Kungl. Maj:ts proposition Nr 182

Proposition 1942:182

Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.

1

Nr 182.

Kungl. May.ts proposition till riksdagen angående avstående i
vissa fall från krav örn återbäring av utanordnat tillskott
ur kyrkofonden till gäldande av prästlönekostnader;
given Stockholms slott den 6 mars 1942.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Marits

Min allernådigste Konungs och Herres sjukdom,
enligt Dess nådiga beslut:

GUSTAF ADOLF.

Gösta Bagge.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 6
mars 1942.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö, Rosander, Ewerlöf,

Chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Bagge anför följande:

Enligt 9 § lagen den 9 december 1910 om reglering av prästerskapets
avlöning äger Kungl. Majit medgiva, att prästerlig tjänst, som icke prövas
nödig för själavårdens behöriga handhavande, må bibehållas eller inrättas,
därest pastorat med stadgad röstövervikt beslutat utgöra vad utöver avkastningen
av pastoratets prästlönetillgångar erfordras till bestridande av
den lön Kungl. Majit enligt nämnda lag bestämmer (den s. k, reglerade
lönen m. m.).

Bihang till riksdagen» protokoll 191®. 1 sami. Nr 18®,

I

2

Kungl. Maj:ts fr opposition Nr 182.

I 7 § lagen den 30 augusti 1932 om kyrkofond, vilken lag trädde i kraft
den 1 maj 1933, stadgas vidare, att örn för gäldande av pastorats prästlönekostnader
under året åtgår högre belopp än som täckes dels av avkastningen
av pastoratets prästlönetillgångar — med visst undantag — dels
ock därutöver av ett belopp, motsvarande en uttaxering för skattekrona
inom pastoratet av det öretal, Kungl. Majit för året bestämmer, äger
pastoratet för vad ytterligare erfordras erhålla tillskott av kyrkofonden,
dock ej för gäldande av lönebelopp, som pastoratet enligt 9 § prästlöneregleringslagen
särskilt förbundit sig att utgöra.

Ett dylikt åtagande innebär således, att pastoratet i fråga örn den reglerade
lönen helt uteslutits från rätten till tillskott ur kyrkofonden. Emellertid
innefatta prästlönekostnader även provisorisk tilläggslön och andra
lönetillägg enligt senare än prästlöneregleringslagen utfärdade författningar.
Även örn ett pastorat gjort sådan utfästelse, som avses i 9 § prästlöneregleringslagen,
har det enligt ett av Kungl. Majit i regeringsrätten den 27 maj
1935 meddelat utslag rörande avräkning mellan kyrkofonden och Abilds
pastorat (RÅ 1935 ref. 25) ansetts berättigat att utfå tillskott ur kyrkofonden
till gäldande av lönetillägg och provisorisk tilläggslön åt tjänstinnehavaren
i fråga. Däremot kunde enligt samma utslag församlingsavgift
jämlikt 7 § kyrkofondslagen icke tagas i anspråk till gäldande av den
lön, som pastoratet sålunda utfäst sig att bestrida, d. v. s. den reglerade
lönen. Dessa avgifter skola i stället disponeras till gäldande av lönetillägg
och tilläggslön.

I skrivelse den 29 september 1941 har stiftsnämnden i Uppsala anfört i
huvudsak följande:

Sedan riksräkenskapsverket framställt vissa anmärkningar mot avräkningslängderna
mellan kyrkofonden och pastoraten i Uppsala stift för åren
1936—1938, avseende prästlönetillskott till Forsmarks pastorat, Markims
och Orkesta församlingars pastorat, Estuna pastorat och Skuttunge pastorat,
vilka jämlikt 9 § prästlöneregleringslagen utfäst sig att bestrida lön
åt kyrkoherden i vederbörande pastorat, hade stiftsnämnden, med godtagande
av anmärkningarna, verkställt begärd rättelse i samband med
upprättande av avräkningslängden för år 1941. Dessa anmärkningar hade
huvudsakligen riktat sig mot att församlingsavgifter jämlikt 7 § kyrkofondslagen
tagits i anspråk till gäldande av den reglerade lönen, vilket medfört
att tillskottet ur kyrkofonden blivit i motsvarande grad större. Därjämte
hade riksräkenskapsverket, enär samma felaktigheter syntes ha förelupit
i avräkningslängderna även för tidigare år än 1936, ansett sig böra meddela
statskontoret vad sålunda förekommit för den åtgärd, vartill statskontoret
kunde finna anledning. På grund härav hade stiftsnämnden meddelat
statskontoret, att vid avräkningen mellan kyrkofonden och pastoraten
även för tiden före år 1936 tillämpats de grunder, som i anmärkningarna
påtalats. De församlingsavgifter, som tagits i anspråk, utgjorde
för ecklesiastikåret 1933/34 i Forsmarks pastorat 796 kronor 34 öre, i Markims
pastorat 602 kronor, i Estuna pastorat 624 kronor 94 öre och i
Skuttunge pastorat 593 kronor 65 öre, för ecklesiastikåret 1934/35 i Forsmarks
pastorat 796 kronor 34 öre, i Markims pastorat 549 kronor 91 öre, i

