Kungl. Maj:ts proposition nr 131

Proposition 1954:131

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

1

Nr 131.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående gäldande ao
viss livränta; given Stockholms slott den 5 mars 195k.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över justitiedepartementsärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen underställes riksdagens prövning ett ärende angående bestridandet
av viss livränta till följd av skada, vållad vid undergående a^
fängelsestraff.

1 Bihang till riksdagens protokoll 195i. 1 samt. Nr 131.

2

Kungl. Maj:ts proposition nr 131.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 5 mars 195b.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,

Norup, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med chefen för finansdepartementet och t.f.
chefen för civildepartementet, statsrådet Nordenstam, anför chefen för justitiedepartementet,
statsrådet Zetterberg, följande.

Den 13 februari 1952 inträffade å fångkolonien Bogesund en otyckshändelse
varvid en å kolonien intagen, här kallad N. N., skadades så svårt i vänster
öga att detsamma måste bortopereras. N. N. — som är född år 1916 -—
intogs å kolonien den 3 februari 1952 för att undergå en månads fängelse.
Han sysselsattes därunder, i likhet med andra intagna, med skogsavverkning.
Den 13 februari 1952 var en annan intagen i det arbetslag N. N. tillhörde
sysselsatt med klyvning av kastved. Därvid användes vanlig klyvkil av
stål. Vid ett slag å kilen lossnade en flisa av kilen och trängde in i N. N:s
vänstra öga.

I anledning av skadan har riksförsäkringsanstalten i beslut den 19 april
1952, jämlikt förordningen den 24 mars 1938 (nr 103) om olycksfalls- och
yrkessjukdomsersättning åt fångar m. fl., tillerkänt N. N. en livränta från
och med den 4 mars 1952 med 600 kronor för år räknat. Anstalten fann därvid
skadan ha medfört nedsättning av arbetsförmågan med 25 procent och
beräknade N. N:s årliga arbetsförtjänst till 3 600 kronor eller det högsta belopp,
som skulle tagas i betraktande vid tillerkännande av ersättning enligt
förordningen. Sedermera har jämlikt förordningen den 22 maj 1953 (nr 254)
angående ändrad lydelse av förstnämnda förordning livräntan för tiden från
och med den 1 juli 1953 höjts till 800 kronor för år räknat.

I skrivelser den 29 maj och den 15 oktober 1952 till Kungl. Maj :t har N. N.
hemställt, att han — utöver vad han uppbure från riksförsäkringsanstalten
— i skadestånd måtte erhålla bl. a. dels en årlig livränta beräknad efter en
årsinkomst av 16 000 kronor och efter en invaliditetsgrad om 25 procent samt
med avdrag för den från riksförsäkringsanstalten utgående livräntan, då å
600 kronor, eller således en livränta å 3 400 kronor om året, dels såsom ersättning
för sveda och värk 1 000 kronor, dels ock såsom ersättning för lyte
och framtida men 4 000 kronor. Till stöd härför har N. N. åberopat, att koloniens
ledning och befattningshavare vållat olyckan genom vårdslöshet i sin
tjänsteutövning, bestående främst däri, att arbetsinstruktioner icke givits,
att tillfredsställande arbetsledning icke förekommit samt att kontroll och
vård av verktygen varit synnerligen bristfällig.

I ärendet har utlåtanden avgivits av skogsyrkesinspektionen i södra distrik -

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

3

tet, fångvårdsstyrelsen, statskontoret, arbetarskyddsstyrelsen. riksförsäkringsanstalten
och justitiekanslersämbetet.

Fångvårdsstyrelsen anser att befogade anmärkningar icke kan framställas
mot de åtgärder till skydd mot olycksfall i arbete, som vidtagits å kolonien,
men finner likväl skäligt att N. N. i anledning av den allvarliga, för framtiden
bestående skada, som drabbat honom, erhåller ersättning utöver den,
som riksförsäkringsanstalten tillerkänt honom. Liknande ståndpunkt intager
statskontoret.

Justitiekanslersämbetet — som tagit del av övriga yttranden i ärendet och
låtit hålla förhör med ett flertal personer — anför i huvudsak följande. Det
måste antagas, att olyckan föranletts av att kilen icke varit i tillfredsställande
skick. Beträffande frågan, om vållande till att kilen det oaktat använts ligger
någon befattningshavare vid kolonien till last, konstaterar ämbetsverket, att
det icke genom den föreliggande utredningen kan anses tillförlitligen styrkt,
att järnkilen redan vid utlämnandet varit i sådant skick, att dess användning
inneburit risk för olycksfall och att arbetsledningen alltså på denna grund
är ansvarig för att kilen användes vid olyckstillfället. Däremot finner ämbetet
— utan att däri inlägga någon anmärkning — att anstaltsledningen genom
underlåtenhet att anordna tillfredsställande arbetsledning vid ifrågavarande
arbetsgrupp, meddela de till arbetet vid gruppen uttagna nödiga instruktioner
och sörja för att verktygen varit fullgoda icke fullgjort den
skyldighet som lärer ha ålegat den att tillse, att en så nedsliten kil som den
ifrågavarande icke använts i arbetet. Ämbetet framhåller vidare att man
icke kan lägga någon av de intagna till last, att kilen använts vid olyckstillfället.

