Kungl. Maj:ts proposition nr 161

Proposition 1945:161

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

13

Nr 161.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 11 § lagen den 17 juni 1916
(nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete; given
Stockholms slott den 2 mars 1945.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogat förslag till lag angående ändrad lydelse av 11 §
lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för olycksfall i arbete.

GUSTAF.

Gustav Möller.

14

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235)
om försäkring för olycksfall i arbete.

Härigenom förordnas, att 11 § lagen den 17 juni 1916 om försäkring för
olycksfall i arbete1 skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

11 §•

Är arbetsgivaren — — — denna lag.

Såsom understöd — — — genom anställningstiden.

Avdrag må---om blindhetsersättning.

Innehar eller erhåller den skadade anställning med lön, bestämd i författning
eller eljest fastställd av statlig myndighet utan att därvid angivits,
att å lönen avdrag må göras för livränta i anledning av olycksfall i arbetet,
skall vid tillämpningen av första stycket lönen till den del densamma motsvarar
den skadade tillerkänd dylik livränta anses utgöra understöd på
grund av olycksfallet; dock må livräntan utgå örn och i den mån särskilda
förhållanden därtill föranleda.

Beredes den---finnas tillämpliga.

Finnas i —--äga rum.

Denna lag träder i kraft dagen efter den då lagen, enligt därå meddelad
uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling. Lagen äger
tillämpning även om olycksfallet inträffat före lagens ikraftträdande, dock
att i fråga örn den som före sistnämnda tidpunkt erhållit anställning varom
i 11 § fjärde stycket sägs äldre lag skall tillämpas, så länge han innehar
samma anställning.

1 Senaste lydelse se SFS 1936: 383.

Kungl. Maj:ts proposition nr 16t.

15

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet d Stockholms slott den 9 februari
1945.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden Wigforss, Möller,
Sköld, Quensel, Bergquist, Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad,
Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, kommunikationsoch
finansdepartementen anför chefen för socialdepartementet, statsrådet
Möller.

Enligt lagen den 17 juni 1916 om försäkring för olycksfall i arbete skall
i regel varje arbetare vara försäkrad för skada till följd av sådant olycksfall.
Försäkringen bekostas principiellt av arbetsgivaren och äger rum i riksförsäkringsanstalten
eller i ömsesidigt arbetsgivarebolag, varom förmäles i
4 § av lagen. I kungörelse den 30 juni 1942 (nr 678) ha särskilda bestämmelser
meddelats i fråga om lagens tillämpning å arbetare, som användas
till arbete för statens räkning. Kungörelsen innebär att staten såsom arbetsgivare,
utan erläggande av försäkringsavgifter, direkt utgiver ersättning
enligt bestämmelserna i olycksfallsförsäkringslagen, i den mån ej i anledning
av olycksfallet på grund av eljest gällande bestämmelser sådant understöd
utgår, som enligt 11 § i lagen må avdragas från ersättningen enligt lagen.

I 11 § första stycket olycksfallsförsäkringslagen stadgas bl. a., att om
arbetsgivaren enligt annan lag eller särskild författning eller på grund av
egen utfästelse är .skyldig att vid skada till följd av olycksfall i arbete utgiva
avlöning, pension eller annan ersättning, som helt eller delvis utgör understöd
på grund av olycksfallet, vad sålunda i anledning av olycksfallet utgives
av arbetsgivaren skall avdragas från livränta enligt olycksfallsförsäkringslagcn.
Avdrag må dock endast äga rum örn arbetsgivaren, på grund av
understödet, enligt 15 § andra stycket av lagen erhållit lindring i försäkringsavgiften.

I fjärde stycket av 11 § behandlas det fall att för den skadade lön är

16

Kungl. Majlis proposition nr 161.

bestämd i författning eller eljest fastställd av statlig myndighet utan att
därvid angivits, att å lönen avdrag må göras för livränta i anledning av
olycksfall i arbetet. I detta fall skall vid tillämpningen av första stycket
lönen till den del densamma motsvarar den skadade tillerkänd dylik livränta
anses utgöra understöd på grund av olycksfallet; dock att livräntan
må utgå örn och i den mån särskilda förhållanden därtill föranleda.

Erinras må här även om att, enligt 30 §, avtal om ersättning enligt lagen
som slutes annorledes än som sägs i vissa angivna paragrafer, bland vilka
11 § ej är upptagen, skall vara utan verkan mot den ersättningsberättigade.

