Vissa arbetsmarknadspolitiska frågor

Motion 1999/2000:A282 av Mikael Odenberg m.fl. (m)

1 En arbetsmarknad i obalans

Det råder delade meningar om hur man skall mäta arbetslösheten. I
"Social rapport för 1997" räknade Socialstyrelsen med att 1.650.000
personer i arbetsför ålder - 30 % av den vuxna befolkningen - var
arbetslösa, inte deltog i arbetskraften eller på annat sätt hade svag
anknytning till arbetsmarknaden. Även om antalet arbetslösa minskat
under det senaste året, huvudsakligen beroende på den internationella
högkonjunkturen, står alltjämt förskräckande många människor utanför
den reguljära arbetsmarknaden.

Enligt Arbetsmarknadsstyrelsens bedömningar är fortfarande mer än
500.000 människor öppet arbetslösa eller i olika arbetsmarknadspolitiska
åtgärder. Därtill finns lika många som är förtidspensionerade av arbets-
marknadsskäl eller latent arbetslösa, dvs, de vill ha ett arbete men anser det
inte vara lönt att registrera sig som arbetslös. Till denna kategori hör också
många studerande i kunskapslyftet och undersysselsatta dvs deltidsarbetande
som skulle vilja arbeta heltid.

1.1 Allt färre försörjer allt fler

Totalt saknar mer än en miljon människor i dagens Sverige en tillfreds-
ställande förankring på arbetsmarknaden. Detta är på flera plan
förödande.

För det första inrymmer siffrorna åtskilligt av mänskligt slöseri och
mänsklig tragedi. Många människor i dagens Sverige far helt enkelt illa.
Arbetslösheten utesluter människor från den gemenskap, som följer av att ha
ett riktigt arbete.

Människor som vill, kan eller borde arbeta för att försörja sig själva har
inget jobb att gå till. De får aldrig chansen och de känner sig inte behövda.
Därför leder arbetslösheten också till sociala problem - inte bara för de
arbetslösa, utan också för deras barn och andra anhöriga.

För det andra medför arbetslösheten betydande produktionsbortfall och
orsakar ökad belastning på de offentliga finanserna. I årets budget beräknas
arbetslöshetsersättningen kosta 29,7 miljarder kronor, arbetsmarknads-
politiska åtgärder 19,5 miljarder kronor, särskilda åtgärder för arbetshandi-
kappade 6,8 miljarder kronor, Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader
4,5 miljarder kronor och bidrag till Samhall 4,3 miljarder kronor. Härtill
kommer direkta statliga och kommunala kostnader för bl.a. förtidspensio-
nering av arbetsmarknadsskäl och socialbidrag till arbetslösa. Totalt kostar
arbetslösheten därmed de svenska skattebetalarna mer än 100 miljarder
kronor varje år. Det är en kostnad som ungefärligen motsvarar de totala sjuk-
vårdskostnaderna i vårt land.

Med de demografiska förändringar - åldrande befolkning - som kan förut-
ses blir det omöjligt att långsiktigt upprätthålla en god välfärd om så många
människor även fortsättningsvis tillåts stå utanför arbetsmarknaden.

1.2 Flaskhalsar på arbetsmarknaden

Trots att arbetslösheten fortfarande är mycket hög så har många företag
problem med att få tag på personal. Nyligen utvisade en SAF-enkät att
sju av tio företag som under det senaste halvåret sökte nya medarbetare
hade problem med att rekrytera rätt personal. Det leder i vissa fall till att
en del arbeten inte kan tillsättas. I andra fall leder det till att det tar
längre
tid att tillsätta jobben eller till att företagen tvingas sänka sina
kompetenskrav för att få platserna tillsatta. I enkäten angav nära en
tredjedel av företagen att rekryteringsproblemen ledde till att planerad
expansion uteblev. Nära en fjärdedel av de utlysta jobben - 20 000
arbetstillfällen - blev aldrig tillsatta.

Flaskhalsproblematiken gör alltså att den svenska arbetslösheten minskar
långsammare än den borde. Enligt beräknar från Ekonomifakta skulle en
veckas förkortning av den genomsnittliga rekryteringstiden innebära en
ekonomisk vinst på 6 miljarder kronor.

Moderata samlingspartiet kritiserade tidigt att den socialdemokratiska
arbetsmarknadsutbildningen satsade på kvantitet i stället för kvalitet. Den
inriktningen har nu visat sig medföra negativa konsekvenser, både av
ekonomisk och personell karaktär. Alltför länge behöll regeringen av
statistikskäl en felaktig arbetsmarknadsutbildning. Också volymmålet togs
bort alldeles för sent.

De höga skatterna innebär att många lever på små marginaler och har svårt
att försörja sig. Bidragsberoendet är stort. Många hushåll i vårt land har idag
inte kontroll över sin vardagssituation.

2 Åtgärder för att minska arbetslösheten

Under innevarande år har kurvorna äntligen börjat peka åt rätt håll.
Problemet är att det snarare är den starka konjunkturen än regeringens
haltande arbetsmarknadspolitik som nu får arbetslösheten att minska.

Vi har bl. a. i motion 1999/2000:Sk692 beskrivit de åtgärder som vi anser
vara nödvändiga för att långsiktigt komma till rätta med den alltjämt höga
arbetslösheten. Det handlar om en politik för investeringar, företagande och
tillväxt, som kan sammanfattas på följande sätt:

- Sänkta skatter på arbete och företagande

- Bättre företagsklimat med minskat krångel

- Reformer som gör det lättare för företagen att anställa nya
medarbetare

- Satsning på kompetensutveckling

- Åtgärder för ökat konkurrenstryck i hela ekonomin

- Slopande av offentliga monopol

- Införande av ett system med lärlingsutbildning i företagen

- Satsning på forskning och teknikutveckling

Det är enligt vår mening helt nödvändigt med strukturella åtgärder av
detta slag för att få till stånd ett snabbt ökat företagande.
Arbetsmarknadspolitiken måste understödja en sådan tillväxtinriktad
utveckling. I förevarande motion aktualiseras några av de krav som enligt
vår mening måste ställas i detta sammanhang.

3 Dagens arbetsmarknadspolitik

Dagens arbetsmarknadspolitik är inte effektiv, varken när det gäller att
minska arbetslösheten eller när det gäller att få fram de medarbetare som
företagen eftersöker. Dagens arbetsmarknadspolitiska åtgärder är
fortfarande alltför talrika och tjänar i många fall enbart till att kvalificera
de arbetssökande till en ny ersättningsperiod i arbetslöshetsförsäkringen.
Utbildning utan förhoppning om arbete ger dålig motivation och innebär
att den arbetsmarknadspolitiska åtgärden enbart kostar pengar, utan att ge
den arbetslöse vare sig arbete eller större kompetenshöjning.

Varje arbetsmarknadspolitisk åtgärd måste enligt vår mening ha som syfte
att förbättra den arbetslöses möjligheter att få arbete. Det ställer krav på
renodling och koncentration. Vi kan också konstatera att det nu sker en
successiv omläggning av arbetsmarknadspolitiken i den riktning, som vi
sedan länge har förespråkat.

3.1 AMS åtgärdsundersökning 1998

I AMS åtgärdsundersökning 1998 konstateras att hälften (47 %) av
deltagarna i arbetsmarknadspolitiska åtgärder inte trodde att deras chanser att
få jobb skulle öka genom att de deltog i åtgärderna. För deltagarna i ALU,
datortek och beredskapsarbeten var andelen ännu högre. Av de personer som
var äldre än 55 år trodde färre än var femte (18 %) att åtgärden skulle
förbättra deras möjlighet att få arbete.

