kdngl. Maj.ts proposition nr 6b (Proposition 1929:6)

kdngl. Maj.ts proposition nr 6b

Nr (».

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 30 kap. 21 § rättegångsbalken; given
Stockholms slott den 21 december 1928.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap. 21 § rättegångsbalken.

GUSTAF.

Georg Bissmark.

Bihang till riksdagens protokoll 1929

1 sand. 6 käft. (Nr 6.)

Kungl. Maj :ts proposition nr 6.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 30 kap. 21 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 30 kap. 21 § rättegångsbalken skall erhålla denna
lydelse:

21 §.

Vill part söka revision, åligger det honom att före klockan tolv å trettionde
dagen från den dag, då hovrättens utslag gavs, skriftligen hos hovrätten anmäla
missnöje samt därvid tillika ingiva Konungens befallningshavandes bevis
om nedsättning av de i 19 § föreskrivna belopp.

Den, som i hovrätten fört parts talan, äge utan särskilt bemyndigande å partens
vägnar anmäla missnöje.

Ej vare nödigt att över missnöjesanmälan höra motparten.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1929.

Kunyl. Maj:tu proposition nr 0.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementmrenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 7 december 1928.

N ii, rvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, AVohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,
Lindskog, Bissmark, Johansson.

Cliefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, anför:

»I 80 kap. 12 § rättegångsbalken, sådant detta lagrum lydde enligt lagen
den 14 juni 1901, var stadgat, att den, som i hovrätt fört parts talan, ägde, utan
särskilt bemyndigande, å partens vägnar anmäla missnöje. I samband med den
nya lagstiftning angående rätten till fullföljd av talan mot hovrätts beslut,
vilken genomfördes år 1915, uteslöts nämnda bestämmelse, och för behörighet
att till hovrätt ingiva missnöjesanmälan erfordras alltså, där missnöjesanmälan
ej är av parten egenhändigt underskriven, numera fullmakt, som ej endast
innefattar behörighet att utföra partens talan i hovrätten.

I fråga om de skäl, vilka varit bestämmande för den sålunda vidtagna ändringen,
lämna förarbetena till 1915 års lagstiftning endast knapphändig upplysning.
I det lagförslag, över vilket lagrådets utlåtande inhämtades, var
stadgandet i 30 kap. 12 §; bibehållet (i förslaget 30 kap. 21 §). Förslaget
föranledde i denna del icke något uttalande från lagradets sida i vidare
mån än att lagrådet fann tiden för anmälan av missnöje böra under viss
förutsättning framflyttas till trettionde dagen, i stället för, såsom föreslagits,
tjugonde dagen från hovrättens dom. Vid den omarbetning, förslaget
undergick på grund av lagrådets granskning, erhöll 21 § den nu gällande
avfattningen. Chefen för justitiedepartementet anförde därvid, att i anledning
av att vid omredigeringen av 21—26 §§ tiden för missnöjesanmälan
framflyttats till trettionde dagen efter hovrättens dom, bestämmelsen om rätt
för den, som i hovrätten fört parts talan, att utan särskilt bemyndigande anmäla
missnöje ansetts böra uteslutas. Departementschefen tilläde, att detta
tydligtvis icke innebure, att parten behövde inställa sig i hovrätten genom
särskilt befullmäktigad person för att anmäla missnöje; vore blott parts missnöjesanmälan
egenhändigt underskriven, erfordrades icke någon fullmakt för
inlämnaren. Vid förslagets behandling i riksdagen förekom i denna del icke
någon erinran.

Sedan den nya lagstiftningen trätt i tillämpning, har i vissa fall förekommit,
att missnöjesanmälan icke kunnat upptagas av den anledning, att vid anmä -

Kungl. Maj.''ift proposition nr 6.

lans avgivande parten företrätts av ombud, som val ägt behörighet att i hovrätten
föra partens talan men icke haft bemyndigande att anmäla missnöje.
Då innebörden av gällande lag härutinnan torde hava av parter och ombud
missuppfattats, har det synts mig böra komma under övervägande, huruvida
skäl kan anses föreligga för att lagstiftningen i detta avseende återfår det
innehåll, den hade före de däri år 1915 vidtagna ändringarna. I enlighet med
denna min uppfattning har jag anmodat rikets hovrätter att till mig inkomma
med in pleno avgivna yttranden i ämnet. Sedan dylika yttranden inkommit,
anhåller jag nu att för dem få lämna redogörelse.

