Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1957

Proposition 1957:121

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1957

1

Nr 121

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning,
m. m.; given Stockholms slott den 15 mars
1957.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
dels antaga härvid fogat förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande
riksbankens sedelutgivning

dels ock bifalla det förslag i övrigt, om vars avlåtande till riksdagen föredragande
departementschefen hemställt.

GUSTAF ADOLF

G. E. Sträng

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås i fråga om riksbankens sedelutgivning, att vissa
undantagsbestämmelser från lagen för Sveriges riksbank skall gälla jämväl
för tiden den 1 juli 1957— den 30 juni 1958. Enligt vid propositionen Togat
lagförslag må riksbanken utgiva sedlar till ett belopp av högst 6 300 miljoner
kronor. Det nuvarande maximibeloppet utgör 6 000 miljoner kronor.

Vidare föreslås, att riksdagen måtte medgiva att riksbanken även för tiden
frän och med den 1 juli 1957 till och med den 30 juni 1958 fritages Irån
skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken utgivna sedlar med guld
efter deras lydelse.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. i samt. Nr 121

o

Kungl. Maj. ts proposition nr 121 dr 1957

Förslag

till

Lag

med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning

Härigenom förordnas, att under tiden från och med den 1 juli 1957 till
och med den 30 juni 1958 skola, i stället för vad i 9 § och 11 § första stycket
lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges riksbank finnes stadgat,
följande särskilda bestämmelser lända till efterrättelse.

1 §•

Riksbanken må utgiva sedlar till ett belopp av högst sextusentrehundra
miljoner kronor.

2 §■

Därest så med hänsyn till utomordentliga omständigheter prövas nödigt
må Konungen, under tid då riksdagen ej håller session, på framställning av
fullmäktige i riksbanken och efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret
medgiva riksbanken att utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst
sjuhundra miljoner kronor. Dylikt av Konungen lämnat medgivande skall,
därest detsamma icke godkännes av riksdagen inom tjugu dagar från början
av nästföljande session, efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla.

3 §•

Som riksbankens metalliska kassa skall räknas allt riksbanken tillhörigt
guldmynt och omyntat guld.

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1957

3

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Maj.t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 15 mars

1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Hedlund, Persson,
Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Näsgård, Kling, Eliasson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, fråga om särskilda bestämmelser
rörande riksbankens sedelutgivning, m. m. samt anför därvid
följande.

I skrivelse den 28 februari 1957 har fullmäktige i riksbanken gjort framställning
rörande fortsatt provisorisk lagstiftning om riksbankens sedelutgivning
ävensom hemställt om fortsatt befrielse för riksbanken från skyldigheten
att inlösa av banken utgivna sedlar med guld. över framställningen
har, efter remiss, yttrande avgivits av fullmäktige i riksgäldskontoret.

Lagstiftningen rörande riksbankens sedelutgivningsrätt och
inlösningsskyldighet

Riksbankens rätt att utgiva sedlar grundas på stadgande i § 72 regeringsformen.
Enligt nämnda lagrum har riksbanken även skyldighet att — därest
icke Kungl. Maj:t och riksdagen i viss ordning medgiver undantag därifrån
— vid anfordran inlösa utgivna sedlar med guld efter deras lydelse.

Jämlikt 9 § första stycket lagen den 30 juni 1934 (nr 437) för Sveriges
riksbank (riksbankslagen) begränsas riksbankens rätt att utgiva
sedlar till att omfatta det belopp, som motsvaras av dubbla summan av
riksbankens metalliska kassa beräknad enligt 11 §, samt därutöver till ett
belopp av 350 miljoner kronor. Enligt 9 § andra stycket kan riksbanken
under vissa förutsättningar erhålla bemyndigande att utgiva sedlar till ett
belopp av ytterligare högst 350 miljoner kronor. Så snart ske kan skall dock
den utelöpande sedelmängden nedbringas med ett belopp motsvarande vad
som utgivits med stöd av sådant bemyndigande.