Sammanfattningsvis anför ämbetet:

Då Kronan måste anses ansvarig för de underlåtenheter, som enligt vad
förut sagts här förekommit från anstaltsledningens sida, synes det justitiekanslersämbetet,
såvitt på den föreliggande utredningen kan bedömas, sannolikt,
att Kronan skulle i rättegång komma att åläggas skyldighet att ersätta
N. N. den honom genom olyckshändelsen tillfogade skadan. Tydligt
är emellertid, att denna utredning, även om rätt mycket arbete nedlagts
därå, ingalunda är så fyllig eller betryggande som den som torde kunna
emotses i en rättegång. Framhållas må sålunda, att blott ett par av de intagna
äro hörda och att ingen är hörd under edsansvar. Ämbetet skulle det
oaktat vilja förorda, att skuldfrågan icke göres till föremål för rättegång.
Härtill medverkar också den uppfattningen, att även om ersättningsskyldighet
icke skulle kunna visas åligga Kronan, det enligt ämbetets förmenande
ter sig i hög grad obilligt, att en person som under straffverkställighet
tillfogas en skada på sätt här skett, utan någon som helst egen skuld,
icke får denna skada till fullo upprättad av staten.

Justitiekanslersämbetet tillstyrker sålunda, att N. N. av Kronan tillerkännes
ersättning för skadan. Beträffande skäligheten av den av N. N. fordrade
livräntan uttalar ämbetet, att den begärda livräntans storlek bör godtagas.
Anledning till erinran mot att livräntan, på sätt N. N. under hand hemställt,
utgår från och med den 4 mars 1952 föreligger icke. Ämbetet ifrågasätter
dock om icke livräntan, efter det N. N. uppnått 07 års ålder, bör nedsättas
till hälften.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 131.

Departementschefen. Frågan om Kronan är lagligen ersättningsskyldig för
den skada, som tillfogats N. N. under det han undergått straff å fångkolonien
Bogesund, har såsom framgår av vad jag redan anfört icke blivit föremål
för prövning av domstol. I ärendet har emellertid förebragts en omfattande
utredning och denna talar så starkt för att ersättningsskyldighet åvilar
Kronan, att jag finner mig böra förorda, att N. N. erhåller gottgörelse
för den honom tillfogade skadan med skäligt belopp, under förutsättning
att N. N. förklarar sig avstå från vidare ersättningskrav mot Kronan.

Med hänsyn till N. N:s arbetsinkomst, som för år 1952 överstigit 16 000
kronor, och den honom tillfogade skadans natur torde livräntan, som bör
utgå fr. o. m. den 4 mars 1952, böra beräknas efter en årsinkomst av 16 000
kronor och en invaliditetsgrad av 25 procent. På sätt justitiekanslersämbelet
ifrågasatt, bör livräntan fr. o. m. det N. N. uppnått 67 års ålder nedsättas
till hälften av vad tidigare utgått. Från den enligt nu angivna grunder
beräknade livräntan bör avdragas vad N. N. för motsvarande tid uppbär från
riksförsäkringsanstalten. Frågan om ersättning till N. N. för sveda och
värk samt lyte och framtida men torde vara av beskaffenhet att kunna prövas
av Kungl. Maj :t utan riksdagens hörande. Hinder synes härvid icke
böra möta att för ändamålet taga i anspråk inkomstmedel från fångvårdens
jordbruksdrift.

På grund av vad jag sålunda anfört får jag hemställa, att Kungl. Maj :t
måtte föreslå riksdagen medgiva,

att från det under tolfte huvudtiteln uppförda förslagsanslaget
Diverse pensioner och understöd in. m. må på grund
av förenämnda olycksfall till N. N., räknat fr. o. m. den 4
mars 1952, utgå livsvarig livränta, för tiden till dess N. N.
uppnått 67 års ålder beräknad efter en årsinkomst av 16 000
kronor och en invaliditetsgrad av 25 % och för tiden därefter
med hälften av vad tidigare utgått, under hela tiden
med avdrag för vad han för olycksfallet uppbär i periodisk
ersättning från riksförsäkringsanstalten, allt under förutsättning
att N. N. avstår från vidare ersättningsanspråk
utöver vad sålunda och genom Kungl. Maj :ts beslut i anledning
av N. N:s yrkande om ersättning för sveda och
värk samt lyte och framtida men må tillkomma honom.

Med bifall till vad föredragande departementschefen
sålunda, med instämmande av statsrådets övriga ledamöter,
hemställt, förordnar Hans Maj :t Konungen, att
till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars-Erik Samuelsson.

547220. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag