Kungl. Maj:ts proposition nr 133

Proposition 1949:133

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

1

Nr 133.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr
98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande;
given Stockholms slott den 11 mars 1949.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogat förslag till lag angående ändring i stadgan den 21 februari
1941 (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I anslutning till i propositionen nr 244/1948 framlagt förslag om omläggning
av riksdagens sessionstider föreslås i propositionen att riksdagsmännens
arvoden, som nu utgå i förhållande till den tid då riksdagen är i
verksamhet, i stället böra fastställas som bestämda årsarvoden, vilkas storlek
ej varierar med riksdagssessionernas längd. I propositionen föreslås, att
årsarvodenas storlek f. n. skall fastställas med utgångspunkt från de belopp,
som utgingo under 1948 års riksdag. 1

1 llihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 133.

2

Kungl. Maj-.ts proposition nr 133.

Förslag

till

Lag

angående ändring i stadgan den 21 februari 1941 (nr 98)
om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande.

Härigenom förordnas, att 1 § och 3—7 §§ stadgan den 21 februari 1941
om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande1 skola erhålla följande
ändrade lydelse.

Nuvarande lydelse:

1 §•

Föreslagen lydelse:

Riksdagsman åtnjuter arvode un- Riksdagsman åtnjuter arvode från
der tid då, räknat från och med da- och med den dag, då han tager plats
gen för riksdagens början, ärenden i riksdagen till och med den dag, då
som Konungen förelagt riksdagen åro riksdagsmannauppdraget upphör,
beroende på dennas prövning eller då
riksdagen eljest sammanträder för
frågor varom i § 56 riksdagsordningen
sägs. Vid lagtima riksdag skall arvode
dock utgå för minst fyra månader,
så framt ej riksdagen dessförinnan
upplöses.

Arvode utgår med ett belopp motsvarande
sjuhundrafemtio kronor för
månad, om riksdagsmannen är bosatt
å ort där riksdag hålles, samt eljest
med belopp motsvarande ettusen kronor
för månad.

Blir riksdagsman förhindrad deltaga i riksdagsgöromålen, skall han för
tid, varmed frånvaron i en följd överstiger trettio dagar, vidkännas avdrag
å arvodet med en fjärdedel av vad eljest skolat för samma tid utgå.

Arvode utgår med ett belopp motsvarande
6 450 kronor för år, om
riksdagsmannen är bosatt å ort där
riksdag hålles, samt eljest med belopp
motsvarande 8 600 kronor för år.

Har ett år förflutit, sedan riksdagsman
sist deltog i riksdagsarbetet, skall
därefter, intill dess han åter intager
sin plats i riksdagen, intet arvode
utgå. 1

1 Senaste lydelse av 3 och 7 §§, se 1945: 253 samt av 1 och 6 §§, se 1947: 464.

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

3

Nuvarande lydelse:

Riksdagsman skall i de fall, då han
enligt bestämmelserna i denna stadga
kan komma i åtnjutande av pension,
å arvodet vidkännas avdrag med tjugufem
kronor för varje månad, varunder
arvode åtnjutes. Avdragna belopp
må icke återkrävas.

Föreslagen lydelse:

Riksdagsman skall i de fall, då han
enligt bestämmelserna i denna stadga
kan komma i åtnjutande av pension,
å arvodet vidkännas avdrag med 25
kronor för varje månad, varunder
riksdagssession pågår. Avdragna belopp
må icke återkrävas.

3 §.

Riksdagsman äger på det allmännas bekostnad företaga resor å statliga
och enskilda järnvägar.

Riksdagsman, som är bosatt å annan
ort än där riksdagen hålles, äger
jämväl vid begagnande av annat färdmedel
än i första stycket sagts på det
allmännas bekostnad resa till och
från riksdagen samt under tid, då arvode
till honom utgår, mellan riksdagsorten
och hemorten.