Enligt 10 § skall den del av bankens utelöpande sedlar, som överstiger
bankens metalliska kassa, inotsvaTas av vissa i sistnämnda paragraf angivna
tillgångar, den s. k. supplementära sedeltäckningen, nämligen

4

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1957

a) lätt säljbara statspapper;

b) allmänna liypoteksbankens och konungariket Sveriges stadshypotekskassas
obligationer ävensom sådana andra inhemska obligationer, som noteras
å utländsk börs;

c) på utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande
sätt försäkrat guldmynt och omyntat guld, som icke enligt 11 § inräknas i
metalliska kassan;

d) växlar, betalbara inom eller utom riket;

e) hos bank eller bankir på utrikes ort i räkning innestående, inom sex
månader till betalning förfallna medel, efter avdrag av riksbankens skuld
i dylik räkning;

f) medel, utlånade på bestämd tid av högst tre månader eller med högst
samma uppsägningstid mot säkerhet av sådana statspapper och obligationer,
som omförmäles under a) och b), samt, intill ett belopp av etthundra
miljoner kronor, mot annan säkerhet.

Såsom riksbankens metalliska kassa skall enligt 11 § första stycket räknas
allt riksbankens guld inom landet samt dessutom, intill ett belopp motsvarande
femton procent av hela metalliska kassan, banken tillhörigt, på
utrikes ort nedsatt eller under transport varande, på betryggande sätt försäkrat
guld. I 11 § andra stycket stadgas, att metalliska kassan ej må bibehållas
vid lägre belopp än 150 miljoner kronor.

I syfte att skapa den större elasticitet i penningsystemet, som förhållandena
påkallade, modifierades de enligt riksbankslagen gällande bestämmelserna
temporärt med sföd av lagen den 22 december 1939 (nr 895) angående
rätt för Konungen att meddela särskilda bestämmelser om riksbankens
sedelutgivning och bankrörelse m. m. Denna lag gällde ursprungligen till
och med den 31 mars 1940 men erhöll därefter fortsatt giltighet, sista gången
genom lag den 16 maj 1947 (nr 194), enligt vilken giltighetstiden utsträcktes
till och med den 30 juni 1948. Lagen ifråga utgjorde ett led i krigsårens
beredskapslagstiftning och hade karaktären av en fullmaktslag, tillämplig
vid krig eller krigsfara, vari riket befann sig, eller eljest under utomordentliga
av krig föranledda förhållanden.

De modifierade bestämmelser, som meddelades med stöd av 1939 års lag,
innebar följande.

Genom kungörelsen den 31 januari 1940 (nr 54) med viss bestämmelse
angående riksbankens metalliska kassa sattes stadgandet i 11 § första stycket
riksbankslagen angående metalliska kassan temporärt ur kraft. I sagda
kungörelse förordnades, att såsom riksbankens metalliska kassa skulle räknas
allt riksbanken tillhörigt guld. De i riksbankslagen givna begränsningarna
för sedelutgivningsrätten, vilka sammanhängde med guldets placering,
hade nämligen ansetts lägga hinder i vägen för en sådan fördelning av riksbankens
guldbehållning, som ur säkerhetssynpunkter varit mest betryggande.

Vidare utfärdades bestämmelser, varigenom ökning medgavs av det belopp,
varmed sedelutgivningen jämlikt 9 § första stycket riksbankslagen

5

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 år 1957

iinge överstiga dubbla summan av metalliska kassan. Genom kungörelsen
den 14 februari 1947 (nr 31) med viss bestämmelse angående riksbankens
sedelutgivning ökades sålunda nämnda belopp från 350 till 1 400 miljonei
kronor. Genom kungörelsen den 20 juni 194-7 (nr 251) med viss bestämmelse
angående riksbankens sedelutgivning ökades beloppet till 2 500 miljoner
kronor.

1939 års fullmaktslag, som upphörde att gälla med utgången av juni
månad 1948, ersattes med lagen den 28 maj 1948 (nr 248) med särskilda
bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.

