Kungl. Maj.ts proposition nr 15-

Proposition 1939:15

Kungl. Maj.ts proposition nr 15-

1

Nr 15.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
vissa ändringar i lagen den 13 maj 1932 (nr
107) örn häradsallmånningar; given Stockholms slott
den 18 november 1938.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag angående vissa ändringar i lagen den 13
maj 1932 (nr 107) om häradsallmänningar.

GUSTAF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 15.

1

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Förslag

till

lag angående vissa ändringar i lagen den 13 maj 1932 (nr 107)
om häradsallmänningar.

Härigenom förordnas, att 60, 61 och 72 §§ lagen den 13 maj 1932 örn
häradsallmänningar samt rubriken före 60 § samma lag skola erhålla ändrad
lydelse på sätt av det följande framgår:

Om talan mot allmänningsstyrelse och revisorer.

60 §.

Varder talan å allmänningsstyrelsens förvaltning under den tid förvaltningsberättelsen
omfattar ej anställd inom sex månader från det berättelsen
framlades å allmänningsstämma, vare så ansett, som om ansvarsfrihet blivit
styrelsen beviljad.

Utan hinder därav, att ansvarsfrihet beviljats, må sådan talan å förvaltningen,
som grundas därpå, att styrelseledamot begått brottslig handling,
kunna mot honom anställas, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen avsett
även den handling.

61 §.

Talan mot revisorerna enligt 48 § må ej anställas, sedan två år förflutit
från det revisorernas berättelse framlades å allmänningsstämma, utan så är,
att talan grundas därpå, att brottslig handling blivit begången.

72 §.

1 mom. Menar delägare att beslut, som fattats å delägare- eller allmänningsstämma,
icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider mot lag
eller författning eller mot reglementet eller annan föreskrift, som myndighet
enligt denna lag meddelat eller fastställt, må han däremot föra talan genom
besvär, vilka, jämte överklagade beslutet, skola ingivas till länsstyrelsen inom
trettio dagar efter beslutets dag. Försummas det, vare rätt till talan förlorad.
Ändå att talan föres mot beslutet, gånge det i verkställighet, där ej länsstyrelsen
annorlunda förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

3

Utslag, varigenom delägare- eller allmänningsstämmas beslut upphävts
eller ändrats, gäde jämväl för de delägare, som ej klagat.

2 mom. över beslut, som länsstyrelse enligt denna lag meddelat, föres
klagan i den ordning, som i 71 § första stycket sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1940, dock att talan mot beslut, som
tidigare fattats av delägare- eller allmänningsstämma, skall föras enligt förut
gällande bestämmelser.

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Solliden den 9 september
1938.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden Pehrsson-Bramstorp,

Westman och Sköld.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, anmäler
efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet fråga örn
vissa ändringar i lagen den 13 maj 1932 (nr 107) örn häradsallmänningar
samt anför härvid följande:

Vid 1938 års riksdag antogs ett av Kungl. Maj :t framlagt förslag till ny lagstiftning
angående allmänningsskogar i Norrland och Dalarna (prop. nr 267,
jordbr.utsk. uti. nr 91, R. skr. nr 372). Lagen i ämnet promulgerades sedermera
den 17 juni 1938 (nr 297). Genom denna nya lag har i fråga om allmänningsskogarna
och deras förvaltning genomförts en ordning, som i allt väsentligt
överensstämmer med den för häradsallmänningama gällande. Även i
formen utgör lagen i det stora hela ett återgivande av stadgandena i lagen
örn häradsallmänningar. Emellertid intager den nya lagstiftningen i fråga
örn klagan över delägarnas å stämma fattade beslut en annan ståndpunkt än
vad för motsvarande fall gäller enligt häradsallmänningslagen. Enligt 61 §
sistnämnda lag skall delägare, som menar att beslut, vilket fattats å delägareeller
allmänningsstämma, icke tillkommit i behörig ordning eller eljest strider
mot lag eller författning eller mot reglemente eller annan föreskrift, som
myndighet enligt lagen meddelat eller fastställt, äga att tala därå genom
stämning till domstol å allmänningsstyrelsen. Jämlikt 65 § lagen örn allmänningsskogar
skall talan mot allmänningsstämmas beslut däremot föras i
den för kommunala mål stadgade ordning. I samband med tillstyrkande av
propositions avlåtande till riksdagen angående lagstiftningen för allmänningsskogarna
uttalade jag, att, därest förslaget, i vad detsamma gällde klagan
över allmänningsstämmas beslut, godkändes av riksdagen, det torde få övervägas,
huruvida icke en jämkning av häradsallmänningslagens bestämmelser
i ämnet borde vidtagas för vinnande av likhet i de båda lagstiftningarna i
förevarande hänseende. Sedan lagförslaget antagits av riksdagen, lät jag inom
jordbruksdepartementet upprätta en promemoria rörande vad under lagstiftningsarbetets
gång förekommit i fråga om bestämmelserna örn talan mot delägare-
och allmänningsstämmas beslut. Genom skrivelse den 2 juni 1938,
vid vilken fogats nämnda promemoria, har yttrande inhämtats från de länsstyrelser,
inom vilkas område häradsallmänningar äro belägna, samt styrel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

