Kungl. Maj:ts proposition nr 17

Proposition 1939:17 - urtima

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

1

Nr 17.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande utmätning hos vissa
värnpliktiga m. m.; given Stockholms slott den 20 september
1939.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande utmätning
hos vissa värnpliktiga m. m.

GUSTAF.

K. G. Westman.

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939.

1 sami. Nr 17.

1

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Förslag’

till

Lag

med särskilda bestämmelser rörande utmätning kos vissa värnpliktiga

m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Företages utmätning hos den, som inkallats till tjänstgöring jämlikt § 28
mom. 1 eller § 36 mom. 2 vämpliktslagen, under tiden för sådan tjänstgöring
eller ock därefter inom lika lång tid som tjänstgöringen omfattat,
dock högst tre månader från dess slut, skola från utmätningen undantagas,
utom nödiga gång- och sängkläder samt förråd och penningar i den utsträckning
som 65 § utsökningslagen stadgar, dels lösören för gäldenärens,
hans makes och oförsörjda barns eller adoptivbarns personliga bruk, för
så vitt värdet därav icke överstiger vad som med hänsyn till deras behov
och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt, dels ock arbetsredskap till
ett värde av högst femhundra kronor. Lös pant må ej på grund av vad nu
sagts undantagas från utmätning för den gäld, varför pantsättningen skett.

2 §•

Har egendom tagits i mät hos den som fullgör eller fullgjort tjänstgöring,
varom i 1 § sägs, och finnes, att gäldenärens betalningssvårigheter
uppenbarligen äro föranledda av tjänstgöringen, må med försäljning av den
utmätta egendomen anstå under högst tre månader utöver den tid som för
varje särskilt fall stadgas i 162, 163 och 165 §§ utsökningslagen, såframt
det prövas kunna ske utan att borgenärens rätt till betalning äventyras.

Erfordras egendomen i gäldenärens näring för att bereda nödig bärgning
åt gäldenären, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn eller
är den erforderlig för att bereda dem nödig bostad, må ytterligare uppskov
med försäljningen äga rum under högst sex månader, örn borgenärens rätt
till betalning ej därigenom äventyras.

3 §-

Vad i 1 § stadgas med avseende å undantag från utmätning skall under
tid som där sägs äga motsvarande tillämpning, om gäldenären försättes i
konkurs.

3

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

4 §■

Klagan över utmätning som avses i denna lag eller över beslut i anledning
av sådan utmätning må förutom av den som eljest är befogad därtill
föras av gäldenärens make eller av annan som har egendomen i sin
vård.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.

Vad i 2 och 4 §§ är stadgat skall gälla, även om utmätningen ägt rum före
lagens ikraftträdande.

4

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Utdrag av protokollet över jastitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 15 september 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld, Quensel, Forslund,

Eriksson, Strindlund.

Efter gemensam beredning med cheferna för försvars-, social-, finans- och
handelsdepartementen anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet
Westman, fråga örn särskilda bestämmelser rörande utmätning hos vissa värnpliktiga
m. m. samt anför:

»Med skrivelse den 3 september 1939 har sociala försvarsberedskapskommittén
överlämnat betänkande med förslag till bland annat
lag med vissa bestämmelser rörande utmätning (Statens offentl. utredn.
1939: 26).

Enligt 65 § utsökningslagen skola från utmätning undantagas dels nödiga
gång- och sängkläder för gäldenären, hans make och oförsörjda barn eller
adoptivbarn dels ock nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lösören till
ett värde av högst 500 kronor, eller, där gäldenären icke är familjeförsörjare
och ej heller har eget hushåll, högst 200 kronor. Saknas utväg till
nödtorftigt uppehälle, skall från utmätning undantagas av förråd, som finnes
i huset, vad som erfordras till underhåll för en månad eller, där tillräckligt
förråd ej finnes, av penningar, som gäldenären innehar eller äger innestående
i bank eller annan penninginrättning, så mycket som erfordras för
anskaffande av det felande. Lös pant må ej undantagas från utmätning för
den gäld varför pantsättningen skett.