I sistnämnda lag stadgades, att under tiden från och med den 1 juli 1948
till och med den 30 juni 1949 skulle, i stället för vad i 9 § och 11 § första
stycket riksbankslagen funnes stadgat, följande särskilda bestämmelser
lända till efterrättelse, nämligen att riksbanken finge utgiva sedlar till ett
belopp av högst 3 200 miljoner kronor (1 §), att därest så med hänsyn till
utomordentliga omständigheter prövades nödigt Konungen finge, om riksdagen
ej vore samlad, på framställning av fullmäktige i riksbanken och
efter samråd med fullmäktige i riksgäldskontoret medgiva riksbanken att
utgiva sedlar till ett belopp av ytterligare högst 700 miljoner kronor, att
dylikt av Konungen lämnat medgivande skulle, därest detsamma icke godkändes
av riksdagen inom tjugu dagar från det riksdagen åter sammanträtt,
efter utgången av nämnda tid upphöra att gälla (2 §), samt att som riksbankens
metalliska kassa skulle räknas allt riksbanken tillhörigt guldmynt
och omyntat guld (3 §).

1948 års lag, som enligt vad förut sagts gällde för tiden intill utgången
av juni månad 1949, har sedermera successivt ersatts med ny lagstiftning,
varvid maximibeloppet för riksbankens sedelutgivning höjts. Nu gällande
bestämmelser meddelas i lagen den 1 juni 1956, nr 240. Maximibeloppet för
sedelutgivningen bestämmes däri till 6 000 miljoner kronor.

Beträffande sedelomloppet och sedelutgivningsrätten under de senaste
åren må hänvisas till de uppgifter härom som redovisades i samband med
att riksdagen i fjol förelädes förslag till lag i ämnet (prop. 117/1956).

Genom kungörelsen den 1 juni 1956, nr 241, har riksbanken för tiden till
och med den 30 juni 1957 medgivits befrielse från skyldigheten att
vid an fordran inlösa av banken utgivna sedlar med
guld efter deras lydelse, med rätt dock för banken att, om förhållandena
därtill ger anledning, före utgången av nämnda tid återuppta inlösningen
av bankens sedlar.

6

Kungl. Maj. ts proposition nr 121 är 1957

Pågående utredningsarbete

I skrivelse till Kungl. Maj :t den 1 februari 1951 hemställde fullmäktige i
riksbanken, att Kungl. Maj:t måtte underställa riksdagen förslag till ny riksbankslag
i huvudsaklig överensstämmelse med ett av 1949 års riksbankslagskommitté
utarbetat förslag. Förslaget innebar, förutom en huvudsakligen
formell omarbetning av riksbankslagen, att ändrade grunder för sedelutgivningsrätten
skulle införas. Sålunda skulle någon övre gräns för sedelutgivningen
icke fastställas. Kj heller i övrigt skulle några »spärrar» för
sedelutgivningen föreligga utöver den begränsning, som innefattades i de
speciella stadgandena om de tillgångar riksbanken genom sina rörelsegrenar
ägde förvärva och den bestämmelse som närmare kvalificerade vissa av dessa
tillgångar som täckningsgilla samt en allmän bestämmelse om att riksbanken
i all sin verksamhet hade att verka för uppnåendet av de penning- och
valutapolitiska direktiv som uppställdes av riksdagen. Förslaget mötte, såvitt
gällde sedelutgivningsrätten, invändningar såväl hos reservanter bland
bankofullmäktige som hos remissinstanserna. I den proposition (nr 181)
till 1951 års riksdag, varigenom förslag till förnyad temporär lagstiftning
rörande riksbankens sedelutgivning framlades för riksdagen, förklarade sig
departementschefen icke beredd att för det dåvarande taga slutlig ståndpunkt
till frågan, hur sedelutgivningsrätten på längre sikt borde regleras men anmälde
sin avsikt att senare taga spörsmålet under närmare övervägande.
Eventuellt skulle det framhöll departementschefen — därvid väsa sig
lämpligt att tillkalla särskilda sakkunniga för ytterligare utredningar i
ämnet.