5

sen för Sveriges häradsallmänningsförbund, huruvida den ifrågasatta jämkningen
i häradsallmänningslagens bestämmelser borde komma till stånd.
Länsstyrelserna hava vid sina yttranden fogat utlåtanden från styrelserna för
häradsallmänningarna. På grundval av vad i ärendet förekommit har jag
sedermera inom jordbruksdepartementet låtit upprätta förslag till lag angående
vissa ändringar i lagen den 13 maj 1932 (nr 107) om liäradsallmänningar.
Jag anhåller nu att få anmäla detta förslag för Kungl. Majit.

Innan jag närmare ingår på förslaget torde jag få lämna en redogörelse för
vad under förarbetena till lagarna örn häradsallmänningar och allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna förekommit i saken.

I § 13 andra stycket av 1894 års skogsordning, vilken före häradsallmänningslagens
tillkomst innefattade bestämmelser rörande häradsallmänningarnas
vård och förvaltning, stadgades, att, örn delägare i häradsallmänning ville
föra klagan över beslut, som blivit fattade vid delägarnas allmänna sammanträden,
vad i förordningen den 21 mars 1862 funnes stadgat i fråga örn besvär,
vilka medlem av kommun ville anföra över kommunalstämmas beslut, skulle
lända till efterrättelse.

Skogslagstiftningskommittén, som i sitt den 9 december 1918 avgivna
betänkande, förutom andra lagförslag, även upptog förslag till lag om häradsallmänningar,
bibehöll i detta de då gällande bestämmelserna oförändrade.
Även kommitténs ordförande, landshövdingen K. S. Husberg, vilken i reservation
till kommitténs betänkande avgav ett särskilt förslag till liäradsallmänningslag,
upptog liknande stadgande i ämnet.

I propositionen nr 10 till 1932 års riksdag med förslag till häradsatlmänningslagen
upptogos de bestämmelser, som nu gälla rörande talan mot stämmabeslut.
Vid förslagets remitterande till lagrådet anförde föredragande
departementschefen — efter att hava erinrat om att han i fråga
om delägaresamfällighetens organisation ansett denna vara att likställa med
juridiska personer av bolags natur — i huvudsak följande:

Av den ståndpunkt departementschefen sålunda intagit i fråga om delägaresamfällighetens
organisation, syntes böra följa, att klander av allmänningsstämmas
och delägarestämmas beslut borde ske i väsentligen samma ordning,
som enligt aktiebolagslagen gällde för klander av bolagsstämmobeslut. Dylik
klandertalan borde sålunda föras vid domstol. Ett särskilt skäl att förlägga
prövningen av sådan talan till domstol torde ligga däruti, att vid stämma,
som här avsåges, frågan, huruvida och i vad mån med fastighet vore förenad
rätt till delaktighet i häradsallmänning, kunde bliva föremål för bedömande
samt att klander av stämmans beslut härutinnan i varje fall borde ske vid
domstol. Bestämmelserna i förevarande avseende hade därför avfattats i nära
anslutning till motsvarande stadganden i 95 i; aktiebolagslagen. Vid utformningen
av förslagets bestämmelser i ämnet hade stadgandena i 3 kap. 23 §
vattenlagen rörande klandrande av beslut, sorn fattats vid sammanträde med
deltagare i vattenreglcringsföretag, delvis tjänat till förebild.

I lagrådet intog majoriteten, justitieråden Edelstam och Stenbeck samt
regeringsrådet Afzelius, den ståndpunkten, att de förut gällande bestämmel -

6

Kungl. Maj:ts proposition nr lö.

serna borde bibehållas. En ledamot, justitierådet Christiansson, anslöt sig
däremot till remitterade förslag i nu förevarande hänseende.

