunkten för yppandet avgörande,
vilket i flertalet fall sannolikt länder vederbörande till förfång. Det synes mig
under sådana förhållanden icke vara riktigt, att i fall såsom det föreliggande,
då vederbörande icke sedan 1910 och således ej heller efter yrkessjukdomsförsäkringslagens
ikraftträdande varit i farligt arbete, nådevägen utgiva ersättning
efter vederbörandes inkomstförhållanden vid arbetsavbrottet och således,
såsom framgår av handlingarna, efter betydligt förmånligare grunder än
om yrkessjukdomsförsäkringslagen varit tillämplig.

13. Ersättning till M. O. Vermij.

Föreliggande framställning m. m.

Nederländernas beskickning i Stockholm har (skr. 6/s 1950) gjort framställning
om ersättning i anledning av yrkessjukdom — berylliumförgiftning —
åt nederländske medborgaren M. O. Vermij.

Av utredningen i ärendet framgår bl. a. följande. Vermij, som är född
1914, arbetade 1941—1945 å Osrambolagets laboratorium i Berlin. Efter att
sedan ha tjänstgjort i ett elektriskt företag i Amsterdam sökte han själv
anställning vid aktiebolaget Osram-Elektraverken i Stockholm, där han arbe -

5

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

tade under tiden mars—december 1947. Vermij har därefter från 1948 varit
anställd vid ett forskningsinstitut i Haag.

Rörande anställningen hos aktiebolaget Osram-Elektraverken bär bolaget
lämnat följande uppgifter. Vermij hade förklarat, att han sysslat med lysrörstillverkning
vid Osramfabriken i Berlin. På grund av hans arbete inom
detta område anställdes han av bolaget i Stockholm som kemist vid lysrörstillverkningen
med en månadslön av 800 kronor jämte dyrtidstillägg å 25,7 %.
Under sin tjänstgöring hos bolaget kom Vermij i beröring med zinkberylliumsilikat.
När lysrörs tillverkningen på grund av tillfällig råvarubrist nedlades
i december 1947 blev han uppsagd.

Frånsett anställningen i Stockholm har Vermij enligt utredningen varit i
kontakt med beryllium endast ett fåtal gånger 1943 under arbetet på fabriken
i Berlin.

Under 1949 började Vermij, som tidigare varit fullt frisk, förete tecken
på trötthet, andfåddhet och avmagring. I oktober samma år sökte han läkare,
varefter han under en månad i början av 1950 låg för observation på sjukhus
i Leyden. Härvid konstaterades sådana symtom, som föreligga vid fall
av berylliumförgiftning. Från den 25 februari 1950 har han varit arbetsoförraögen.

Medicinsk utredning samt yttranden.

Samtliga i Leyden tagna röntgenbilder av Vermij ha på anmaning av riksförsäkringsanstalten
granskats av docent G. Jönsson. Av beryllium förorsakade
skador ha enligt Jönsson tidigare icke observerats i Sverige. Han
anser dock, att förändringarna till alla delar överensstämma med dem, som
i litteraturen beskrivits vid vissa fall av berylliumförgiftning.

Utlåtanden ha vidare inhämtats av docenterna Å. Nyström och T. Bruce.
Nyström har anfört:

Expositionstiden för zinkberylliumsilikat är i detta fall relativt kort, omfattande
tiden mars—december 1947, men erfarenheten har visat att berylliumförgiftningar
uppträtt redan efter betydligt kortare exposition än denna.
Den kroniska formen av sjukdomen är i sitt förlopp smygande och inte
sällan har man liksom i föreliggande fall sett de första sjukdomssymtomen
uppträda först ganska lång tid, månader eller år, efter att expositionen för
beryllium upphört. Min uppfattning är att här föreligger en berylliumförgiftning
förorsakad av exposition för zinkberylliumsilikat under Vormijs arbete
vid Osram-Elektraverken i Stockholm 1947.

Även Bruce anser Vcrmijs sjukdom av allt att döma utgöra eu berylliumförgiftning
med lungskada av kronisk typ. Enligt handlingarna har Vermij
annorstädes än i Sverige i mycket ringa omfattning varit exponerad för
beryllium. Han torde sannolikt förbli arbetsoförmögen för framtiden.