Kommittén har framhållit, att vid inkallelse enligt § 28 mom. 1 och § 36
mom. 2 värnpliktslagen till tjänstgöring vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap
för flertalet deltagare uppkomma betydande olägenheter
med hänsyn till deras egna och deras anförvanters ekonomiska förhållanden.
Att söka helt undanröja dessa olägenheter vore naturligen icke möjligt.
Kommittén, som funnit vägande skäl kunna anföras mot moratorium
i vanlig bemärkelse, hade emellertid sökt att till motverkande av nämnda
olägenheter framlägga förslag som syntes kunna genomföras utan större ingrepp
i landets ekonomiska förhållanden. Enligt kommitténs mening borde
ett visst skydd beredas mot att de inkallades anförvanter berövades egendom
som de behövde för sin livsföring samt mot krisartade realisationer. Med

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

5

dea som inkallats till tjänstgöring jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2
värnpliktslagen har kommittén härvid jämställt frivilliga vid krigsmakten.
Beträffande skyddets omfattning uttalar kommittén, att några moratorieliknande
åtgärder avseende skydd för förmögenhet i egentlig mening icke syntes
kunna förordas. Annorlunda ställde sig däremot spörsmålet i fråga
om skydd för andra tillhörigheter t. ex. lösören, personlig lösegendom, arbetsredskap
och dylikt. Därest en inkallad familjeförsörjare, som varit hänvisad
uteslutande till sin inkomst, häftade för gäld som han ej förmådde infria
förelåge risk, att borgenären utsökte betalning ur denna egendom. Med
hänsyn till utsökningslagens relativt låga gräns för den utmätningsfria egendomen
skulle följden i många fall kunna bliva, att till de hemmavarandes
disposition efter utmätning återstode lös egendom i en utsträckning som
skulle te sig uppenbart obillig. Eventuella moratorieliknande åtgärder beträffande
lösöret kunde icke anses särskilt vådliga vare sig för den enskilde
borgenären eller för det ekonomiska livet överhuvud. Vad härefter angår
frågan för vilket slag av gäld dylika åtgärder kunde ifrågakomma har kommittén
framhållit, att ju vidsträcktare stödjande ingripanden på annat sätt
vidtoges, desto mindre omfattande syntes moratorieåtgärderna kunna göras.
För att ernå syftemålet med eventuella bestämmelser om skydd för den inkallades
lösegendom syntes emellertid erforderligt att skydda egendomen mot
all slags gäld och sålunda icke mot allenast vissa slags förpliktelser, t. ex.
skatter.

Kommittén har härefter upptagit till närmare behandling frågan, vilken
lös egendom som borde skyddas, och har därom anfört i huvudsak följande.
Uppenbarligen förelåge icke behov av att ur de synpunkter som kommittén
anlagt skydda lösegendom av mer eller mindre lyxbetonad karaktär. Däremot
komme i fråga egendom, av vilken den inkallade eller hans familj hade
behov för tillgodoseende av berättigade bostads- och personliga behov, d. v. s.
gång- och sängkläder, möbler och annat bohag samt annan personlig lösegendom
ävensom nödiga arbetsredskap. Denna avgränsning sammanfölle
i anseende till egendomens beskaffenhet med den i 65 § utsökningslagen från
utmätning undantagna. Under det att detta stadgande i vissa hänseenden
föreskreve en fix gräns för vad som kunde undandragas borgenär, syntes
emellertid skäl tala för att vid angivande av det nu ifrågasatta skyddets omfattning
icke angiva någon viss maximigräns. Kommittén hade i stället funnit
sig höra föreslå, att skydd efter prövning i det enskilda fallet borde beredas
i fråga om lösöre till ett värde som med hänsyn till gäldenärens ställning
och övriga omständigheter kunde anses skäligt. Beträffande arbetsredskap
borde dock stadgas en viss värdegräns, vilken kommittén föreslagit
skola bestämmas till 500 kronor, oavsett den inkallades försörjningsplikt.
Beträffande förråd av varor samt penningar borde alltjämt gälla vad som
stadgas i 65 § utsökningslagen. I enlighet med detta lagrum borde vidare
hinder för utmätning av lös pant icke föreligga såvitt anginge utmätning
för den gäld för vilken pantsättningen skett.