Till stöd för dess uppfattning anfördes från majoritetens sida i lagrådet
följande:

Delägarna i en häradsallmänning bildade enligt gällande rätt en särskild
menighet av kommunal natur. Då nu fullständigare regler skulle uppställas
för dea med allmänningarnas förvaltning förbundna verksamheten och de
rättsförhållanden, som därav uppkomma, hade sambandet med kommunallagstiftningen
i viktiga hänseenden icke kunnat bibehållas, utan hade därvid
den lagstiftning, som gällde för bolag och föreningar, i mångt och mycket
tjänat såsom förebild. Den juridiska konstruktion, som sålunda genomförts,
hade fullföljts även i förslagets processuella bestämmelser; talan i mål och
ärenden, som röra häradsallmänningar och deras förvaltning, vore enligt förslaget
— med undantag allenast för vissa beslut, som meddelades av länsstylelse
och skogsvardsstyrelse —- hänvisad till utförande i rättegångsväg.

Aven örn någon erinran icke vore att göra mot den uppfattning, på vilken
alltså förslagets grundläggande bestämmelser vilade, torde dock härav icke
med nödvändighet följa, att nyss nämnda ordning för tvisters avgörande skulle
alltigenom vara den mest ändamålsenliga och följdriktiga. Den gemenskap,
som utgjordes av delägarna i en häradsallmänning, erhölle genom den nya
lagstiftningen ett underlag av civilrättsliga bestämmelser som förut saknats,
men dess samhörighet med den kommunala förvaltningsorganisationen vore
därmed icke löst. Gemenskapen uppkomme icke genom avtal eller frivillig
anslutning utan vöre på grund av lag bestående mellan samtliga ägare av den
i mantal satta jorden inom samma härad. För att reglera utövningen av delägarnas
befogenheter betjänade sig även förslaget av ett representativt system,
vilket, i varje fall i sitt praktiska framträdande, torde förete långt flera beröringspunkter
med ordningen på det kommunala området än med dess motsvarighet
i bolag och föreningar. Att deltagande i förvaltningen av en häradsallmänning
fortfarande såsom hittills bleve att betrakta såsom ett uppdrag av
kommunal karaktär, framginge därav, att, såsom ock vöre förslagets ståndpunkt
utan att detta särskilt uttalats i lagen, bestämmelsex-na i 25 kap. strafflagen
skulle därutinnan äga tillämplighet. Det torde vid dessa förhållanden icke kunna
anses oegentligt om i den nya lagen komme att ingå bestämmelser, vilka
anslöte sig till reglerna för avgörande av kommunala rättstvister. I saknaden
av dylika bestämmelser skilde sig det remitterade förslaget från de förslag, som
avgivits av skogslagstiftningskommittén och av reservanten inom kommittén.

Till domstols upptagande och prövning hörde tydligen — förutom varje
mot allmänningsorganisationen riktad civilrättslig talan likasom ock en talan
mot dess styrelse eller tjänstemän örn ansvar eller skadestånd — sådana mål,
som avsåges i 60 § av förslaget. I de fall, som behandlades i 61 §, syntes
däremot den administrativa proceduren erbjuda en enklare och naturligare
ordning för avgörandet av tvister. Den prövning, som i dylika mål skulle
företagas, skedde efter kommunalrättsliga grunder, och den tillhörde därför
ordinärt området för den administrativa domsrätten. Åtminstone för det
övervägande flertalet av de fall, som kunde förekomma, måste det framstå
såsom föga lämpligt eller rimligt, att den delägare, som ville söka rättelse i
mål eller ärende av detta slag, exempelvis en valförrättning å delägare- eller
allmänningsstämma, skulle för detta ändamål vara hänvisad till att anhängiggöra
rättegång mot allmänningsstyrelsen. En efterbildning av förhållandena
inom ett bolag eller en förening torde här näppeligen riktigt återgiva det verkliga
läget inom allmänningsorganisationen, utan syntes det ligga vida närmare

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

7

att i detta likasom i vissa andra avseenden på organisationen tillämpa reglerna
för kommunala menigheter.