3

Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.

Estuna pastorat 528 kronor 17 öre och i Skuttunge pastorat 501 kronor 17
öre samt för tiden den 1 maj—den 31 december 1935 i Forsmarks pastorat
273 kronor 52 öre, i Markims pastorat 364 kronor 46 öre, i Estuna pastorat
327 kronor 38 öre och i Skuttunge pastorat 327 kronor 8 öre eller tillhopa
6,284 kronor 96 öre. Vidare hade stiftsnämnden bestämt avrått från vidtagande
av någon åtgärd, avseende återbetalning av nämnda belopp. Statskontoret
hade emellertid — med förmälan att ämbetsverket saknade befogenhet
att eftergiva kyrkofondens rätt — anhållit, att stiftsnämnden i
samband med nästkommande avräkning mellan vederbörande pastorat och
kyrkofonden ville verkställa vederbörlig justering av densamma på så sätt,
att kyrkofonden tillgodofördes samtliga till pastoraten tidigare för mycket
utbetalade tillskottsmedel. Med anledning härav ansåge sig stiftsnämnden
böra bringa ärendet under Kungl. Maj:ts prövning. Vid de avsedda tillskottsberäkningarna
hade någon direkt vägledning i författningarna ej kunnat
erhållas och ej heller hade något prejudikat att tillämpa förelegat. Stiftsnämnden
anhölle, att vidare åtgärd icke måtte vidtagas för bevakande av
kyrkofondens förmenta rätt i förevarande ärende.

I yttrande över framställningen avstyrkte statskontoret bifall till densamma
med hänsyn till de konsekvenser ett efterskänkande i förevarande
fall av kyrkofondens fordran kunde medföra.

Kammarkollegiet har emellertid ansett, att ett efterskänkande av kyrkofondens
fordran i dessa och likartade fall borde kunna medgivas.

Statskontorets krav vore grundat på den uppfattning, som kommit till
uttryck i Kungl. Maj:ts utslag den 27 maj 1935 (RÅ 1935 ref. 25), nämligen
att pastorat, som åtagit sig att utan tillskott från kyrkofonden gälda
prästerlig befattningshavares enligt prästlöneregleringslagen fastställda
lön, vore berättigat att för provisorisk tilläggslön och andra lönetillägg åtnjuta
tillskott ur kyrkofonden allenast med belopp, varmed nämnda löneposter
överstege en utdebiteringssumma efter det enligt 7 § kyrkofondslagen
bestämda maximiöretal. Detta innebure, att pastoraten — utöver
den utdebitering de räknat med vid sitt åtagande och som för de små och
föga bärkraftiga församlingar det här gällde måste vara ganska betungande
— finge till gäldande av förutnämnda lönetillägg vidkännas en ytterligare
utdebitering, som för tiden till den 1 maj 1933 vore begränsad till 60 öre
och för tiden därefter till 20 öre per skattekrona (jfr 8 § kyrkofondslagen).
Med hänsyn till det ringa antalet skattekronor, som förefunnes i ifrågavarande
pastorat, komme denna utdebitering helt säkert icke att understiga
fastställt maximum.

Det kunde i detta sammanhang erinras örn att pastoraten icke blott
hade blivit utestängda från delaktighet i den genom 1932 års lagstiftning
genomförda lindringen i skyldigheten att med församlingsavgifter bidraga
till prästerskapets avlöning utan hade därtill fått sin skattskyldighet ytterligare
utsträckt genom förpliktelsen att deltaga i utgörandet av allmänna
kyrkoavgiften. Till de utgifter för prästlön, som pastoraten haft att räkna
med när åtagandena gjordes, hade sålunda tillkommit dels skyldigheten
att intill fastställt maximum gälda ovannämnda lönetillägg dels ock att
deltaga i utgörandet av allmänna kyrkoavgiften, under det flertalet övriga
pastorat i enahanda ekonomiska läge fått sina utgifter för prästlön
avsevärt lindrade.