Efter vederbörligt bemyndigande tillkallades sedermera den 13 november
1951 sakkunniga med uppdrag att verkställa ifrågavarande utredning. I utredningsdirektiven
framhölls, att utredningens uppgift i stort sett borde begränsas
till att avse den del av det av riksbankslagskommittén framlagda
lörslaget till riksbankslag, som hade samband med sedelutgivningen. Efter
fullgjort uppdrag har de sakkunniga, med skrivelse den 3 november 1955,
överlämnat betänkande om riksbankens sedelutgivningsrätt och därmed sammanhängande
penningpolitiska frågor (SOU 1955:43). I betänkandet har
de sakkunniga anslutit sig till den av 1949 års riksbankslagskommitté intagna
ståndpunkten, att sedeltäckningsbestämmelserna i nuvarande riksbankslag
bör upphävas utan att ersättas med några motsvarande bestämmelser.
De sakkunniga har vidare föreslagit definitivt upphävande av riksbankens
skyldighet att inlösa sina sedlar med guld. De framlagda författningsförslagen
innefattar bl. a. vissa ändringar i § 72 regeringsformen.

De sakkunnigas betänkande har varit föremål för remissbehandling. Bankofullmäktige
har i avgivet yttrande förklarat sig icke vara beredda att taga
ställning till de framlagda förslagen, innan en inom riksbanken påbörjad
allmän överarbetning av riksbankslagen slutförts och hela frågan om ny
riksbankslagsliftning kunde prövas i ett sammanhang.

Kungl. Maj.ts proposition nr 121 ur 1957

1

Bankofullmäktiges framställning

I sin förenämnda skrivelse hemställer bankofullmäktige, att gällande lag
med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivningsrätt erhåller
förlängd giltighet till utgången av juni 1958 och att maximibeloppet
för sedelutgivningsrätten höjes till 6 300 miljoner kronor. Härjämte hemställes,
att riksbanken för tiden från och med den 1 juli 1957 till och med den
30 juni 1958 fritages från skyldigheten att inlösa sina sedlar med guld, med
rätt dock för riksbanken att, om förhållandena därtill giver anledning, före
utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.

I sin skrivelse anför fullmäktige i riksbanken inledningsvis att det nyss
nämnda utredningsarbetet för ny riksbankslagstiftning fortskridit så långt,
att man har anledning räkna med att förslag till ny riksbankslag skall
hinna färdigställas inom riksbanken innevarande år. Det blir emellertid
icke möjligt, påpekar fullmäktige, att framlägga något lagförslag i så god
tid att ny riksbankslag hinner antagas och träda i kraft före den 1 juli innevarande
år. Att genomföra ändring av § 72 regeringsformen före sagda
tidpunkt är konstitutionellt uteslutet. Vid sådant förhållande måste frågan
angående fortsatt giltighet av den provisoriska lagstiftningen om riksbankens
sedelutgivningsrätt och om befrielse för riksbanken från guldinlösningsskyldigheten
upptagas till prövning.

Såvitt avser sedelutgivningsrätten uttalar fullmäktige alt det
— i avvaktan på tillkomsten av ny riksbankslag — torde saknas anledning
att nu frångå systemet med en maximering av sedelutgivningsrätten. Frågan
blir då endast om det nu gällande maximibeloppet, 6 000 miljoner kronor,
kan bibehållas oförändrat eller om en ytterligare höjning därav är påkallad.
I anslutning härtill lämnar fullmäktige vissa uppgifter rörande den
utelöpande sedelmängden år 1956 och marginalen för ytterligare sedelutgivning.
Fullmäktige anför.

Vid utgången av år 1956 utgjorde beloppet utelöpande sedlar 5 598 miljoner
kronor. Det högsta beloppet under året förelåg emellertid den 22 december
och uppgick till 5 800 miljonor kronor; det lägsta, 4 690 miljoner
kronor, registrerades den 23 maj. När sedelomloppet var som störst under
året förelåg sålunda en marginal för ytterligare sedelutgivning om i runt tai
200 miljoner kronor, motsvarande omkring 3,5 % av den då utelöpande
sedelmängden.

Under år 1956 har jämfört med föregående år den procentuella ökningen
av beloppet utelöpande sedlar vid rapportdagarna varierat mellan 3,2 %
som registrerades den 7 januari och den 7 april och 6,8 %, som förelåg den
15 november (d. 31 mars var ökningssiffran 6,7 %). Genomsnittligt låg sedelmängden
ca 5 % över 1955 års nivå. ökningen har varit något mindre
än under år 1955, då den växlade mellan 3,8 % och 8,1 % i jämförelse med
år 1954. Per ultimo december 1956 var ökningen 5,3 %, medan motsvarande
siffra vid utgången av år 1955 utgjorde 4,6 %.