1 11 § första och fjärde styckena förordningen den 18 juni 1927 om ersättning
i anledning av kroppsskada, ådragen under militärtjänstgöring,
finnas bestämmelser, motsvarande nyssberörda föreskrifter i 11 § olycksfallsförsäkringslagen.

I skrivelse den 2 januari 1943 har riksförsäkringsanstalten framlagt förslag
om vissa ändringar i 11 § olycksfallsförsäkringslagen. Härvid har anstalten
— under förmälan att till dess kännedom bringats, att bestämmelsen
i paragrafens fjärde stycke i vissa fall kunde medföra ogynnsamma verkningar
för ersättningstagarna — bl. a. anfört följande.

För att utgående avlöning skall jämlikt 11 § fjärde stycket betraktas som
understöd, för vilket avdrag må göras å livränta, förutsättes —- enligt riksförsäkringsanstaltens
av försäkringsrådet fastställda praxis — att den skadade
redan vid tiden för olycksfallet innehade anställning med rätt till lön,
bestämd på sätt i författningsrummet sägs. Där anställningen i fråga vunnits
först efter olycksfallet, skall sålunda livräntan utbetalas utan hinder av
bestämmelserna i 11 § fjärde stycket.

Enligt vad järnvägsstyrelsen under hand meddelat, har styrelsen i sådana
fall, där tillfällig personal åsamkats invaliditet genom olycksfall i tjänsten,
sökt i görligaste mån bereda vederbörande möjligheter att i vanlig ordning
erhålla befordran till extra ordinarie och ordinarie befattningar. Då emellertid
sådan efter olycksfallet inträdd ändring i anställningsförhållandena
icke föranleder, att livräntan må helt eller delvis innehållas, anser styrelsen
den skadade bliva överkompenserad med hänsyn till att han icke är fullgod
arbetare, och anses detta utgöra skäl emot vidtagandet av särskilda åtgärder
för beredande av extra ordinarie eller ordinarie anställning åt vederbörande.
Jämväl från järnvägsmannaförbundets sida har anförts, att det angivna förhållandet
kan medföra ogynnsamma verkningar för de anställda.

Med hänsyn till det anförda finner riksförsäkringsanstalten sådan ändring
i 11 § vara motiverad, att stadgandet i fjärde stycket må efter av den skadade
lämnat medgivande tillämpas även i det fall, att den skadade först efter
olycksfallet vunnit sådan anställning, för vilken i fjärde stycket angivna avlöningsvillkor
gälla. Anstalten vill därför förorda, att ett tillägg i detta avseende
fogas till 11 § fjärde stycket.

Den föreslagna ändringen torde böra erhålla tillämpning även i sådana
fall, då olycksfallet inträffat före ändringens ikraftträdande. Som följd av
ändringen bör i 30 § olycksfallsförsäkringslagen 11 § intagas bland de författningsrum,
enligt vilka avtal om ersättning enligt lagen är av bindande
verkan.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 161.

17

Riksförsäkringsanstalten har vidare påpekat att, om nyssberörda ändring
gjordes i 11 § fjärde stycket olycksfallsförsäkringslagen, motsvarande ändring
borde vidtagas jämväl i 1927 års militärersättningsförordning.

Över riksförsäkringsanstaltens framställning ha, efter remiss, yttranden
avgivits av försäkringsrådet, statskontoret, järnvägsstyrelsen, svenska arbetsgivareföreningen
och landsorganisationen i Sverige. Samtliga nämnda myndigheter
och sammanslutningar tillstyrka eller lämna utan
erinran vad riksförsäkringsanstalten här i princip föreslagit. Arbetsgivareföreningen
tillägger, att förslaget står i god överensstämmelse med
strävandena att utnyttja de partiellt arbetsföras arbetskraft i produktionen.