Riksförsäkringsanstalten finner för sin del den lungsjukdom, varav Vermij
lider, med övervägande sannolikhet vara framkallad genom inverkan av zink
berylliumsilikat samt ådragen under anställningen hos aktiebolaget OsramElektraverken
i Stockholm. Sjukdomen anses yppad den 3 oktober 1949, då

^ Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Vermij första gången måste söka läkare på grund av densamma. Sedan yrkessj
ukdomsf örsäkringslagen 1950 utvidgats att omfatta dammlunga, framkallad
genom inverkan av oorganiskt ämne, torde enligt anstaltens uppfattning
härunder inbegripas sjukdomen berylliumlunga. Vermijs sjukdom
yppades emellertid före ikraftträdandet av nämnda utvidgning, varför bestämmelserna
icke äro tillämpliga å honom. Om storleken av den ersättning, som
skulle ha tillkomit Vermij därest lagen i detta fall varit tillämplig, anför
anstalten i huvudsak följande.

iörutom ersättning för erforderlig läkarvård m. m. skulle sjukpenning ha
utgivits för tiden 6 januari—7 februari 1950, då Vermij var intagen på sjukhus-
Jämlikt vid tiden för sjukdomens yppande gällande bestämmelser skulle
Vermijs årliga arbetsförtjänst ha beräknats till ett belopp överstigande 7 200
kronor. Sjukpenningens belopp skulle i detta fall —— oavsett visst avdrag
vid vård å sjukvårdsanstalt — ha utgjort 15 kronor 50 öre för dag. Vidare
skulle riksförsäkringsanstälten ha tillerkänt Vermij livränta att utgå fr. o. m.
den 25 februari 1950, då han måste avbryta sitt arbete, tills vidare t. o. m.
den 31 juli 1952, varefter omprövning skolat ske. Beloppet av livräntan skulle
ha motsvarat n/is av Vermijs årliga arbetsförtjänst och sålunda utgjort 6 600
kronor för år räknat. Härvid har sjukdomen ansetts medföra förlust av arbetsförmågan.

Anstalten har inhämtat, att Vermij har hustru och två minderåriga barn.
När han insjuknade uppgick hans årslön till 7 200 gulden (i svenskt mynt
ca 9 800 kronor). Enligt sitt senaste arbetsavtal uppbär Vermij vid sjukdom
oavkortad lön under första halvåret samt därefter 67 % av lönen under andra
halvåret och 50 % under tredje halvåret. På grund av arbetsinkomstens storlek
får Vermij icke tillhöra nederländsk sjukkassa.

Försäkringsrådet har inhämtat yttrande av sin medicinskt sakkunnige, professor
A. Westergren. Denne finner det något oklart, om expositionen i
Sverige varit den enda yrkesmedicinska orsaken till Vermijs kroniska berylliumförgiftning,
men anser det sannolikt, att nämnda exposition varit av
väsentlig betydelse. Rådet tillstyrker, att Vermij erhåller ersättning enligt
grunderna i yrkessjukdomsförsäkringslagen.

Departementschefen.

Lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar har sedan den 1 januari
1931 varit tillämplig å silikos (stendammlunga) och utvidgades fr. o. m. den
1 juli 19o0 till att avse varje slag av dammlunga, som framkallats genom inverkan
av oorganiskt ämne. Lagändringar, som innebära utvidgning av lagens
tillämpningsområde, ha icke ansetts böra givas tillbakaverkande kraft. På
grund härav kan ersättning vid nyssnämnda yrkessjukdomar icke utgå enligt
lagen när sjukdomen yppats före lagens ikraftträdande eller när arbetaren
icke efter ikraftträdandet varit sysselsatt i arbete, där fara för sjukdomen
förelegat. Riksdagen har emellertid i ett flertal fall (bl. a. prop. 1945:173,
1946:83, 1947:47, 1948:62 och 256, 1950:79 och 226) medgivit ersättning av
statsmedel i anledning av silikos eller annan dammlunga, när av förut angivna
skäl ersättning enligt lagen icke kunnat utbetalas.

7

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 204.

1 det första av de här anmälda ärendena har sökandens make avlidit
1938. Han hade icke haft farligt arbete sedan 1923 men silikos var en bidragande
dödsorsak. I överensstämmelse med den ståndpunkt statsmakterna
tidigare intagit i liknande fall bör ersättning av statsmedel jämlikt grunderna
i yrkessjukdomsförsäkringslagen beviljas den avlidnes änka Gerda Kristina
Persson. Ersättning bör utgå för tiden fr. o. m. den 4 april 1950, då
hennes framställning inkom till riksförsäkringsanstalten.

Även i det andra ärendet är fråga om ett fall där den sjuke, Sven Svensson,
icke varit i farligt arbete efter lagens ikraftträdande. Ersättning synes böra
medgivas också i detta fall. Med hänsyn bl. a. till att Svensson uppnått 67
års ålder och således åtnjuter ålderspension, torde anledning icke föreligga
att — såsom en minoritet i försäkringsrådet föreslagit — beräkna arbetsförtjänsten
på annat sätt än lagen föreskriver. Ersättningen till Svensson bör
utgå fr. o. m. den 14 augusti 1950, då hans arbete upphörde samt beräknas
efter en invaliditetsgrad av 75 %.