4

Kamrarnas talmän erhålla under
tid, då arvode till dem utgår, därjämte
representationsbidrag med ett belopp
motsvarande för månad ettusen
kronor, dock högst med fem tusen
kronor under ett och samma kalenderår.

Riksdagsman, som är bosatt å annan
ort än där riksdagen hålles, äger
jämväl vid begagnande av annat färdmedel
än i första stycket sagts på det
allmännas bekostnad resa till och
från riksdagen samt under tid, då
riksdagen håller session, mellan riksdagsorten
och hemorten.

Kamrarnas talmän erhålla representationsbidrag
med 5 000 kronor
för år.

5 §•

Ledamot av utrikesnämnden, så
ock suppleant, åtnjuter under tid, då
han icke uppbär arvode såsom riksdagsman,
dels ersättning för kostnanaden
för resa till och från sammanträde
med nämnden, dels ock traktamentsersättning
för varje sannnanträdesdag
med tjugufem kronor, om
ledamoten eller suppleanten är bosatt
å ort där nämnden sammanträder,
samt eljest med femtio kronor.

Ledamot av utrikesnämnden, så
ock suppleant, åtnjuter under tid, då
riksdagen ej häller session, dels ersättning
för kostnaden för resa till
och från sammanträde med nämnden,
dels ock traktamentsersättning
för varje sammanträdesdag med 25
kronor, om ledamoten eller suppleanten
är bosatt å ort där nämnden
sammanträder, samt eljest med 50
kronor.

t

Kungl. Maj.ts proposition nr 133.

Nuvarande lydelse:

6 §•

Föreslagen lydelse:

Arvode och representationsbidrag
utbetalas i efterskott var femtonde
dag på rekvisition av vederbörande
kammares talman. Dag för utbetalning
må jämkas, när så med hänsyn
till infallande helg eller eljest prövas
lämpligt.

Arvode och representationsbidrag
utbetalas under riksdagens vårsession
med ett belopp motsvarande för månad
1 000 kronor eller, vad angår årsarvode
å 6 450 kronor, 750 kronor.
Återstoden utbetalas med lika belopp
under envar av månaderna september—december.
Utbetalning sker i
den ordning kanslideputerade be -

stämma.

Utbetalning av pension sker månadsvis i efterskott.

Vid beräkning av ersättning för del av månad räknas månaden till trettio
dagar.

7 §•

De ledamöter av riksdagen, vilka Kanslideputerade äga, tillika med
jämlikt § 80 riksdagsordningen hava kamrarnas talmän, meddela de närinseende
över riksdagens kansli, äga, mare bestämmelser, som må erfordtillika
med kamrarnas talmän, med- ras för tillämpningen av denna
dela de närmare bestämmelser, som stadga,
må erfordras för tillämpningen av
denna stadga.

Utbetalningar med stöd av denna stadga verkställas av riksgäldskontoret.

Denna lag träder i kraft den 1
juni 1949.

Kungl. Maj.ts proposition nr 133.

5

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 11 mars 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, fråga om ersättning för
riksdagsmannauppdragets fullgörande samt anför följande.

I § 23 riksdagsordningen föreskrives att ledamot av riksdagen äger av
statsmedel åtnjuta arvode och reseersättning samt att närmare bestämmelser
härom meddelas i en av Konungen och riksdagen samfällt beslutad stadga.

Dessa bestämmelser återfinnas i stadgan om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande den 21 februari 1941 (nr 98), som i sin nuvarande
lydelse innehåller i huvudsak följande.

Riksdagsman åtnjuter arvode under tid, räknat från och med (lagen för
riksdagens början, då ärenden som Konungen förelagt riksdagen äro beroende
på dennas prövning eller då riksdagen eljest sammanträder för frågor
varom i § 56 riksdagsordningen sägs. Vid lagtima riksdag skall arvode dock
utgå för minst fyra månader, så framt ej riksdagen dessförinnan upplöses.
Arvode utgår med ett belopp motsvarande / 50 kronor för manad, om riksdagsmannen
är bosatt å ort där riksdag hålles, samt eljest med belopp motsvarande
1 000 kronor för månad. Blir riksdagsman förhindrad deltaga i
riksdagsgöromålen, skall han för tid, varmed frånvaron i en följd överstiger
trettio dagar, vidkännas avdrag å arvodet med ej fjärdedel av vad eljest
skolat utgå för samma tid.