Kommittén har särskilt beaktat de fall, då gäldenären icke själv hade till -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Departements chefen.

fälle att tillvarataga sin rätt, och framhållit, att möjlighet borde beredas den
som hade egendomen i sin vård att med laga verkan överklaga eventuellt
utmätningsbeslut.

Slutligen har kommittén anmärkt, att de nya bestämmelserna om utmätning
icke borde gälla i fråga örn utmätning som sökts före deras ikraftträdande
samt att den egendom, som enligt kommitténs förslag borde undantagas
från utmätning, givetvis icke heller vid konkurs borde ingå i konkursboet.

I överensstämmelse med det anförda stadgas i det av kommittén utarbetade
förslaget till lag med vissa bestämmelser rörande utmätning under
1 §, att örn utmätning företages hos värnpliktig som är inkallad till tjänstgöring
jämlikt § 28 mom. 1 eller § 36 mom. 2 vämpliktslagen eller hos frivillig
vid krigsmakten, skall från utmätningen undantagas: 1) gång- och
sängkläder för gäldenären, hans maka och oförsörjda barn eller adoptivbarn
ävensom övrig personlig lösegendom samt möbler och annat bohag, allt i
den mån värdet därav icke överstiger vad som med avseende å gäldenärens
ställning och övriga omständigheter kan anses skäligt; samt 2) nödiga arbetsredskap
till ett värde av högst 500 kronor. Beträffande undantag från
utmätning för det fall, att utväg till nödtorftigt uppehälle saknas, ävensom
i fråga örn lös pant skall gälla vad som stadgas i 65 § utsökningslagen. Såsom
2 § har i förslaget upptagits stadgande, att klagan över utmätning i fall
som avses i 1 § skall få föras av den som har egendomen i sin vård. Lagen
skall enligt förslaget ej äga tillämpning i fråga örn utmätning som sökts
före lagens ikraftträdande.

Över kommitténs förslag ha efter remiss avgivits infordrade utlåtanden av
chefen för försvarsstaben, socialstyrelsen, kommerskollegium, Överståthållarämbetet
samt länsstyrelserna i Östergötlands, Kronobergs, Kristianstads, Göteborgs
och Bohus, Västernorrlands och Norrbottens län, varjämte Sveriges
fastighetsägareförbund och Sveriges köpmannaförbund, som beretts tillfälle
att yttra sig, inkommit med utlåtanden över förslaget. Länsstyrelsen i Östergötlands
län har bifogat yttrande av överexekutor i Norrköping.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har i likhet med överexekutor
i Norrköping uttalat att de föreslagna reglerna örn utmätningsfrihet
borde gälla jämväl under någon viss kortare tid efter slutad
värnpliktstjänstgöring.

I övrigt bär förslaget i de avgivna yttrandena lämnats utan erinran. Sveriges
köpmannaförbund har emellertid ifrågasatt, huruvida icke
utöver kommitténs förslag ytterligare åtgärder vöre påkallade till hjälp åt
de idkare av rörelse, som inkallades till tjänstgöring.

Såsom kommittén framhållit kan icke undvikas, att värnpliktiga, som inkallas
till tjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap eller mobilisering, i
viss utsträckning få vidkännas ekonomiska olägenheter som äro en följd av
avbrottet i deras vanliga verksamhet. Billigheten kräver emellertid, att dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

7

olägenheter såvitt möjligt motverkas. I detta syfte lia redan utfärdats vissa
bestämmelser örn familjeunderstöd.1 I överensstämmelse med vad kommittén
förordat torde utan dröjsmål böra framläggas förslag i syfte att mildra de
ekonomiska verkningarna för de värnpliktiga även på annat sätt. Med hänsyn
till den tunga som värnplikten innebär synes den omständigheten, att
genom sådana ingripanden som nu äro i fråga andra personer, närmast de
värnpliktigas borgenärer, kunna komma att i sin tur lida viss förlust, icke få
tillmätas avgörande betydelse. Det är dock nödvändigt att tillse, att återverkningarna
icke komma att drabba andra alltför kännbart eller att verka
alltför störande på det ekonomiska livet överhuvud.