Mot den återgång till de tidigare förslagen, som sålunda tillstyrktes, kunde
tilläventyrs göras gällande, att här ifrågavarande tvister, även där de framträda
i formen av en på de kommunala besvärsgrunderna byggd talan, i verkligheten
stundom hade sin kärnpunkt i spörsmål av privaträttslig natur, särskilt
rörande äganderätten till fast egendom, och därför i annat sammanhang
kunde bliva föremål för domstols prövning. Häri läge dock icke något för
dessa tvister säreget, och ej heller kunde det antagas, att olägenheterna av
att samma fråga kunde från skilda synpunkter komma under bedömande
hos judiciell och administrativ myndighet, skulle beträffande dessa mål bliva
avsevärda. Ställningen bleve här icke någon annan än i talrika hos administrativ
myndighet förekommande mål, i vilka inginge mer eller mindre invecklade
kamerala spörsmål.

Det hemställdes alltså örn sådan ändring i förslaget att klagan över beslut
av delägare- eller allmänningsstämma skulle i enlighet med de grunder,
som för motsvarande fall vore stadgade i lagen örn kommunalstyrelse
på landet, föras i den ordning som där sades. Vidtoges sådan ändring i förslaget,
komme på grund av stadgandet i 2 § 2:o) lagen örn Kungl. Maj:ts
regeringsrätt besvär i nu avsedda mål att i sista instans tillhöra regeringsrättens
upptagande och avgörande.

Justitierådet Christiansson anförde:

Även för sin del funne han på de skäl, som av majoriteten anförts, det
med fog kunna ifrågasättas, om ej beträffande talans fullföljande en annan
anordning vore att föredraga framför den, som anvisats i remitterade förslaget.
Vore fråga allenast örn fullföljd av talan mot beslut å delägarestämma,
syntes ock en klagan i administrativ ordning vara naturlig såsom bäst
överensstämmande med beskaffenheten av dylika beslut. Men då det nu
även gällde beslut å allmänningsstämma, ställde sig för Christiansson saken
mera tveksam. Under allmänningsstämmans beslutanderätt hörde ämnen av
materiellrättslig innebörd, främst dispositionen av avkastningen genom utdelning
till delägarna eller för andra ändamål. Talan mot stämmans beslut
kunde i sådant fall hänföra sig till tvist örn delägarskapet i häradsallmänningen.
Vidare finge beaktas, att enligt förslaget avgörandet i dylika frågor
kunde genom reglementet vara uppdraget åt allmänningsstyrelsen. Det syntes
mindre lämpligt, att enahanda fråga skulle avgöras beträffande en allmänning
i administrativ ordning, beträffande en annan åter i domstolsväg.
Och att låta jämväl beslut av allmänningsstyrelsen i vissa fall bliva underkastade
prövning i administrativ väg torde möta stora svårigheter, då ingen
verklig åtskillnad torde kunna göras mellan å ena sidan styrelsens beslut och
å den andra åtgärder, som folie under uttrycket allmänningsstyrelsens förvaltning
i 60 § och mot vilka redan enligt allmänna rättsregler klander i annan
ordning än efter stämning till domstol torde vara uteslutet. Det hade
heller icke inom lagrådet förordats att utsträcka rätten till fullföljd i administrativ
ordning till att avse jämväl beslut av allmänningsstyrelsen.

Med hänsyn till de svårigheter, sorn sålunda mötte, örn man sökte finna
en lämplig gräns sinsemellan för de olika fullföljdssätten, och olägenheten
såväl för den klagande som för det allmänna därav, att beträffande närstående
menigheter eller i likartade frågor skilda förfaringssätt skulle komma
till användning, hade Christiansson för sin del stannat vid alt icke hemställa
örn någon ändring i de föreslagna bestämmelserna rörande sättet för fullföljd
av talan. Därvid hade han heller icke kunnat lämna obeaktat, alt man
nied anlitande av skilda vägar för talans fullföljande säkerligen skulle öka

8

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

den inom vårt rättssystem på vissa områden förefintliga risken för dubbel
prövning — såväl i administrativ ordning som i domstolsväg -— av samma
rättsfråga.

Mål rörande häradsallmänningarnas eller deras delägares inre angelägenheter
hade, såvitt känt vore, hittills blott sällan förekommit. Det torde därför
med fog kunna förväntas, att de låt vara tunga former, som enligt förslaget
måste anlitas för talans fullföljande, icke skulle komma att medföra
vare sig avsevärda olägenheter för allmänningarnas delägare och styrelser
eller ökat arbete för domstolarna.