Andelen personer som erhållit ett icke subventionerat arbete ett år efter
åtgärdens slut var enbart 36 procent. 30 procent av dem som deltagit i åtgärd
uppgav att de var arbetslösa ett år efter avslutad åtgärd. Var sjätte (16 %)
befann sig i åtgärd igen ett år efter föregående åtgärds avslutande. Och det
var vanligast förekommande bland dem som deltagit i arbetsmarknadsut-
bildning och beredskapsarbete.

Det måste anses anmärkningsvärt att så många går från arbetsmarknads-
utbildning till arbetsmarknadsutbildning. Siffrorna talar sitt tydliga språk om
den bristande effektiviteten i de traditionella arbetsmarknadspolitiska åt-
gärdsprogrammen.

3.2 Renodla arbetsmarknadspolitiken

Det är viktigt att staten nu går vidare med renodlingen av
arbetsmarknadspolitiken. Särskilt intresse bör inriktas på den
flaskhalsproblematik som har berörts i det föregående.

Vi förordar en arbetsmarknadsutbildning som radikalt skiljer sig från vad
som gällt under de gångna åren. Arbetsmarknadsutbildningen bör nu styras
mot klart definierade arbetsmarknadsbehov och erbjuda en kvalitet som
tillmötesgår högt ställda krav både från deltagarna och från de framtida
arbetsgivarna. Arbetsmarknadsutbildningen måste således styras tydligare
mot företagens behov.

Med hänsyn till den allt snabbare utvecklingen i näringslivet anser vi att
den yrkesinriktade utbildningen i större utsträckning bör ske i företagen. För
unga arbetslösa är det därför rimligt att göra ett system med lärlingsut-
bildning i företagen till den huvudsakliga arbetsmarknadspolitiska insatsen.
För att tillgodose arbetsmarknadens behov bör dessutom en satsning ske på
den kvalificerade eftergymnasiala yrkesutbildningen.

4 Reformera arbetslöshetsförsäkringen

Arbetstagare som plötsligt kastas ut i arbetslöshet ges med arbetslöshets-
försäkringen ett grundläggande skydd mot inkomstbortfall. I ord råder
det bred enighet om att försäkringen skall utgöra en
omställningsförsäkring. Den skall under en omställningstid ge den
arbetslöse möjligheter att söka andra jobb eller vidareutbilda sig för nya.

I sak har arbetslöshetsförsäkringen dock alltmer kommit att anta formen av
en medborgarlön. Ersättningsberättigade perioder av arbetslöshet kan varvas
med arbetsmarknadspolitiska åtgärder i en utsträckning som gör arbetslös-
hetsförsäkringen till en permanent försörjning. Det innebär inte bara att
försäkringen tillämpas på ett sätt som aldrig varit avsett. Ordningen skadar
dessutom både arbetsmarknadens funktionssätt och försäkringssystemets
legitimitet. Enligt Moderata samlingspartiets mening är det nödvändigt att
reformera arbetslöshetsförsäkringen.

4.1 Inför en bortre parentes

Det viktigaste är att stärka den enskildes incitament för att söka och ta
arbete - också mindre kvalificerade och lägre betalda sådana. En viktig
del av detta är att förändra försäkringen så att den inte bara i
riksdagstrycket, utan också på arbetsmarknaden och av arbetstagarna
uppfattas som en omställningsförsäkring. I realiteten innebär detta att det
måste införas en tidsmässig gräns för försäkringens giltighet.

När frågan senast prövades av riksdagen var socialdemokraterna inte
beredda att införa en sådan s.k. bortre parentes. I stället hävdades att
"omställning" får betyda att man hjälper den enskilde att byta yrke m.m.
Konsekvensen av detta synsätt blir emellertid - om arbetslinjen ska
upprätthållas - att staten i stället tvingas införa hårda krav och sanktioner
för
att tydliggöra den enskildes ansvar. Dessa krav på egna sökaktiviteter, på
byte av yrke eller bostadsort, avstängningsregler etc är nu föremål för en
översyn inom Regeringskansliet.