Vad kommittén föreslagit till beredande av lättnad för de värnpliktiga och
deras familjer vid exekutiva åtgärder synes mig beaktansvärt. Det kan
emellertid ifrågasättas, huruvida icke det skydd för bohag, annan personlig
lösegendom och arbetsredskap som med kommittéförslaget åsyftas rimligen
borde i vissa hänseenden utvidgas. En sådan utvidgning torde kunna
ske utan att ekonomiska intressen av någon större betydelse behöva träda
tillbaka.

Enligt kommitténs förslag skola med värnpliktiga som jämlikt § 28 mom. 1
eller § 36 mom. 2 värnpliktslagen inkallats till tjänstgöring vid förstärkt försvarsberedskap
eller mobilisering jämställas frivilliga vid krigsmakten. Vad
med frivilliga vid krigsmakten skall förstås har icke närmare angivits. Då
det icke för närvarande synes vara möjligt att avgränsa någon grupp av
frivilliga som böra jämställas med sådana värnpliktiga som nu äro i fråga,
synas de tills vidare böra uteslutas från lagstiftningen. Beträffande omfattningen
av förslaget i övrigt må framhållas, att därmed ej åsyftas dem som
skola fullgöra så kallad beredskapsövning. Då sådan övning icke har den
extraordinära karaktär som förstnämnda tjänstgöring, synes kommitténs
ståndpunkt i denna del böra godtagas.

Med utgångspunkt från kommitténs förslag och vad nu anförts har jag
låtit utarbeta förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande utmätning
hos vissa värnpliktiga m. m.

I lagen torde till en början böra under 1 § upptagas bestämmelser i syfte
att såsom kommittén föreslagit under viss lid bereda ifrågavarande värnpliktiga
ett mera omfattande skydd än eljest i fråga örn sådana lösören som
förut nämnts. Från utmätning synas böra undantagas, utom nödiga gångoch
sängkläder samt förråd och penningar i den utsträckning som 65 § utsökningslagen
stadgar, dels lösören för gäldenärens, hans makes och oförsörjda
barns eller adoptivbarns personliga bruk, för så vitt värdet därav
icke överstiger vad som med hänsyn till deras behov och omständigheterna
i övrigt kan anses skäligt, dels ock arbetsredskap till ett värde av högst
500 kronor. Lös pant torde dock ej på grund av vad nu sagts böra undantagas
från utmätning för den gäld, varför pantsättningen skett.

Kommitténs förslag innebär, att vederbörande skulle få åtnjuta ifrågavarande
förman allenast sa länge hans tjänstgöring vid förstärkt försvarsbered 1

Kungörelsen den 8 september 1939 nr 642; jfr propositionen nr 12 till urtima riksdagen.

8

Kungl. May.ts proposition nr 17.

skap eller mobilisering varade. Emot denna begränsning har i vissa yttranden
invänts, att de föreslagna reglerna om utmätningsfrihet rimligen
borde gälla jämväl under någon kortare tid efter slutad tjänstgöring. Det
torde ock vara tydligt att, därest tjänstgöringen försatt någon i betalningssvårigheter,
det i allmänhet icke är möjligt för honom att omedelbart efter
tjänstgöringens slut häva svårigheterna. Ett visst rådrum är alltså erforderligt.
Detta torde skäligen kunna bestämmas till lika lång tid som den
tjänstgöringen omfattat, dock högst tre månader från dess slut.

Enligt kommitténs förslag skulle något skydd icke komma i fråga för
annan egendom än den som enligt förslaget skulle kunna undantagas från
utmätning. Därest, såsom förslaget innebär, visst slag av egendom i större
utsträckning än utsökningslagen medgiver undantages från utmätning, kan
emellertid med skäl befaras, alf eventuella exekutiva åtgärder i ökad omfattning
riktas mot annan egendom som tillhör gäldenären. Detta torde
kunna medföra mindre önskvärda följder, t. ex. om sådana åtgärder skulle
riktas mot fast egendom som ger gäldenären hans bärgning eller inrymmer
bostad åt honom och hans familj eller mot bostadsrätt som han kan innehava.
En brådstörtad realisation av egendom som nu sagts kan medföra
ekonomisk förlust av en helt annan storlek än i fråga om lösöret.