Den marginal för ytterligare sedelutgivning, 200 miljoner kronor, som
förelåg den 22 december 1956, kan icke anses vara tillräcklig för att under
nästa budgetår möta den normala ökning av sedelomloppet som kan be -

8

Kungl. Maj. ts proposition nr 121 är 1957

räknas föranledas av produktionsutvecklingen. Så mycket mindre kan den
lämna utrymme för den reserv om 300 miljoner kronor, som förenämnda
sakkunniga ansett böra föreligga för att möta eventuella ökningar i sedelbehovet,
vilka sammanhänga med ändrade betalnings- och kassahållningsvanor
m. m. För att hålla en tillräcklig reserv för dylika ändamål torde
maximibeloppet för riksbankens sedelutgivningsrätt böra höjas med förslagsvis
300 miljoner kronor till 6 300 miljoner kronor.

Fullmäktige i riksgäldskonloret har för sin del tillstyrkt vad bankofullmäktige
sålunda föreslagit.

Departementschefen

I fråga om riksbankens rätt att utgiva sedlar gäller för närvarande — i
stället för riksbankslagens motsvarande stadgande — föreskrifterna i lagen
den 1 juni 1956 med särskilda bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning.
Dessa innebär, bland annat, att riksbanken må utgiva sedlar till
ett belopp av högst 6 000 miljoner kronor. 1956 års lag, som gäller intill utgången
av juni månad 1957, har — liksom den föregående lagstiftningen på
området — tillkommit som ett provisorium i avvaktan på att en mera definitiv
reglering av sedelutgivningsrätten kommer till stånd.

Såsom framgår av bankofullmäktiges framställning har förarbetena inom
riksbanken till ny riksbankslag — och därmed en mera permanent reglering
av bankens sedelutgivningsrält — fortskridit så långt att förslag från
fullmäktige synes kunna hinna färdigställas innevarande år. Fullmäktige
har dock icke bedömt det möjligt att framlägga förslag i så god tid att ny
lagstiftning i ämnet hinner genomföras till den 1 juli i år. Under sådana
förhållanden tillstyrker jag bankofullmäktiges hemställan att de provisoriska
bestämmelserna rörande riksbankens sedelutgivningsrätt gives fortsatt
giltighet för ytterligare ett år.

Vad bankofullmäktige anfört rörande sedelbehovet under det kommande
budgetåret synes ge vid handen, att en viss utvidgning av sedelutgivningsrätten
är påkallad. I likhet med fullmäktige i riksgäldskontoret har jag icke
någon erinran mot förslaget att höja maximibeloppet till 6 300 miljoner kronor.
Jag förordar sålunda, att bestämmelser rörande riksbankens sedelutgivning
under tiden den 1 juli 1957 — den 30 juni 1958 meddelas genom en
särskild lag, utformad i överensstämmelse med 1956 års lag i ämnet med
den jämkningen att maximibeloppet för sedelutgivningen höjes till 6 300
miljoner kronor.

Vad slutligen beträffar guldinlösningsskyldigheten förordar jag i enlighet
med bankofullmäktiges förslag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att
medgiva, att riksbanken må för tiden från och med den 1 juli 1957 till och
med den 30 juni 1958 vara fritagen från skyldigheten att vid anfordran inlösa
av banken utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt dock
för banken att, om förhållandena därtill ger anledning, före utgången avnämnda
tid återupptaga inlösningen av bankens sedlar.

9

Kungl. Maj:ts proposition nr 121 år 1957

I enlighet med vad i det föregående anförts har inom finansdepartementet
upprättats förslag till lag med särskilda bestämmelser rörande riksbankens
sedelutgivning.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att

dels antaga nyssnämnda lagförslag,

dels ock medgiva, att riksbanken må för tiden från och
med den 1 juli 1957 till och med den 30 juni 1958 vara fritagen
från skyldigheten att vid anfordran inlösa av banken
utgivna sedlar med guld efter deras lydelse, med rätt
dock för riksbanken att, om förhållandena därtill ger anledning,
före utgången av nämnda tid återupptaga inlösningen
av bankens sedlar.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Sven Brodén

2 liihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. JVr 121