Vid beslutandet av propositionens avlåtande till riksdagen anförde föredragande
d e p a r t ementschefen efter att hava redogjort för
vad inom lagrådet yttrats i nu förevarande fråga i huvudsak följande:

Vad justitierådet Christiansson anfört syntes innefatta mycket vägande
skäl för bibehållande av den i 61 § föreslagna ordningen för avgörande av
tvister. Särskilt ville departementschefen understryka det oegentliga däruti,
att, därest talan mot delägarestämmas och allmänningsstämmas beslut skulle
föras i administrativ ordning, klagomål rörande dispositionen av häradsallmännings
avkastning med hänsyn till de olika sätt, varpå delägarnas beslutanderätt
härutinnan enligt förslaget finge utövas för skilda allmänningar,
kunde komma att prövas beträffande vissa allmänningar av administrativa
myndigheter och i fråga örn andra av domstolarna. Då nämnda spörsmål
torde vara det, med avseende varå meningskiljaktighet mellan delägarna företrädesvis
kunde antagas uppstå, vöre det mindre lämpligt att för avgörandet
av dylika tvister tillämpa olika förfaringssätt för skilda allmänningar. För
bibehållande av det remitterade förslagets ståndpunkt i förevarande avseende
talade ock den omständigheten, att delägare- och allmänningsstämmors
beslut mera sällan torde komma att överklagas på rent formella grunder utan
att klander av dylika beslut i regel torde föranledas av olika uppfattningar
rörande frågor örn delägarskap eller andra spörsmål av materiellrättslig natur,
vilka frågor lämpligen syntes böra prövas av domstol. Med hänsyn härtill
och då beträffande vissa andra på grund av lag bestående samfälligheter,
som i viss mån vore jämförliga med delägarna i en häradsallmänning, exempelvis
by- samt diknings- och vägsamfälligheter, en ordning för prövning av
tvister funnes stadgad, som överensstämde med bestämmelserna i 61 § av def
remitterade förslaget, hade departementschefen ansett dessa bestämmelser
böra lämnas oförändrade.

Riksdagen antog i förevarande hänseende Kungl. Maj:ts förslag.

Även vid tillkomsten an bestämmelserna i lagen örn allmännings sk o g ar i
Norrland och Dalarna angående talan mot allmänningsstämmas beslut förekom
delade meningar rörande dessas lämpliga avfattning.

Skogslagkommissionen, vilken den 31 augusti 1937 avgav betänkande
med förslag till lagstiftning rörande nämnda skogar (stat. off. utr.
1937: 29), upptog samma bestämmelser i ämnet som finnas i häradsallmänningslagen.

I ett flertal yttranden över kommissionens förslag hemställdes, att de
föreslagna bestämmelserna ändrades så att allmänningsstämmas beslut skulle
överklagas hos länsstyrelsen.

Vid remissen till lagrådet av Kungl. Maj:ts förslag till lag örn allmänningsskogar
anslöt sig emellertid departementschefen — under erinran

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 15

om den ståndpunkt som i förevarande hänseende intagits i häradsallmänningsIagen
— till skogslagkommissionens förslag.

I sitt yttrande över förslaget framhöll lagrådet — under hänvisning
till lagradsmajoritetens yttrande vid behandlingen av häradsallmänningslagen
att, ehuru lagstiftningen i nämnda lag intagit en annan ståndpunkt,
det likväl syntes förtjäna övervägas, huruvida tillräckliga skäl förelåge att
genomföra denna även med avseende å allmänningsskogarna. Enligt lagrådets
uppfattning måste med hänsyn till ägaremenigheternas natur det
anses lämpligare, att klagan över allmänningsstämmas beslut finge föras i
den för kommunala mål stadgade ordningen.

I propositionen till 1938 års riksdag med förslag till lag om allmänningsskogar
i Norrland och Dalarna upptogos bestämmelserna angående
talan över stämmobeslut i enlighet med vad lagrådet sålunda hemställt. I
mitt yttrande till statsrådsprotokollet vid beslutet om propositionens avlåtande
till riksdagen framhöll jag, såsom förut berörts, att, därest förslaget
i denna del vunne riksdagens bifall, det framdeles torde få övervägas, huruvida
motsvarande jämkning borde vidtagas i häradsallmänningslagens bestämmelser
i ämnet.