De nu berörda synpunkterna torde väl icke böra föranleda, att frihet från
utmätning medgives i större omfattning än som i det föregående ifrågasatts.
Däremot bör undersökas, huruvida icke skydd på annat sätt kan beredas
ifrågavarande värnpliktiga även i fråga örn annan egendom än den
som får undantagas från utmätning. Härvid ligger nära till hands att vid
utmätning bereda dem visst rådrum genom införande av möjlighet att, där så
finnes påkallat, låta anstå nied den utmätta egendomens försäljning under
längre tid än som eljest enligt 162, 163 och 165 §§ utsökningslagen är medgiven.
Den i dessa lagrum stadgade längsta tiden är för olika fall en, två, tre eller
fyra månader. En viss utsträckning av dessa tidsfrister synes kunna vidtagas
utan att borgenärens berättigade intressen åsidosättas. Härigenom
skulle gäldenären erhålla ökade möjligheter att anskaffa medel för att
hindra att egendomen försäljes exekutivt. I allt fall skulle i viss utsträckning
kunna förhindras, att särskild förlust åsamkas gäldenären genom att
egendomen måste säljas alltför brådstörtat.

Bestämmelser, som medgiva ett dylikt anstånd med försäljning av utmätt
egendom, torde böra upptagas såsom 2 § i lagen. Det må erinras att jämlikt
77 a § utsökningslagen med utmätt egendom skall likställas fast egendom
eller tomträtt, ur vilken intecknad fordran fastställts till betalning. För
tillämpning av 2 § i förslaget torde ej böra krävas, att utmätningen äger
rum inom viss tid från tjänstgöringens slut. I stället synes böra fordras,
att gäldenärens betalningssvårigheter uppenbarligen äro föranledda av sådan
tjänstgöring som nyss nämnts. Därest gäldenären redan förut haft betalningssvårigheter
eller dessa äro föranledda av någon annan särskild omständighet
som icke äger samband med tjänstgöringen, bör särskilt anstånd
icke komma i fråga. Den ytterligare förutsättningen för att anstånd med

Kungl. Majlis proposition nr 17.

9

försäljningen av den utmätta, egendomen skall kunna medgivas synes böra
uppställas, att anståndet icke medför att borgenärens rätt till betalning äventyras,
såsom t. ex. örn egendomen är underkastad hastig värdeminskning
eller är föremål för vanvård. Tydligt är, att den utmätta egendomen mången
gång erbjuder fullt betryggande säkerhet även örn anstånd med försäljningen
äger rum, eller att säkerheten åtminstone ej försämras genom sådant anstånd.
Det kan för övrigt tänkas, att borgenären själv är villig att medgiva
visst anstånd, ehuru han varit nödsakad att för bevarande av förmånsrätt
eller av annan särskild anledning söka utmätning. Sådant medgivande kan
enligt 86 § utsökningslagen ej lämnas annat än för begränsad tid. I annat
fall går verkställd utmätning åter.

Det anstånd som enligt vad nu anförts bör kunna medgivas med försäljning
av utmätt egendom torde som regel böra begränsas till tre månader
utöver den tid som för varje särskilt fall stadgas i 162, 163 och 165 §§
utsökningslagen. Härjämte synes emellertid lämpligt att meddela en tillläggsbestämmelse,
enligt vilken i vissa mera ömmande fall sagda tid
kan utsträckas. Denna bestämmelse torde böra innehålla att, om den utmätta
egendomen erfordras i gäldenärens näring för att bereda nödig bärgning
åt honom, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn eller örn
den är erforderlig för att bereda dem nödig bostad, ytterligare uppskov med
försäljningen må äga rum under högst sex månader, dock endast såframt
borgenärens rätt till betalning ej därigenom äventyras.

Den prövning som nu förordade bestämmelser förutsätta är givetvis av
ömtålig karaktär. Det kan med hänsyn härtill ifrågasättas, huruvida icke
prövningen, i den mån den ej redan enligt nu gällande regler kommer att
ligga i överexekutors hand, borde anförtros denna myndighet. En sådan
anordning skulle emellertid kunna medföra alltför mycken omgång och tidsutdräkt.
Möjligheten att överklaga beslut, som meddelas av utmätningsmannen,
torde erbjuda tillräcklig garanti mot mindre tillfredsställande tillämpning
av de föreslagna bestämmelserna.