Riksdagsman skall i de fall, då han enligt bestämmelserna i stadgan kan
komma i åtnjutande av pension, vidkännas avdrag å arvodet med 25 kronor
för varje månad, varunder arvode åtnjutes. Riksdagsman, som tillhört riksdagen
minst åtta år före fyllda 65 år, äger rätt till pension. Pension utgör i
regel för den, som tillhört riksdagen åtta år före fyllda 65 år, 1 188 kronor
för år och för den, som tillhört riksdagen tjugu år eller längre tid före
nämnda ålder, 3 636 kronor för år. För varje år utöver åtta ökas pensionen
med 204 kronor, intill dess nämnda högsta pensionsbelopp uppnåtts. Uppbär
den, som åtnjuter pension på grund av riksdagsmannauppdrag, tillika
lön eller tjänstepension på grund av anställning i allmän tjänst, skall, så
länge sådan annan förmån åtnjutes, förstnämnda pension i viss ordning
minskas.

Riksdagsman äger på det allmännas bekostnad företaga resor å statliga
och enskilda järnvägar samt i vissa fall med annat färdmedel.

6

Kungl. Maj.ts proposition nr 133.

Kamrarnas talmän erhålla under tid, då arvode utgår till dem, representationsbidrag
med ett belopp motsvarande 1 000 kronor för månad, dock högst
5 000 kronor under ett kalenderår.

Ledamot eller suppleant av utrikesnämnden åtnjuter under tid, då han
icke uppbär arvode såsom riksdagsman, dels ersättning för kostnaden för
resa till och från sammanträde med nämnden, dels ock traktamentsersättning
för varje sammanträdesdag med 25 kronor, om ledamoten eller suppleanten
är bosatt å ort där nämnden sammanträder, samt eljest med 50 kronor.

Arvode och representationsbidrag utbetalas i efterskott var femtonde dag.

Under de senaste åren ha i skilda sammanhang ändringar i dessa bestämmelser
varit aktuella. Härvid ha särskilt fyra spörsmål diskuterats och föranlett
olika förslag till omläggningar.

Den första frågan gäller om ersättningen skall konstrueras som ett månadsarvode,
utgående så länge riksdagen är i verksamhet, eller som ett fast
årsarvode, som utgår oberoende av riksdagsperiodens längd under året. Möjligen
kunna också dessa båda grunder kombineras i form av ett fast årsarvode
jämte traktamente under riksdagstid.

Vidare har frågan om de grunder som skola vara avgörande för om en
riksdagsman skall tillerkännas det högre eller det lägre arvodet varit föremål
för övervägande.

Med detta spörsmål sammanhänger frågan om den lämpliga utformningen
av regeln i 33 § kommunalskattelagen angående skatteavdrag å riksdagsmannaarvode.

Slutligen har föreslagits införande av ett pensioneringssystem, enligt vilket
avgifterna skola helt täcka pensionsbeloppen.

Den år 1943 tillsatta utredningen angående revision av riksdagens arbetsformer
berörde i sitt betänkande (SOU 1944: 8) den första av dessa frågor.
Utredningen föreslog införande av en kombination av fasta och rörliga arvoden.
Det fasta arvodet skulle få formen av ett årsarvode, som med lika
belopp per månad skulle utbetalas under hela året. Därtill skulle konnna ett
rörligt arvode i form av dagtraktamente under den tid då riksdagen var
samlad. Årsarvodet skulle utgå med 4 200 kronor, motsvarande 35o" kronor
i månaden, och dagarvodet med 5 kronor för å riksdagsorten bosatta ledamöter
och 15 kronor för övriga ledamöter.