Redan i dag är det formella regelsystemet i arbetslöshetsförsäkringen
ganska hårt. Av arbetsförmedlarna upplevs reglerna inte sällan som så hårda
att man struntar i att tillämpa dem. En sådan ordning är naturligtvis oaccep-
tabel. Framför allt illustrerar den dock vad som blir konsekvensen av en
försäkring utan begränsningar i tiden.

Frånvaron av en bortre parentes i arbetslöshetsförsäkringen leder alltså till
incitamentsproblem, vilket i stället framtvingar olika system för krav,
kontroller och sanktioner. Kontrollsystemen är resurskrävande och gör att
arbetsförmedlarna hamnar i en olycklig dubbelroll. Å ena sidan skall
förmedlarna vara en hjälp och ett stöd till den arbetslöse, å andra sidan skall
de vara kontrollanter.

Om den enskildes ansvar i stället tydliggörs med en bortre parentes i för-
säkringen kan huvuddelen av nämnda regel-, kontroll- och sanktionssystem
slopas helt. Arbetsförmedlarnas uppgift att lämna de arbetssökande hjälp och
biträde kan därmed renodlas. En begränsning kan ges olika utformning - ett
bestämt högsta antal ersättningsdagar, löpande eller stegvis nedtrappning av
ersättningsnivån etc. Moderata samlingspartiet förordar 300 inkomstrela-
terade ersättningsdagar med ytterligare 200 dagars efterskydd på grundnivå.

Det avgörande är emellertid inte den närmare utformningen av en bortre
parentes, utan att en begränsning äntligen kommer till stånd. Först då blir
arbetslöshetsförsäkringen till en omställningsförsäkring som verksamt under-
stödjer arbetslinjen.

4.2 Ändra finansieringen

Kostnaderna för arbetslöshetsersättning fördelas i dag på alla
arbetstagare, både på dem som är försäkrade och på dem som inte är det.
En logisk konsekvens av detta är att försäkringen dels bör göras allmän,
dels att dagens starka koppling till fackligt administrerade
arbetslöshetskassor bör bringas att upphöra. Det är rimligt att ett i
huvudsak skattefinansierat försäkringssystem omfattar alla arbetstagare,
och det är rimligt att det administreras av det allmänna och inte av
intresseorganisationer.

Vår kritik mot nuvarande ordning understryks av Riksrevisionsverkets
(RRV) rapport "Kontrollen inom välfärdssystemen och skattesystemen", som
nyligen överlämnades till regeringen. Såväl RRV som Statskontoret menar
att det med nuvarande ordning inte utövas en erforderlig statlig tillsyn av
arbetslöshetskassornas mycket omfattande medelshantering. "Makten över
hanteringen av arbetslöshetsförsäkringen finns på ett ställe men betalnings-
ansvaret någon annanstans. Försäkringen sköts helt av fristående kassor, de
flesta med band till fackförbund" konstateras det i Statskontorets rapport
"Vem ser efter arbetslöshetskassorna".

I dag svarar de försäkrades egna avgifter till försäkringen för en mycket
liten andel av försäkringens kostnader. Egenfinansieringen i försäkrings-
systemet bör därför öka. En sådan förändring bör ha en gynnsam påverkan på
lönebildningen och därmed långsiktigt på arbetsmarknadens funktionssätt
och utbudet av arbetstillfällen.

På svensk arbetsmarknad förekommer i huvudsak löneförhandlingar på
branschnivå. Subventionssystemet har helt eliminerat sambandet mellan
ökad arbetslöshet och högre egenavgifter inom den egna kassans område.
Lönebildningens aktörer har därmed inga incitament att beakta skatte- eller
avgiftskonsekvenserna av sina beslut. Oavsett om löneförhandlingarna
bedrivs centraliserat eller decentraliserat och oavsett om a-kassornas verk-
samhetsområden följer avtalsområdena eller ej, så har det tveklöst en negativ
inverkan på lönebildningen när staten på marginalen subventionerar 100 %
av kostnaderna för en ökad arbetslöshet.

5 Arbetsförmedlingen i dag

Arbetsmarknadsverkets centrala del är AMS. I verkets centrala
funktioner arbetar i dag cirka 900 personer. Under AMS finns
länsarbetsnämnderna med cirka 1 400 personer och arbetsförmedlingarna
med cirka 400 kontor vari 7 000 personer arbetar. Sammanlagt har
Arbetsmarknadsverket cirka 11 100 anställda och dess
förvaltningskostnader ökar successivt.

Sättet att förmedla arbeten har förändrats under 1990-talet. Till det positiva
kan räknas att en viss - om än liten - konkurrens till de offentliga arbetsför-
medlingarna har tillkommit. De positiva effekterna har delvis förtagits av den
kraftiga ökningen av antalet arbetslösa, som sökt sig till förmedlingarna.
Detta har belastat förmedlingarna hårt. Hanteringen av allehanda arbets-
marknadspolitiska åtgärdsprogram har upptagit mycket av den tid som bort
kunna ägnas åt förmedling av arbeten. Trots en effektiviserad verksamhet,
mer personal och hårt arbete av de anställda har dessa problem inte lösts.

Förmedlingsverksamheten måste i framtiden fungera bättre. Detta besked
ges också i olika undersökningar som gjorts om hur arbetsförmedlingarna
fungerar. I en AMS-rapport konstaterades att cirka hälften av de arbets-
sökande inte tyckte att förmedlingspersonalen engagerade sig tillräckligt och
inte hade tillräckligt med tid för de arbetssökande. Endast en fjärdedel av de
arbetssökande ansåg att arbetsförmedlingen hade hjälpt dem ur den situation
som de befann sig i.

Fungerande förmedlingar för arbetstagare och arbetsgivare kommer att bli
en allt viktigare faktor på en framtida arbetsmarknad. Kontinuerlig fortbild-
ning och en allmänt ökad rörlighet medför att verksamheten måste förändras
och detta gäller oavsett arbetslöshetens storlek.

5.1 Australien - en jämförelse

I Australien har man introducerat ett nytt system för att effektivisera
arbetsförmedlingarna. Det går ut på att ett antal privata
arbetsförmedlingar ges möjlighet att på lika villkor konkurrera med den
offentliga arbetsförmedlingen. Pengar utbetalas, förutom en liten
administrationsavgift, till förmedlingarna först efter det att de har visat
att de kunnat anskaffa arbete eller adekvat utbildning för arbete till den
arbetssökande. Arbetet skall pågå under minst 6 månader för att
ersättning skall utgå till den ansvariga förmedlingen. Om arbetet pågår
mer än 6 månader blir ersättningen högre.

För att komma i fråga för förmedling på detta sätt måste man ha varit
arbetslös i 6 månader. Ersättningen till förmedlingarna är olika beroende på
hur svårt det är att anskaffa olika typer av arbeten. Ersättningen till arbeten
som anses mer svåranskaffade är högre än arbeten som normalt är
lättrekryterade. När systemet infördes i Australien var syftet bl. a.

- att öka antalet riktiga jobb

- att göra förmedlingsverksamheten mer effektiv genom konkurrens
mellan privata och offentliga arbetsförmedlingar

- att öka antalet privata arbeten

- att minska ungdomsarbetslösheten

- att ge möjligheter för alla som vill ha ett arbete att kunna få erbjudande
om ett sådant

- att förbättra användningen av ny teknik vid anskaffning av arbeten

- att förbättra kvaliteten i förmedlingsverksamheten

- att ge bättre valuta för skattebetalarnas pengar

- att ge bättre möjligheter till specialistförmedlingar

- att ge bättre möjligheter att erbjuda arbete till svårplacerad arbetskraft

Cirka 60 procent av de arbetssökande beräknas erhålla arbete via de
privata förmedlingarna.