Såsom förut nämnts har kommittén uttalat, att den egendom som enligt
dess förslag skulle undantagas från utmätning, därest gäldenären försättes
i konkurs, icke borde ingå i konkursboet. Med hänsyn till att frågan, vilken
egendom som må behållas av konkursgäldenären, blivit särskilt reglerad
i 97 § konkurslagen erfordras emellertid för att egendom i större utsträckning
än för närvarande skall kunna undantagas vid konkurs, att särskilt
stadgande härom meddelas. En dylik bestämmelse torde böra upptagas
såsom 3 §.

Någon särskild bestämmelse, varigenom med hänsyn till konkurs vidgad
möjlighet medgives att meddela anstånd med försäljning av gäldenärens
egendom, torde icke erfordras. Sker med stöd av 23 § konkurslagen under
konkursen utmätning för fordran som är förenad med panträtt i fast eller
lös egendom är, utan särskilt stadgande, 2 § i förslaget tillämpligt. Beträffande
åter försäljning genom konkursförvaltningens försorg eller på dess

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 17. 2

10

Kungl. Maj:ts. proposition nr 17.

föranstaltande meddelas bestämmelser i 64—68 §§ konkurslagen, som synas
innefatta tillräckliga möjligheter att, där så är påkallat, uppskjuta försäljningen
av konkursboets egendom.

Såsom 4 § i lagen torde böra upptagas stadgande, att klagan över utmätning
hos gäldenär som avses i lagen eller över beslut i anledning av
sådan utmätning må förutom av den som eljest är befogad därtill föras
av gäldenärens make eller av annan som har egendomen i sin vård.

De föreslagna bestämmelserna torde böra träda i kraft dagen efter den,
då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling.
Det synes böra föreskrivas, att vad i 2 och 4 §§ i lagen
är stadgat skall gälla även om utmätningen i fråga ägt rum före lagens ikraftträdande.
Tydligt är dock, att om utmätningen lett till försäljning redan
före ikraftträdandet, 2 § icke kan tillämpas. De bestämmelser som föreslagits
skola meddelas under 1 och 3 §§ böra ej äga tillämpning örn utmätning
skett eller konkurs inträffat före lagens ikraftträdande.

I enlighet med vad jag sålunda anfört har inom justitiedepartementet upprättats
bilagda förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande utmätning
hos vissa värnpliktiga m. m.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
behagar Hans Maj:t Konungen lämna bifall.

Ur protokollet:

Tage Evers.

1 Denna bilaga, som frånsett en mindre jämkning av redaktionell natur är lika lydande med
det vid propositionen fogade lagförslaget, har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17-

11

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 20 september
1939.

Närvarande:

justitieråden Eklund,

Lawski,
von Steyern,
regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet den 19 september 1939 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i
statsrådet den 15 september 1939, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande
utmätning hos vissa värnpliktiga m. m.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsrådet Gösta
Walin.

Förslaget föranledde följande erinringar.

2 §•

Justitierådet Lawski:

Någon tvekan lärer icke kunna råda därom, att de olägenheter, som vid
inkallelse till tjänstgöring vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap
uppkomma för de inkallade, böra i görligaste mån lindras. Enighet torde
väl också råda därom, att det principiellt är det allmänna som har att vidkännas
de kostnader, vilka kunna föranledas av åtgärder för nämnda ändamål.
I den mån lindringar kunna vinnas genom ändringar i civil- eller processlagstiftningen
utan att någon mera avsevärd olägenhet uppkommer för
annan enskild än den inkallade, bör naturligtvis även denna utväg kunna
användas. I förslaget bär i allmänhet den begränsning, som enligt vad nu
antytts bör äga rum vid lagstiftning av nyssnämnda art, blivit iakttagen.
Sålunda kompenseras olägenheten av det tillfälliga anstånd, som i 1 och
2 §§ beredes inkallad, såsom regel därigenom, att borgenären erhåller ränta
å sin fordran under den tid, han i följd av de föreslagna bestämmelserna
måste vänta på betalning. Och bestämmelsen i 2 § är ej tillämplig, därest
borgenärens rätt till betalning skulle äventyras. Emellertid kan med sistnämnda
bestämmelse inträffa, att redan anståndet medför synnerligen ödes -

12

Kungl. May.ts proposition nr 17.

digra konsekvenser för borgenären. Detta blir fallet, om borgenären själv
riskerar utmätning eller konkurs därest han icke erhåller snar betalning för
sin fordran. Då det icke synes försvarligt att på detta sätt låta olägenheten
av inkallelse träffa en enskild, hemställes att anstånd jämlikt 2 § må beviljas
endast såframt det prövas kunna ske utan avsevärt men för borgenären.
Ett dylikt förbehåll skulle uppenbarligen icke bliva att tillämpa,
därest borgenären prövas hava möjlighet att genom anlitande av kredit förhindra,
att anståndet blir till avsevärt men för honom.