Svea hovrätt har med upplysning, att den år 1915 vidtagna ändringen i
rättegångsbalken syntes_ hava i åtskilliga fall blivit av parter eller ombud
missuppfattad och lett till förlust av talan, — såsom sin mening uttalat, att
nämnda lagändring icke pakallats av tillräckligt bärande skäl, varför hovrätten
ville tillstyrka, att en bestämmelse av samma art som det tidigare gällande
stadgandet åter finge inflyta i rättegångsbalken.

Göta hovrätt har anfört: Bristen på uttryckligt stadgande i lag därom, att
ombud, som i hovrätt fört parts talan, icke ägde att utan särskilt bemyndigande
a partens vägnar anmäla missnöje, syntes i allmänhet ej föranleda rättsförlust
för partei, enär. missnöjesanmälnmgarna vanligen vore att anse såsom av parterna
egenhändigt underskrivna samt i de fall, då missnöjesanmälnmgarna
lckö undertecknats av parterna, utan av ombud för dem, ombuden i regel vid
missnöjesanmälningarnas ingivande eller förut under vederbörande måls handläggning
i hovrätten åberopat fullmakter, så avfattade, att de kunde anses
omfatta_ bemyndigande för ombuden att jämväl anmäla missnöje. Då det
emellertid hade förekommit, att missnöjesanmälan ej kunnat upptagas av den
anledning att ombud, som anmält missnöje för part, icke haft fullmakt med dylik
avfattning, och då det säkerligen kunde antagas, att den rättsförlust, vederbörande^
part sålunda lidit, föranletts av bristen på uttrycklig lagbestämmelse
i ifrågavarande ämne, syntes tillräcklig anledning förefinnas att härutinnan
i lagen införa tydligt stadgande. Beträffande innehållet i ett sådant
funne hovrätten, att bärande skäl ej kunde åberopas för att anspråken på ombuds
behörighet ställdes högre, då det vore fråga om att anmäla missnöje, än
da det gällde att erlägga vad. Hovrätten finge sålunda förorda, att lagstiftningen
i_nu ifrågavarande avseende återfinge det innehåll, den haft före 1915
års ändringar i 30 kap. rättegångsbalken.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har yttrat: Genom 1901 års lag om änd"ng
1 ,v^ssa. c*e*ar av rättegångsbalken inrymdes genom stadgande i 30 kap.
12 § rätt för den, som i hovrätt fört parts talan, att utan särskilt bemyndigande
anmäla missnöje med hovrätts dom. Såsom skäl härför anfördes under
förarbetena, att likställighet borde förefinnas med vad som enligt 15 kap. 7 §
rättegångsbalken gällde för rättegångsombud att utan särskilt bemyndigande
förvara huvudmannens talan genom erläggande av vad. I 1915 års lag om
lydeise av 30 kap. rättegångsbalken uteslöts sagda bestämmelse om
rätt för ombud till missnöjesanmälan samtidigt som tiden därför framflyttades
från tjugonde till trettionde dagen från hovrättens dom. — Efter 1915 års
lagändring hade erfarenheten inom hovrättens verksamhetsområde ej givit vid
handen, att behov förefunnes för återinförande av ombuds omförmälda rätt till
missnöjesanmälan. Ombudens fullmakter hade i allmänhet innefattat befogenhet
att anmäla missnöje. Eljest hade särskilda fullmakter därför utfär -

Kungl. Maj:is proposition nr 0.

dats eller ock hade missnöjesanmälan egenhändigt undertecknats. I intet fall
hade inom hovrätten rättsförlust förorsakats part genom missuppfattning av
innebörden av gällande lag i detta avseende. — Det borde e,j heller lämnas
obeaktat, att, om det ifrågavarande stadgandet utan någon inskränkning återinfördes,
detsamma med hänsyn till nu gällande bestämmelse att vid missnöjesanmälan
skall fogas bevis om nedsättning av föreskrivna belopp komme att
erhålla större räckvidd än enligt 1901 års lag. Ombudet syntes nämligen i så
fall även få rätt att utan uttryckligt bemyndigande av part för hans räkning
fullgöra nedsättningen. För part, som ej haft för avsikt att fullfölja talan
men ej härom underrättat ombudet, kunde härigenom uppkomma en ej obetydlig
förlust. — På grund av det anförda finge hovrätten såsom sin åsikt uttala
att tillräckliga skäl för ändrad lagstiftning i ifrågavarande hänseende ej
förefunnes.