Jordbruksutskottet, vilket behandlade propositionen och tillstyrkte
bifall till densamma, anförde i förevarande hänseende följande:

Redan vid häradsallmänningslagens tillkomst hade mycket delade meningar
förekommit rörande vilken väg, som borde väljas för klagan över
stämmobeslut. Kungl. Majrts förslag att nu i fråga om allmänningsskogarna
välja en annan instansordning än den, som kommit till användning i häradsallmänningslagen,
syntes närmast vara föranlett av att lagrådet i sitt yttrande
över förslaget enhälligt hemställt härom. Därjämte hade från delägarnas
sida uttryckts önskan om denna ordning. Med hänsyn härtill ville utskottet
ansluta sig till förslaget i förevarande avseende, oaktat att härigenom skiljaktighet
i förevarande hänseende komme att uppstå mellan nu berörda lagar.
Utskottet ansåge emellertid i likhet med departementschefen, att det borde
övervägas, huruvida icke en jämkning av häradsallmänningslagen på förevarande
punkt borde ske, då det icke kunde anses lämpligt, att olika instansordningar
tillämpades på så närliggande och likartade rättsområden
som här vore ifråga.

Vad utskottet sålunda i sitt utlåtande anfört godkändes av riksdagen,
som jämväl med bifall till utskottets hemställan godkände propositionen.

I de förut berörda yttrandena rörande den nu ifrågasatta ändringen i häradsallmänningslagen
ha styrelsen för Sveriges häradsallmänningsförbund
och samtliga länsstyrelser med undantag av länsstyrelsen i Södermanlands
län biträtt eller icke haft något att erinra mot densamma. Av häradsallmänningsstyrelserna
hava 20 tillstyrkt ändringsförslaget och 22 avstyrkt eller
ansett ändring i lagen opåkallad.

Genom den nya lagen örn allmänningsskogar i Norrland och Dala rila hnDepartémtn/*-beträffande dessa skogar genomförts bestämmelser vilka nära ansluta sig till che<enMimny
lill riksdagens protokoll 1930. 1 sami. Nr IS. 2

10

Kungl. Maj.ts proposition nr 15.

dem, som gälla för liäradsallmänningarna. Såsom framgår av vad förut anförts
lia emellertid i fråga örn talan mot stämmobeslut olika regler upptagits
i ifrågavarande två lagar. Detta förhållande kan icke anses tillfredsställande.
På sätt jordbruksutskottet i sitt utlåtande till 1938 års riksdag
framhållit måste det anses olämpligt, att olika instansordningar tillämpas på
så närliggande och likartade lagstiftningsområden. En ändring av häradsallmänningslagens
bestämmelser i ämnet i syfte att bringa dessa i överensstämmelse
med motsvarande regler i den nya lagen örn allmänningsskogar
torde därför i anslutning till vad utskottet uttalat böra genomföras. En sådan
ändring torde lämpligen böra ske sålunda, att i 72 § häradsallmänningslagen
såsom ett första moment upptagas bestämmelser därom, att talan mot
delägare- och allmänningsstämmas beslut skola föras genom besvär. De
nuvarande bestämmelserna i denna paragraf rörande klagan över länsstyrelses
beslut torde böra upptagas såsom ett andra moment. Bestämmelserna i
61 § angående talan mot delägare- och allmänningsstämmas beslut torde
böra utgå ur lagen. Under sistnämnda paragraf torde i stället böra upptagas
föreskrifterna i sista stycket av 60 §. I enlighet härmed har departementets
förslag till vissa ändringar i häradsallmänningslagen utarbetats.

Departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över nyssnämnda förslag, vilket är av den lydelse
bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
K. A. Belfrage.

1 Denna bilaga, vilken är lika lydande med det vid propositionen fogade författningsförslaget,
har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr lä -

ll

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 12 oktober
1938.

Närvarande:

justitieråden Eklund,

Lawski,
von Steyern,
regeringsrådet Hjärne.

Enligt lagrådet den 5 oktober 1938 tillhandakommet utdrag av protokoll
över jordbruksäi enden, hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den
9 september 1938, hade Kungl. Majit förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättat
förslag till lag angående vissa ändringar i lagen den 13 maj 1932 (nr 107)
om häradsallmänning ar.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsrådet Bertil Fallenius.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Wilhelm von Schwerin.

12

Kungl. Maj:ts proposition nr 15.

Utdrag av protokollet över jordbruksårenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 18
november 1938.

N ärvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Engberg, Sköld, Nilsson,
Quensel, Forslund, Eriksson.

Efter gemensam beredning med chefen för justitiedepartementet anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp, lagrådets
den 12 oktober 1938 avgivna utlåtande över det den 9 september 1938 till
lagrådet remitterade förslaget till lag angående vissa ändringar i lagen den
13 maj 1932 (nr 107) örn häradsallmänningar; därvid föredraganden hemställer
att nämnda förslag, som av lagrådet lämnats utan erinran, måtte genom
proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Gunnar Sandström.

388554. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1938.