I motioner vid 1946 års riksdag (I: 102 och II: 194) föreslogs hl. a. införande
av ett fast och tillräckligt högt årsarvode, som — under förutsättning
att riksdagssessionens början i enlighet med i motionen framfört förslag
flyttades bakåt till den 1 december — under tiden 1/12—31/5 skulle
utgå, för i Stockholm bosatta ledamöter med 750 kronor och för övriga med
1 000 kronor per månad. Under återstoden av året skulle motsvarande belopp
utgöra 250 respektive 350 kronor. I anledning av nämnda motioner
anhöll riksdagen i skrivelse (r. skr. nr 457/1946) till Kungl. Maj :t om skyndsam
utredning av frågan om revision av riksdagens arbetsformer samt om
framläggande för riksdagen av de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

7

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

De inom finansdepartementet den 3 och 20 januari 1947 tillkallade riksdagsarvodessakkunniga
behandlade framför allt frågan om riksdagsmannaarvodets
differentiering samt i samband därmed även frågan om i vilka fall
och i vilken utsträckning avdragsrätt i skattehänseende borde föreligga.
De sakkunniga erinrade om att enligt gällande stadga riksdagsmannens bosättning
på eller utanför riksdagsorten avgör, om han skall erhålla det större
eller det mindre arvodet. Ordet »bosatt» har i denna bestämmelse tolkats
så, att mantalsskrivningsorten är att betrakta som vederbörandes bosättningsort.
I fråga om den rätt till skatteavdrag med två tredjedelar av arvodesbeloppet,
som enligt 33 § kommunalskattelagen tillkommer bl. a. den
som för deltagande i riksdag å annan ort, än där han varit bosatt, uppburit
arvode, hav ordet bosatt i flertalet fall tolkats pa samma sätt. Numera
anses emellertid, framhöllo de sakkunniga, att bosättningsbegreppet i
nämnda lag bör tilläggas den innebörd det fått i folkbokföringsförordningen,
d. v. s. att det syftar på den ort där vederbörande har sitt hem, och ej
på mantalsskrivningsorten, om denna är en annan. Bosättningsbegreppet i
arvodesstadgan och i kommunal,skattelagen kan salunda i vissa fall fa olika
innebörd.

De sakkunniga föreslogo införande av en uttrycklig föreskrift i stadgan
om ersättning för riksdagsmannauppdragets fullgörande, att kyrkobokföringen
i regel skulle läggas till grund för arvodets differentiering. Kyrkobokföringen
skall nämligen enligt folkbokföringsförordningen som regel
följa förändringarna i bosättningen. Bestämmelser borde emellertid även
infogas i syfte att från det högre arvodet undantaga de riksdagsledamöter
som enligt denna regel skulle uppbära detta arvode men för vilka den materiella
grunden härför saknades, d. v. s. ledamöter som utan att vara bosatta
i Stockholm dock hade hemmet så nära huvudstaden att de utan hinder
eller avsevärd olägenhet kunde vistas där under nattvilan, vidare även
statsråd samt kommittéledamöter med flera, som hade fast bostad i Stockholm
men jämlikt gällande regler vore kyrkobokförda å annan ort.

Riksdagsarvodessakkunniga föreslogo vidare, att rätten till skatteavdrag
skulle knytas till den omständigheten, att riksdagsmannen åtnjutit det högre
arvodet.

Inom justitiedepartementet den 17 oktober 1946 tillkallade sakkunniga ha
i sitt betänkande med förslag angående riksdagens arbetsformer och därmed
sammanhängande frågor (SOU 1947:79) framlagt förslag beträffande ersättningsfrågorna.
Huvudparten av de frågor, som nämnda sakkunniga
upptagit till behandling, har på anmälan av chefen för justitiedepartementet
i proposition nr 244 med förslag till ändringar i regeringsformen och
riksdagsordningen in. in. förelagts 1948 års riksdag. Beträffande riksdagsmännens
arvoden och pensioner utgick föredragande departementschefen
emellertid från att ett definitivt ståndpunktstagande icke borde ske innan
de aktuella grundlagsändringarna slutligen antagits, varför något förslag
härutinnan icke upptogs i propositionen.

Sistnämnda sakkunniga ha bl. a. anfört följande.

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

Beträffande principerna för arvodenas konstruktion uttala de sakkunniga,
att de finna många skäl tala för den kombination mellan fast arvode
och rörligt traktamente som rekommenderades av 1943 års utredning. En
på så sätt utformad ersättning för riksdagsmannauppdraget syntes vara
ägnad att främja en önskvärd koncentration i riksdagsarbetet. Detta syfte
syntes emellertid än bättre tillgodoses, om arvodena gjordes helt fasta.
Härtill komme, att ett system innefattande dagersättningar rimligtvis måste
kombineras med en närvaroregistrering som, hur den än utformades, aldrig
kunde bliva fullt rättvisande. Det kunde nämligen icke utan vidare förutsättas,
att den som trägnast bevistade sammanträdena i utskott och kamrar
också nedlade det största arbetet i riksdagen. De sakkunniga ha av dessa
skäl funnit sig böra framlägga förslag till en övergång till helt fasta årsarvoden.

Vid beräkningen av riksdagsarvodets storlek ha de sakkunniga utgått
från att detta bör omfatta ett årsarvode, som kan ge riksdagsledamöterna
skälig ersättning för i samband med riksdagsuppdraget förlorad inkomst
samt ersättning för de under själva sessionen med uppdraget förbundna
extrautgifterna. I arvodesbeloppet skulle m. a. o. vara inräknade både ett
fast årsarvode och dagtraktamente för de sex till sju månader, som förutsattes
bliva normal längd, för riksdagen. De sakkunniga hade efter prövning
av olika alternativ beräknat det fasta arvodet efter ett årsarvode av 7 200
kronor samt ett dagtraktamente av 10 kronor för stockholmare och 25 kronor
för övriga. Arvodet skulle i så fall för å riksdagsorten bosatta ledamöter
vid sju månaders riksdag bliva (7 200 + 2 100 =) 9 300 kronor och för övriga
(7 200 + 5 250 =) 12 450 kronor. Det lägre arvodet kunde lämpligen
avrundas till 9 000 kronor och det högre till 12 000 kronor.

De sakkunniga ansluta sig i huvudsak till riksdagsarvodessakkunnigas
förslag beträffande reglerna för differentiering av riksdagsarvodena. De
ha visserligen övervägt möjligheterna av att ytterligare differentiera arvodena.
Trots att ur rättvisesynpunkt därigenom vissa fördelar torde kunna
uppnås, har en sådan utformning av arvodesbestämmelserna emellertid
icke ansetts lämplig. De sakkunniga föreslå, att det lägre arvodet knytes till
faktisk bosättning å riksdagsorten eller dess närmaste omgivningar, icke
till Stockholm med angivna förorter.

Vad angår skatteavdragsbestämmelserna har det med hänsyn till den
höjning av arvodena som föreslås icke synts de sakkunniga skäligt att för
dem som komma att åtnjuta det högre arvodet ifrågasätta att en så stor
del av beloppet som två tredjedelar göres skattefri. I första hand borde den
del som vore att betrakta som traktamente göras skattefri för de riksdagsledamöter,
som ej vore bosatta i Stockholm eller som skulle jämställas med
i Stockholm icke bosatta. Det obligatoriska pensionsavdrag av 744 kronor,
som upptoges i det förslag till självpensionering, som de sakkunniga framlägga,
komme enligt gällande regler också att undantagas från beskattning.
Av 12 000-kronorsarvodet borde enligt dessa beräkningsgrunder (5 200 +
744 =) 5 944 kronor eller ungefär hälften få avdragas vid beskattning. —

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 133.