6 Konkurrensutsätt arbetsförmedlingen

Vi har tidigare vid ett flertal tillfällen motionsvis framfört att själva
förmedlingsinsatserna utgör ett av de mest betydelsefulla och effektiva
inslagen i arbetsmarknadspolitiken. Arbetsmarknadsutbildningen
motverkar flaskhalsar på arbetsmarknaden medan förmedlingen hjälper
arbetssökande och arbetsgivare att finna varandra.

Det är ett uppenbart samhällsintresse att upprätthålla flexibilitet och
rörlighet på arbetsmarknaden. Det är därför ett samhällsintresse att det finns
fungerande system som underlättar mötet mellan arbetsgivare och arbets-
tagare. Däremot är det inte självklart att staten därför skall bära kostnaderna
för huvuddelen av arbetskraften. När det finns ett ömsesidigt intresse av att
finna varandra på arbetsmarknaden, så uppstår också former där detta kan
ske. Ett exempel på detta är framväxten av olika slags bemannings- och
personaluthyrningsföretag. I det sammanhanget är det intressant att notera
hur bemanningsföretagen visat sig kunna vara en väg in på arbetsmarknaden
för bl.a. invandrare som annars haft påtagligt svårt att ta sig in på arbets-
marknaden via arbetsförmedlingen.

Starka skäl talar enligt vår mening för att förmedlingsverksamheten i ökad
utsträckning konkurrensutsätts. De tankegångar som anförts för att införa
privata förmedlingar i Australien bör i hög grad kunna överföras också till
Sverige. Större effektivitet och lägre kostnader blir enligt vår bedömning
följden av att privata förmedlingar i större utsträckning startas. Förutsätt-
ningarna för en modell där arbetsförmedlingarna liksom i Australien får
betalt efter resultatet, dvs. i vilken utsträckning de lyckas skaffa fram arbete
åt arbetslösa, bör prövas också i Sverige.

Det är också positivt om antalet privata specialistförmedlingar kan öka. I
dag framstår specialistförmedlingarna som effektiva när det gäller att kunna
erbjuda arbetslösa arbete. Det är måhända naturligt då ett antal arbets-
förmedlare med specialkunskaper får möjligheten att arbeta med de
människor som vill arbeta inom ett speciellt område. Dessa förmedlare
hinner följa med i vad som sker inom branschen och vet vilka krav som olika
företag ställer för att anställa. Exempel på lyckade specialistförmedlingar är
förmedlingar för vård, undervisning, kultur, handel m.m. Specialisterna har
större möjligheter att få mer uträttat än de förmedlare som måste kunna alla
områden. Fler specialistförmedlingar liksom att konkurrensutsätta de
offentliga arbetsförmedlingarna kommer att ge fler arbeten till en mindre
kostnad.

7 Hemställan

7 Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fortsatt renodling av arbetsmarknadspolitiken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om arbetsmarknadsutbildningens inriktning,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om lärlingsutbildning och yrkesinriktad utbildning i
företagen,1

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om fristående, fackligt anknutna arbetslöshetskassor,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om införande av en bortre parentes i arbetslöshets-
försäkringen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om egenfinansieringen i arbetslöshetsförsäkringen,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att konkurrensutsätta arbetsförmedlingen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om specialistförmedlingar.

Stockholm den 5 oktober 1999

Mikael Odenberg (m)

Kent Olsson (m)

Patrik Norinder (m)

Christel Anderberg (m)

Henrik Westman (m)

Ewa Thalén Finné (m)

Anna Åkerhielm (m)

Rolf Gunnarsson (m)

Anna Lilliehöök (m)

1 Yrkande 3 hänvisat till UbU.