De av Svea och Göta hovrätter avgivna yttrandena hava bestyrkt min uppfattning,
att innebörden av gällande lag i fråga om behörigheten att ingiva
missnöjesanmälan stundom kommit att missförstås och att till följd härav
parter i vissa fall förlorat sin rätt att fullfölja talan i högsta instans. Väl
är det tydligt, att dessa fall icke kunna vara synnerligen många. Men för
den part, som på detta sätt blir lidande för sin egen eller sitt ombuds bristande
insikt, är påföljden allvarlig nog. Ej heller lärer det kunna förnekas, att härvid
en missuppfattning är lätt förklarlig. Då vid underrätt ett ombud är
behörigt att utan särskilt'' bemyndigande förvara sin huvudmans talan genom
erläggande av vad, kan för mången det antagande ligga nära, att en motsvarande
befogenhet utan vidare tillkommer även ombud i hovrätt. Tydligen är
varsamhet av nöden i fråga om lagstiftningsåtgärder, vilka kunna leda till en
ökning av målens antal i högsta, domstolen. Från denna synpunkt torde dock
icke möta något avgörande hinder för en återgång till den förut gällande bestämmelsen,
då de fall, om vilka här är fråga, efter all sannolikhet äro alltför
fåtaliga för att lagändringen skall kunna i någon avsevärd mån inverka
på högsta domstolens arbetsbörda.

I enlighet med de av mig nu angivna grunder har jag låtit inom justitiedepartementet
upprätta förslag till lag om ändrad lydelse av 30 kap. 21 §
rättegångsbalken.-»

Föredraganden uppläser berörda förslag, av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar, samt hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget måtte
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
N. Cervin,

Kun tgl. Mai ds proposition nr 6.

Bilaga.

Förslag

till

Lag

om äudrad lydelse av 30 kap. 21 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 30 kap. 21 § rättegångsbalken, sådant detta lagrum
lyder enligt lagen den 14 maj 1915 (nr 137), skall i nedan angivna de!
erhålla denna lydelse:

21 §.

Vill------belopp.

Den, som i hovrätten fört parts talan, äge utan särskilt bemyndigande å
partens vägnar anmäla missnöje.

Ej vare-------motparten.

Denna lag skall träda i kraft den 1 juli 1929.

Kungl. Maj.-ts proposition nr (i.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 20 december
1928.

N ärvarande:

justitieråden Stenberg,

Appelberg,

Tiselius,

regeringsrådet Söderwall.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 7 december
1928, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamål inhämtas över upprättat förslag
till lag om ändrad lydelse av 30 kap. 21 § rättegångsbalken.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av chefen för justitiedepartementets lagavdelning, revisionssekreteraren Axel
Afzelius.

Lagrådet avgav följande utlåtande:

I det yttrande, som hovrätten över Skåne och Blekinge avgivit i den föreliggande
frågan, har hovrätten gjort gällande, att därest i lagen utan någon
inskränkning åter upptoges ett stadgande, att den, som i hovrätt fört parts
talan, ägde utan särskilt bemyndigande å partens vägnar anmäla missnöje, ombudet
även finge rätt att utan uttryckligt bemyndigande av parten för hans
räkning fullgöra nedsättning av föreskrivna belopp samt att härigenom en
ej obetydlig förlust kunde uppkomma för part, som icke haft för avsikt att fullfölja
talan men ej därom underrättat ombudet. Med anledning av detta hovrättens
uttalande må erinras, att nämnda stadgande ■—- särskilt med hänsyn
till det sammanhang, vari det komme att införas i lagen — ej torde kunna
tolkas annorlunda än såsom innefattande den rent processuella regeln, att hovrätt
skall upptaga en av parts i hovrätten nyttjade ombud gjord missnöjesanmälan
utan att fordra bevis, att ombudet blivit av parten särskilt bemyndigad
att anmäla missnöje, och att stadgandet följaktligen ej innefattar något
avgörande av den utav nämnda hovrätt berörda frågan, huruvida parten eller
ombudet skall vidkännas den till följd av en ändamålslös deposition uppkomna
förlusten. Svaret på denna fråga beror därpå, om partens uppdrag till
ombudet kan anses omfatta befogenhet att för partens räkning deponera ifrågavarande
belopp eller icke.

I övrigt föranleder det remitterade förslaget ej någon erinran.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Rutigt. Mai:ts proposition nf 6.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 21 december 1928.

Närvarande:

Statsministern Lindman, ministern för utrikes ärendena Trygger, statsråden
Lubeck, Wohlin, Beskow, Lundvik, Borell, von Steyern, Malmberg,
Lindskog, Bissmark, Johansson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bissmark, anmäler lagrådets
den 20 december 1928 avgivna utlåtande över det den 7 i samma månad till
lagrådet remitterade förslaget till lag om ändrad lydelse av 30 kap. 21 § rättegångsbalken.

Föredraganden hemställer, att förslaget, mot vilket lagrådet icke framställt
någon anmärkning, måtte genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
H. Stefenson.

Stockholm 1929. Kungl. Boktryckeriet, P. A. Norstedt & Söner.

2S4025