Den skattefria delen av arvodet skulle sålunda reduceras från två tredjedelar
till ungefärligen hälften — och de sakkunniga föresloge i anslutning
härtill, att det beskattningsbara beloppet avrundades till exakt hälften av
arvodet eller 6 000 kronor. För riksdagsledamöter, som ej uppbure ersättning
under helt år, borde det skattefria beloppet reduceras så att det utgjorde
hälften av det uppburna arvodet. Å riksdagsorten bosatta ledamöter hade
enligt nuvarande regler att erlägga skatt för hela arvodet. De sakkunniga
ansåge visserligen icke att dessa och övriga ledamöter, som enligt förslaget
skulle i arvodeshänseende jämställas med dem, borde få rätt till skatteavdrag
enligt samma grunder som föreslagits för övriga ledamöter, men för
ifrågavarande kategori borde dock utöver den avdragsgilla pensionsavgiften
en mindre del, omkring 1 000 kronor, som kunde beräknas motsvara med
riksdagsuppdraget direkt förbundna utgifter, undandragas skatteplikten. Av
det föreslagna arvodet av 9 000 kronor borde därför 7 200 kronor, d. v. s.
80 procent, vara beskattningsbart.

De sakkunniga anföra slutligen, att därest riksdagsarvodena omläggas i
enlighet med förslaget skapas sådana förutsättningar för den obligatoriska
självpensionerings principens förverkligande som saknades vid riksdagspensionernas
införande. En årlig pensionsavgift av 744 kronor skulle obligatoriskt
erläggas av varje riksdagsledamot under hela den tid uppdraget innehaves.
Hel pension, 3 636 kronor, skulle utgå till den som vid 65 års ålder i
minst 20 år varit riksdagsman. Vid lägre antal riksdagsår skulle reduktion
ske. Minst fyra års ledamotskap skulle dock alltid erfordras. Med hänsyn
till att pensionen helt skulle täckas av inbetalade avgifter, skulle någon reduktion
av pensionen på grund av andra samtidigt uppburna pensionsförmåner
eller inskränkning i pensionsrätten av andra särskilda skäl icke äga
rum.

Departementschefen. Riksdagen har i anledning av propositionen nr 244/
1948 såsom vilande för vidare grundlagsenlig behandling antagit förslag till
ändrad lydelse av regeringsformen och riksdagsordningen. Under förutsättning
att årets riksdag kommer att slutligt antaga de ifrågavarande grundlagsändringarna,
aktualiseras frågan om en omläggning av riksdagsmannaarvodena.

Huvudsyftet med de i nämnda proposition framlagda förslagen var att
möjliggöra en koncentration och rationalisering av riksdagsarbetet; bl. a.
avsågs att i möjligaste mån begränsa riksdagens sessionstid. Ett system med
fasta årsarvoden har liksom den i propositionen nr 244 föreslagna omläggningen
av sessionstiderna ansetts vara ägnat att främja en önskvärd koncentration
av riksdagsarbetet. Därest sålunda de berörda grundlagsändringarna
nu genomföras, torde i anslutning härtill en övergång till fasta årsarvoden
böra äga rum. Jag vill således förorda att förslag i sådan riktning förelägges
riksdagen.

I fråga om avvägningen av ersättningens storlek ha de år 1946 tillkallade
sakkunniga föreslagit högre arvoden än som nu utgå. De sakkunniga ha
2 11 i han g till riksdagens protokoll 19t9. 1 samt. Nr 133.

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 133.

räknat med ett fast årsarvode av 7 200 kronor samt ett traktamente beräknat
efter 25 respektive 10 kronor för dag under sju månader och ha därigenom
efter vissa justeringar kommit fram till årsbelopp av 12 000 respektive
9 000 kronor. Det rådande ekonomiska läget har på senare tid påkallat
stark återhållsamhet i fråga om löne- och arvodesregleringar för alla
samhällsgrupper. Med hänsyn härtill är jag f. n. icke beredd att föreslå
någon höjning av riksdagsmännens arvoden, trots att jag anser en sådan
i och för sig väl motiverad.