Den ökning av skattebördan för ifrågavarande pastorat som den efter
åtagandena tillkomna lagstiftningen salunda medfört bleve särskilt be -

4

Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.

tungande, om pastoraten skulle till kyrkofonden på sätt nu ifrågasatts för
flera år återbära vad de enligt den av regeringsrätten antagna tolkningen
uppburit för mycket. Kollegiet hade i förutnämnda under regeringsrättens
prövning dragna ärende uttalat den för pastoraten förmånligare meningen,
att pastoraten icke vore skyldiga att slutligt gälda mera av de på grund
av senare lagstiftning utgående lönetilläggen än som kunde gäldas med
iakttagande av den i lagstiftningen stadgade gränsen för församlingsavgifter.
Den tolkning, som bestämmelserna i ämnet erhållit genom regeringsrättens
utslag, medförde den konsekvensen, att pastoraten bleve oskäligt
betungade. Särskilt måste det betecknas som obilligt, att rättelse av
lagtillämpningen i en oklar rättsfråga gåves retroaktiv verkan.

De fall, då tillämpning av 9 § prästlöneregleringslagen förekommit, vore
synnerligen fåtaliga. Såvitt av en i kollegiet verkställd undersökning blivit
utrönt, hade åtaganden av församling eller pastorat i omförmälda hänseende
vunnit Kungl. Maj:ts fastställelse allenast beträffande kyrkoherdetjänsterna
i — förutom nu ifrågavarande fyra pastorat — Bjällerups och
Stora Råby församlingars pastorat i Lunds stift, Abilds pastorat samt
Hunnestads och Gödestads församlingars pastorat i Göteborgs stift, Eds
pastorat i Härnösands stift ävensom Fardhems, Linde och Lojsta församlingars
pastorat samt Hablingbo och Silte församlingars pastorat i Visby
stift. Av dessa hade numera på grund av ändringar i indelningen. Forsmarks
pastorats och Hablingbo pastorats utfästelser förfallit samt Eds
pastorat och Fardhems pastorat av Kungl. Majit blivit befriade från sina
åtaganden. Bjällerups pastorat hade åtagit sig att svara jämväl för särskilda
lönetillägg och sålunda icke uppburit något som helst tillskott ur
kyrkofonden. Efterskänkande av kyrkofondens fordran i förevarande fall
skulle sålunda icke komma att medföra några vittgående konsekvenser.

För kyrkofondens vidkommande skulle de ekonomiska verkningarna av
ett efterskänkande av kyrkofondens fordran bliva ringa, men för pastoraten
syntes återbetalningen bliva ganska betungande. Antalet skattekronor
och utdebiteringen av allmän kommunalskatt per skattekrona på
grundval av 1940 års taxeringar hade sålunda utgjort:

Forsmark ........................ 3,080 11:80

Estuna .......................... 3,938 14: 45

Markim ......................... 1,955 12:80

Orkesta ......................... 1,978 11:20

Skuttunge ....................... 4,580 9: —

Kollegiet ansåge därför skäligt, att kyrkofondens rätt i ifrågavarande
hänseende eftergåves. Härvid syntes dock, vad Skuttunge församling anninge,
efterskänkandet böra ske under viss förutsättning. Nämnda församling
syntes nämligen intill den 1 maj 1933 utan bidrag från kyrkofonden
hava gäldat samtliga lönekostnader utom dyrtidstillägg. Församlingen
torde därför kunna göra gällande motfordran å kyrkofonden, och syntes
fördenskull efterskänkandet böra ske under förutsättning, att församlingen
avstode från den rätt till ytterligare bidrag från kyrkofonden för förfluten
tid, vartill församlingen kunde vara berättigad.

Det ifrågasatta efterskänkandet syntes erfordra medgivande av riksdag
och kyrkomöte. Då fråga kunde uppkomma örn efterskänkande av kyrkofondens
rätt även beträffande andra pastorat än de nu förevarande, torde
vara lämpligt, att hos kyrkomötet och riksdagen utverkades bemyndigan -

5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 182.

de för Kungl. Maj:t att medgiva efterskänkande av kyrkofondens rätt även
i andra med förevarande ärende likartade fall. På grund härav hemställde
kollegiet, att bemyndigande måtte utverkas för Kungl. Majit att medgiva
efterskänkande av kyrkofondens rätt till återbäring av tillskott ur kyrkofonden,
som utanordnats i strid mot den lagtolkning Kungl. Maj:ts utslag
den 25 maj 1935 rörande avräkning mellan kyrkofonden och Abilds pastorat
innehåller.