Det tredje ärendet avser dammlunga, framkallad genom inverkan av zinkberylliumsilikat,
vilken sjukdom icke synes ha förekommit tidigare i Sverige.
Av utredningen i ärendet framgår, att den sjuke — en nederländsk medborgare,
numera bosatt i sitt hemland — sannolikt ådragit sig sjukdomen under
arbete på en glödlampfabrik i Sverige 1947; den yppades emellertid först
1949. Berylliumlunga faller fr. o. m. den 1 juli 1950 under yrkössjukdomsförsäkringslagen.
Billighetsskäl tala även i detta ärende för att ersättning
beviljas med belopp, som skulle ha utbetalats, därest berylliumlunga redan
tidigare omfattats av yrkessjukdomsförsäkringen. Den omständigheten att
\ ermij är nederländsk medborgare synes icke böra utgöra hinder för att
ersättning beviljas. Yrkessjukdomsförsäkringslagen äger tillämpning även
beträffande utländska medborgare. De i 27 § första stycket andra punkten
samt andra stycket olycksfallsförsäkringslagen meddelade bestämmelserna
rörande viss begränsning av ersättningsrätten m. m. beträffande utländsk
medborgare, som icke är bosatt i Sverige — vilka bestämmelser i och för sig
gälla även vid yrkessjukdom — äga på grund av överenskommelse mellan
Sverige och Nederländerna icke tillämpning å nederländsk medborgare (kungörelse
den 27 september 1922, nr 485).

Ersättningen till Vermij torde med hänsyn till bestämmelserna i hans
senaste arbetsavtal böra utgå fr. o. m. den 1 juli 1951.

1 detta sammanhang torde jag vidare få anmäla följande. I proposition till
årets riksdag, nr 96, har Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen sådan utvidgning av
lagen den 14 juni 1929 (nr 131) om försäkring för vissa yrkessjukdomar, att
såsom yrkessjukdom omfattad av försäkringen skall anses kronisk kadmiumförgiftning.
Den föreslagna lagändringen avses träda i kraft den 1 juli 1951. För
slaget om utvidgning av yrkessjukdomsförsäkringslagen har, soin framgår
av propositionen, föranletts av att sjukdomsfall inträffat på en
arbetsplats i Oskarshamn, där arbetarna varit sysselsatta med tillverkning
av vissa elektroder. Även om förslaget till lagändring bifalles av

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

riksdagen, kan ersättning enligt lagen icke utgå i nämnda redan inträffade fall.
Efter beslut av 1950 års riksdag intogos bl. a. kronisk manganförgiftning och
dammlunga, framkallad genom inverkan av oorganiskt ämne, i yrkessjukdomsförsäkringslagen.
Jag vill erinra om att riksdagen medgav (prop. nr 226, statsutsk.
uti. nr 115, skr. nr 184), att ersättning fick utbetalas i vissa av de fall,
som voro anledning till den då beslutade utvidgningen, med i stort sett belopp,
som skulle ha utgått, därest lagen varit tillämplig.

Inom riksförsäkringsanstalten pågår en utredning om ett tiotal fall — därav
fyra med dödlig utgång — av kadmiumförgiftning, som drabbat anställda
på den förut nämnda arbetsplatsen i Oskarshamn. Utredningen torde emellertid
icke kunna slutföras inom den för avlämnande av propositioner fastställda
tiden. Billighetsskäl tala för att ersättning även i dessa fall medgives i
samma utsträckning som i fråga om nyssnämnda vid 1950 års riksdag behandlade
fall. Det synes angeläget, att ersättningsfrågan icke uppskjutes till nästa
års riksdag i avbidan på den pågående utredningen. Jag förordar därför att av
riksdagen utverkas bemyndigande för Kungl. Maj:t att, sedan angivna
utredning slutförts och efter hörande av försäkringsrådet, besluta om ersättning
i huvudsak enligt yrkessjukdoms försäkringslagens grunder i de fall av
kadmiumförgiftning, som inträffat på berörda arbetsplats i Oskarshamn.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen

dels medgiva, att i anledning av den yrkessjukdom, som
K. R. Persson, S. Svensson och M. O. Vermij ådragit sig, av det
under femte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget till Statsverket
åliggande, av andra medel ej utgående ersättningar i anledning
av olycksfall i arbete rn. in. — från de tidpunkter som av mig
angivits i det föregående — utbetalas ersättning med belopp,
som skulle ha utgått därest lagen den 14 juni 1929 om försäkring
för vissa yrkessjukdomar varit tillämplig å sjukdomsfallen;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att i anledning av den kadmiumförgiftning,
som i det föregående angivna personer ådragit
sig, med anlitande av förslagsanslaget till Statsverket åliggande,
av andra medel ej utgående ersättningar i anledning av
olycksfall i arbete m. in. bevilja ersättningar högst med belopp,
som skulle ha utgått, därest nyssnämnda lag varit tillämplig
å sjukdomsfallen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Lemne.

Stockholm 1951. K. L. Beckmans Boktryckeri.