Under 1948 års riksdag uppgingo arvodena de facto till i runt tal 8 600,
respektive 6 450 kronor. Jag föreslår att dessa belopp läggas till grund vid
fastställande av årsarvodenas storlek för de olika kategorierna riksdagsmän.

De förslag som framförts beträffande nya grunder för differentieringen av
arvodena och för beskattningen av desamma samt beträffande införande av
självpensioneringssystem bygga i större eller mindre grad på att en arvodeshöjning
genomföres. Då någon sådan nu ej avses, torde de nämnda reformförslagen
icke böra upptagas till prövning i detta sammanhang. Det vore
knappast tillfredsställande, om riksdagsledamöternas arvoden skulle reduceras,
i synnerhet som de redan nu måste anses synnerligen knappt tillmätta.

Införandet av fasta årsarvoden och omläggningen av riksdagens sessionstider
nödvändiggöra vissa ändringar i de nu gällande arvodesbestämmelserna.
Sålunda böra de bestämmelser i gällande stadga som hänvisa till tid, då
arvode utgår, utbytas mot stadgande om tid, då riksdagssession pågår. Arvode
bör utgå från och med den dag då riksdagsman, sedan hans fullmakt
granskats och godkänts i den ordning som 32 § riksdagsordningen föreskriver,
tager plats i riksdagen till och med den dag då uppdraget upphör. Omläggningen
av grunderna för riksdagsarvodet synes vidare kräva en skärpning
av de nu gällande reglerna för avdrag från arvodet för sådan riksdagsledamot
som blir förhindrad att deltaga i riksdagsgöromålen. Den nuvarande
bestämmelsen att ledamot för tid, varmed frånvaron i en följd överstiger
30 dagar, skall vidkännas avdrag å arvodet med en fjärdedel av vad
eljest skolat för samma tid utgå, torde böra kompletteras med ett stadgande,
att då ett år förflutit sedan riksdagsman sist deltog i riksdagsarbetet, skall
han, intill dess han åter intager sin plats i riksdagen, icke erhålla något arvode.
Utbetalningsföreskrifterna torde under förhandenvarande omständigheter
böra utformas så, att de under pågående riksdagssession utbetalade
månatliga posterna komma att sammanfalla med eller i varje fall ej nämnvärt
understiga vad som enligt hittills gällande regler utgår som månatligt
arvode. Med hänsyn härtill torde böra föreskrivas, att arvode utbetalas under
riksdagens vårsession med belopp, motsvarande 1 000 respektive 750
kronor för månad, medan återstoden av årsarvodet fördelas med lika belopp
på månaderna september—december; motsvarande bör gälla talmännens representationsbidrag.
Utbetalningsföreskrifterna böra även läggas till grund
vid beräkning av det avdrag å arvodet som riksdagsman skall vidkännas vid
längre tids frånvaro än 30 dagar. Utbetalning bör ske i den ordning kanslideputerade
bestämma.

Kungl. Maj.ts proposition nr 133.

11

I statsverkspropositionen har under fjortonde huvudtiteln äskats ett förslagsanslag
av 2 885 000 kronor till Riksdagen: Arvoden till riksdagens ledamöter.
En sådan omläggning till årsarvoden som här föreslagits torde ej
behöva föranleda någon omräkning av nämnda anslag.

Föredraganden hemställer härefter, att ett i enlighet med det anförda
inom finansdepartementet upprättat förslag till lag angående ändring i stadgan
den 21 februari 19kl (nr 98) om ersättning för riksdagsmannauppdragets
fullgörande måtte genom proposition föreläggas riksdagen.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Claes H. Edgardh.