3 §■

J ustitieråden Eklund, Lawski och von Steyern:

Paragrafen lärer innebära, att konkursgäldenär efter anståndstidens utgång
skall till konkursboet utlämna egendom, som han fått behålla utöver
vad som följer av 97 § konkurslagen. Stadgandet medför — i motsats till
vad fallet är vid utmätning -— icke ökad möjlighet för gäldenären att bevara
sin egendom och det torde därför i regel ej vara av större värde för
gäldenären. För övrigt lärer det endast undantagsvis inträffa, att inkallad
gäldenär, även örn utmätning ägt rum, kan försättas i konkurs på grund
av de i allmänhet tillfälliga betalningssvårigheter, som föranledas av inkallelsen.
Å andra sidan kan stadgandet innebära en frestelse för en konkursgäldenär,
som fått behålla egendom av värde, att försälja den och förbruka
köpeskillingen. På grund härav och då bestämmelsen torde komma
att medföra vissa svårigheter i tillämpningen, hemställes, att paragrafen
utgår.

Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

13

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 september 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråde

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,

Quensel, Forslund, Eriksson, Strindlund.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Westman, anmäler, efter gemensam
beredning med cheferna för försvars-, social-, finans- och handelsdepartementen,
lagrådets den 20 september 1939 avgivna utlåtande över till
lagrådet den 15 september 1939 remitterat förslag till lag med särskilda bestämmelser
rörande utmätning hos vissa värnpliktiga m. m.

Efter att ha redogjort för innehållet i lagrådets utlåtande anför föredraganden: »Enligt

3 § i det remitterade förslaget skall, örn gäldenär som avses i lagen
försättes i konkurs, vad i 1 § stadgas med avseende å utmätning äga motsvarande
tillämpning under tid som i denna paragraf sägs. Detta innebär,
att gäldenären jämväl vid konkurs må under nämnda tid behålla den egendom
som han med hänsyn till dess betydelse för honom ansetts böra få behålla
vid utmätning. Tre av lagrådets ledamöter ha hemställt att 3 § måtte
utgå, enär den syntes vara av ringa praktisk vikt och kunde medföra vissa
svårigheter i tillämpningen. Enligt min mening är bestämmelsen i fråga av
värde till förebyggande av att en borgenär, som på grund av 1 § ej kan erhålla
utmätning i viss egendom, i stället söker att genom gäldenärens försättande
i konkurs vinna sitt syfte. Jag anser fördenskull övervägande skäl
tala för att paragrafen bibehålies.

En av lagrådets ledamöter har beträffande bestämmelserna i 2 § av förslaget,
varigenom möjlighet herodes att medgiva anstånd med försäljning av utmätt
egendom, anfört att sådant anstånd skulle kunna medföra avsevärt men
för borgenär som själv riskerade utmätning eller konkurs, därest han icke erhölle
snar betalning för sin fordran. Med anledning härav vill jag framhålla,
att bestämmelserna örn anstånd med försäljning icke äro ovillkorliga. Därest
sådana svårigheter som nyss nämnts undantagsvis skulle uppstå för borgenären,
kan fördenskull vid den diskretionära prövning som bestämmelserna
förutsätta tillbörlig hänsyn tagas till de särskilda omständigheter som må föreligga
med hänsyn till borgenären. Någon ändring av paragrafen synes därför
ej erforderlig.

I övrigt torde allenast böra vidtagas en mindre redaktionell jämkning av
förslaget.»

Bihang till urtima riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 17. 3

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 17.

Föredraganden hemställer, att det i enlighet med vad nu sagts jämkade lagförslaget
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren.

Stockholm 1939. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

393629