Järnvägsstyrelsen anför:

Såsom riksförsäkringsanstalten framhållit har järnvägsstyrelsen — innan
ifrågavarande praxis blev för styrelsen bekant —- sökt att, såvitt möjligt, i
vanlig ordning bereda tillfällig personal, som åsamkats invaliditet genom
olycksfall i tjänsten, fast anställning. Med sådan anställning har följt i författning
bestämd lön, och då invaliditeten åtminstone i regel medför en nedsättning
av arbetsförmågan, måste också denna lön principiellt betraktas
såsom delvis understöd på grund av olycksfallet. Något sakligt skäl, varför
tidpunkten för olycksfallet skall vara avgörande för frågan örn livräntans
innehållande, kan styrelsen icke finna, ty det lärer väl icke rimligtvis kunna
göras gällande, att den som skadats i tillfällig tjänst och sedan antagits till
aspirant, extra ordinarie eller ordinarie, skulle vara i större behov av livränta
än den som skadats efter vunnen dylik anställning. Skulle emellertid
lagtextens nuvarande formulering anses lägga hinder i vägen för en sådan
tolkning, att avdrag får göras å livränta även till den, som skadats i tillfällig
tjänst, så snart han erhållit anställning med lön, bestämd på sätt i
11 § fjärde stycket sägs, anser styrelsen synnerligen angeläget, att lagändring
vidtages till undanröjande av detta hinder.

Beträffande förslagets närmare innehåll och formen för
dess genomförande framhåller försäkringsrådet, att förslaget väl
icke finge anses avse den del av livräntan, som på grund av bestämmelsen
»dock må livräntan utgå örn och i den mån särskilda förhållanden därtill
föranleda» under alla omständigheter skulle utgå. Vidare ifrågasätter försäkringsrådet,
om icke reglerandet av de spörsmål varom här vore fråga
kunde anstå till dess den planerade revisionen av olycksfallsförsäkringslagen
komme till stånd. Man kunde också ifrågasätta riktigheten av att göra tilllämpligheten
av bestämmelserna i 11 § beroende på avtal mellan arbetsgivare
och arbetare. Skulle en reglering för närvarande anses erforderlig
för det antagligen tämligen ringa antal fall den föreslagna lagändringen
skulle äga tillämpning på, syntes denna reglering kunna ske genom bestämmelser
antingen i vederbörliga avlöningsreglementen eller i särskild förordning.
Dessa bestämmelser skulle då innehålla, att därest person, som i
statstjänst skadats till följd av olycksfall i arbete och på grund därav till

Bihang till riksdagens protokoll 19iö. 1 sami. Nr 160—/6''2. 2

18

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

erkändes livränta, sedermera befordrades till extra ordinarie eller ordinarie
tjänst, avlöningen skulle minskas med livräntans belopp, dock med hänsynstagande
till eventuellt föreliggande särskilda förhållanden.

Järnvägsstyrelsen framhåller, att — då den skadades medgivande till avdrag
å livräntan torde vara erforderligt blott i de fall, där olycksfallet inträffat
före den nu ifrågasatta lagändringens ikraftträdande — det icke
kunde anses av behovet påkallat eller lämpligt att i själva lagtexten införa
en bestämmelse om dylikt medgivande. En sådan skulle nämligen beträffande
olycksfall efter ändringens ikraftträdande icke tylla något ändamål
utan endast medföra onödig omgång. Enligt styrelsens uppfattning borde i
stället i en övergångsbestämmelse till författningen örn lagändringen stadgas,
all lagändringen skulle gälla även före ikraftträdandet skadad, örn
denne lämnat sitt medgivande därtill.

Departements- i)en här ifrågavarande författningsföreskriften — 11 § fjärde stycket
olycksfallsförsäkringslagen — utgör en särbestämmelse, avsedd för innehavare
av sådana statliga och andra därmed jämförliga befattningar, för
vilka lön är bestämd i författning eller eljest fastställd av statlig myndighet
utan att möjlighet lämnats öppen att göra avdrag å lönen för livränta
i anledning av olycksfall i arbetet. Bestämmelsens innebörd är att, örn
en dylik befattningshavare tillerkännes livränta enligt olycksfallsförsäkringslagen,
lönen regelmässigt skall till motsvarande del anses utgöra
understöd på grund av olycksfallet. Härav följer, jämlikt första .stycket i
paragrafen och under i övrigt där angivna förutsättningar, att livräntan
i regel icke kommer att utgå i fall av nyssberörda beskaffenhet.