Statskontoret har härefter yttrat sig ånyo och därvid icke funnit tillräckliga
skäl anförda för den av kammarkollegiet föreslagna åtgärden. Pastoraten
ifråga hade möjlighet att genom upptagande av lån fördela kostnaden
på flera år. Vidare påpekades, att kyrkofonden vore utsatt för fortgående
kapitalminskning, så länge icke allmänna kyrkoavgiftens maximum höjdes.

Utredningen visar, att det av stiftsnämnden ifrågasatta efterskänkandet
av kyrkofondens rätt till återbäring avser ett sammanlagt belopp av
6,284 kronor 96 öre, varav 1,866 kronor 20 öre belöper å Forsmarks pastorat,
1,516 kronor 37 öre å Markims pastorat, 1,480 kronor 49 öre å Estuna
pastorat och 1,421 kronor 90 öre å Skuttunge pastorat. Dessa pastorat,
som höra till Uppsala stifts minsta, hava såsom kammarkollegiet
framhållit ett mycket litet skatteunderlag och förhållandevis hög uttaxering.
Avkastningen av pastoratens prästlönetillgångar uppgår enligt vad
inhämtats till så ringa belopp, att den endast kunnat täcka en mindre del
av pastoratens prästlönekostnader. Inom Forsmarks pastorat finnes sålunda
endast ett löneboställe, som lämnar ett årligt arrende av omkring 170 kronor,
och boställets skog omfattar blott en areal av 9 hektar. Normalavkastningen
vid Estuna löneboställe har upptagits till 1,190 kronor och vid
Markim-Orkesta pastorats två löneboställen till sammanlagt 1,779 kronor.
Av löneboställena i Skuttunge pastorat kan med hänsyn till stora byggnadskostnader
icke påräknas någon egentlig behållning. Samtliga pastorat ha
därför måst företaga avsevärt större utdebitering än den normala för att
kunna bestrida de åtagna prästlönekostnaderna.

Även örn möjlighet finnes att i avräkningslängderna från ett år till ett
annat balansera över här uppkommen fordran hos pastoraten och sålunda
fördela återbetalningen på flera år, torde en återbetalning bliva betungande.
Billighetsskäl synas därför tala för att pastoraten befrias från den
belastning, som ett utkrävande av de nu ifrågavarande beloppen skulle
innebära. Några vittgående ekonomiska konsekvenser härav torde med
hänsyn till den av kammarkollegiet gjorda utredningen icke vara att befara,
alldenstund fråga är endast örn en begränsad tidrymd i förfluten tid.

Ett avstående i förevarande fall från kravet på återbetalning till kyrkofonden
lärer emellertid erfordra riksdagens medgivande. Därjämte synes
kyrkomötet böra höras. Då liknande situationer kunna inträffa i fråga örn
övriga pastorat, som gjort utfästelser jämlikt 9 § prästlöneregleringslagen,

Bihang till riksdagens ■protokoll 1912. 1 sami." Nr 182. 2

Departe mentschefen.

6

Kungl. Maj.ts ''proposition Nr 182.

bör Kungl. Maj:t bemyndigas att, om så av billighetsskäl synes påkallat,
efterskänka ifrågavarande belopp i samtliga fall, varom här är fråga, där*
vid bemyndigandet bör begränsas att avse oriktigt uppburet tillskott av
kyrkofonden för tid före år 1936.

Åberopande det anförda får jag hemställa, att Kungl. Majit måtte föreslå
riksdagen

att bemyndiga Kungl. Majit att, efter prövning i varje
särskilt fall, avstå från krav om återbäring av sådana tillskott
ur kyrkofonden för tid före år 1936, som utanordnats
i strid mot den lagtolkning, vilken kommit till uttryck i
Kungl. Majits utslag den 27 maj 1935 rörande avräkning
mellan kyrkofonden och Abilds pastorat.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att
proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar,
skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gösta Malmberg.

Stockholm 1942, Ivar Hagströms Boktryckeri A. B.

481106