Enligt riksförsäkringsanstaltens av försäkringsrådet fastställda praxis
har fjärde stycket i 11 § olycksfallsförsäkringslagen ansetts tillämpligt
endast örn befattningshavaren vid olyckstillfället redan innehaft befattningen
i fråga. Därest anställningen erhålles efter olyckstillfället, kommer
därför livräntan att. enligt huvudregeln, utgå jämsides med lönen.
Med hänsyn till den .sålunda uppkommande överkompensationen lia vederbörande
myndigheter — i ärendet är närmast fråga om järnvägsstyrelsen

_ dragit sig för att befordra tillfällig personal, som åsamkats invaliditet

genom olycksfall i tjänsten, till aspirant eller till extra ordinarie och ordinarie
befattningar, även örn eljest skäl talat för en sådan åtgärd. Bemärkas
bör härvidlag att, på grund av stadgandet i 30 § lagen, möjlighet icke föreligger
för den skadade att eftergiva rätten att uppbära jämväl livräntan.

Under åberopande härav har riksförsäkringsanstalten förordat en författningsändring,
närmast åsyftande att öppna möjlighet för den skadade
att lämna medgivande örn sådan eftergift varom nyss nämnts. Även övriga
myndigheter och sammanslutningar, som hörts i ärendet, äro a\ den
meningen att åtgärder böra vidtagas för att undgå ogynnsamma verkningar
av försäkringsmyndigheternas berörda praxis. Försäkringsrådet har dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

19

ansett att saken borde få anstå till den kommande allmänna revisionen av
olycksfallsförsäkringslagen.

För egen del anser jag att åtgärder snarast möjligt böra vidtagas för att
undanröja olägenheterna i förevarande avseende. Enligt den av riksförsäkringsanstalten
anvisade vägen för frågans lösning skulle den skadade i
varje särskilt fall eftergiva rätten att uppbära livräntan. Då emellertid,
såsom ock av järnvägsstyrelsen framhållits, sakligt fog knappast föreligger
för olika behandling i här förevarande hänseende av de fall där en befattning
erhållits redan före olycksfallet och sådana där den erhålles därefter,
synes det vara riktigast att verkställa en omredigering av 11 § fjärde
stycket så att av lagtexten tydligt framgår att vad där är stadgat generellt
skall gälla även där befattningen tillträdes efter olycksfallet. Den skadade
äger givetvis själv fritt avgöra, örn han vill behålla livräntan eller tillträda
befattningen. Vid den av mig sålunda förordade lösningen är icke
nödigt att vidtaga några ändringar i de olika avlöningsförfattningarna. I
en särskild övergångsbestämmelse synes lämpligen böra uttryckligen angivas,
att under den nya regeln skola inneslutas även sådana fall, där skadan
inträffat före ikraftträdandet av lagändringen. Vidare bör i övergångsbestämmelsen
föreskrivas, att lagändringen icke medför minskning av eventuellt
redan uppkommen rätt att uppbära livränta vid sidan av lön i befattning
varom här är fråga. Den nya lagregeln bör dock även i sistnämnda
fall träda i tillämpning vid framtida befordran till annan tjänst av förevarande
slag.

Ifrågavarande lagändring kommer, på grund av stadgandet i 1 § tredje
stycket lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar, att erhålla tillämpning
jämväl å livräntor enligt sistnämnda lag. Frågan huruvida en motsvarande
ändring bör vidtagas i 11 § militärersättningsförordningen torde
komma att i sinom tid anmälas av chefen för försvarsdepartementet.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över i enlighet
med vad förut anförts upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse
av 11 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete,
av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

N. O. Aurelius.

1 Denna bilaga, vilken frånsett smärre redaktionella jämkningar är lika lydande med det
vid propositionen fogade förslaget, har här uteslutits.

20

Kungl. Majlis proposition nr 161.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 27 februari
1945.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 23 februari 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den
9 februari 1945, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående ändrad lydelse av 11 § lagen den 11 juni 1916
(nr 235) om försäkring för olycksfall i arbete.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
t. f. chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet hovrättsrådet I. A.
Lindell.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 161.

21

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 2 mars

1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Bergquist, Domö, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson,
Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie-, kommunikationsoch
finansdepartementen anmäler chefen för socialdepartementet, statsrådet
Möller, lagrådets den 27 februari 1945 avgivna utlåtande över det
den 9 i samma månad till lagrådet remitterade förslaget till lag angående
ändrad lydelse av 11 § lagen den 17 juni 1916 (nr 235) örn försäkring för
olycksfall i arbete samt hemställer att förslaget, som av lagrådet lämnats
utan erinran, måtte efter smärre redaktionella jämkningar jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj:t
Konungen, att till riksdagen skall avlåtas proposition
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
N. O. Aurelius.