Vardagsbrotten

Motion 1986/87:ju403 Bengt Westerberg m. fl. (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87: Ju403

Bengt Westerberg m. fl. (fp)
Vardagsbrotten

Vi föreslår i denna motion skilda åtgärder för att minska sådana vålds- och
förmögenhetsbrott som begås mot enskilda. Flera av förslagen är gemensamma
för att minska bägge typerna av brott. En tyngdpunkt i motionen gäller
dock åtgärder mot våldet.

Våldet

Under sommaren 1986 fick den typ av brott som går under benämningen
oprovocerat gatuvåld stor uppmärksamhet i massmedia. Intresset kom att
särskilt rikta sig mot det våld som ungdomar begår mot till synes främmande
och värnlösa offer. Därefter har uppmärksamheten också kommit att riktas
mot det våld som särskilt drabbar kvinnor och som förekommer i skolan.
Jämsides med nyhetsrapporteringen kring våldet har det förts en debatt om
dess orsaker och vilka åtgärder som samhället kan vidta för att minska våldet
på gator och torg, i hemmen och i skolan.

Med utgångspunkt från ett antal konkreta våldshändelser har skilda
initiativ tagits för att närmare analysera och förhoppningsvis minska
gatuvåldet, våldet mot kvinnor och våldet i skolan. Regeringen gav mot
bakgrund av den bråkiga midsommarhelgen rikspolisstyrelsen och socialstyrelsen
i uppdrag att närmare studera utvecklingen av våldet och lämna förslag
till åtgärder för att minska våldet och fylleriet i samband med bl. a. stora
helger. Regeringen har vidare bildat en grupp av s. k. kändisar som genom ett
opinionsbildande arbete skall förmå ungdomar att ta avstånd från våld.
Slutligen har regeringen avlämnat en skrivelse till riksdagen där vissa
åtgärder mot våld diskuteras samt gett skolöverstyrelsen i uppdrag att
utarbeta ett program för åtgärder mot våldet i skolan. Vi har ingen
invändning mot de initiativ som har tagits men anser dem inte vara
tillräckliga. Vi vill genom denna motion redovisa ytterligare ett antal
åtgärder som vi anser omedelbart bör genomföras.

Har våldet ökat?

Vi vill till en början redovisa utvecklingen av det totala antalet anmälda
misshandelsbrott för den senaste 15-årsperioden. I siffrorna ingår många
typer av misshandel; kvinnomisshandel, barnmisshandel, ”fyllebråk”, oprovocerad
misshandel etc. Alla siffror är hämtade från SCB.

1 * Riksdagen 1986187.3 sami. NrJu40I-403

Anmälda brott, misshandel utan dödlig utgång, hela riket (SCB)

Mot. 1986/87

År				1970	1972
Antal brott				18 349	18 083
År	1974	1976	1978	1980	1982
Antal brott	19 867	21 378	22 868	24 668	28 200
År	1983	1984	1985	1986
Antal brott	29 200	30 785	31 996	31 476	(ej def uppgift)

I procent innebär detta att ökningen är:

1970-1985 : 74 %

1980-1985: 30 %

Det finns alltid en betydande osäkerhetsfaktor i brottsstatistiken, nämligen
frågan hur stor det s. k. mörkertalet är, dvs. brott som aldrig anmäls, i
samband med misshandelsbrott. Detta mörkertal är särskilt stort vad gäller
kvinnomisshandel och det s. k. subkulturella inomgruppsvåldet. Varje
förändring i anmälningsbenägenheten påverkar därmed totalintrycket av hur
misshandelssituationen utvecklas. Vad gäller t. ex. kvinnomisshandel anses
anmälningsbenägenheten ha ökat under senare år vilket alltså syns i
statistiken som en ökning av brott. Samma förhållande anses gälla barnmisshandel.

Om vi bryter ned siffrorna i det oprovocerade gatuvåldet, kan vi
konstatera en ökning vad gäller gruppen ”annan misshandel än grov
misshandel utomhus där gärningsmän och offer var obekanta".

	Misshandel där	Misshandel där
	offret är man	offret är kvinna
Procent. 1981-1983	21 %	14 %
ökning 1982-1984	15 %	11 %

Har ungdomsvåldet ökat?

En central fråga att besvara är om ungdomsvåldet har ökat. Företrädare för
polisen, BRÅ och regeringen förnekar att så är fallet. Att våldet skulle öka
påstås vara en ”massmediakonstruktion”. Vi har för att försöka bilda oss en
uppfattning om hur utvecklingen har varit studerat SCB-statistiken för
anmälda misshandelsbrott där gärningsmannen är 15 till 19 år under åren
1981 till 1985. Av dessa siffror, som vi inte redovisar här, framgår att det
under perioden har varit en ökning av antalet anmälda brott där gärningsmännen
varit 16, 17 och 18 år. Ökningen är kraftig för 19-åringarna och helt
obetydlig för 15-åringarna. Totalt sett är inte ökningen större än att den
kanske går att förklara med en ökad anmälningsbenägenhet, något som t. ex.
BRÅ har gjort i sina kommentarer. För vår del är vi beredda att sätta punkt
för debatten om våldet har ökat (som ju siffrorna tyder på) eller om ökningen
bara är skenbar. Förhoppningsvis kan alla däremot enas om att antalet
våldsbrott är för högt och att det krävs åtgärder för att minska det.

Ju403

4

Vem är offer?

Mot. 1986/87

Ju403

För att ge en uppfattning om vem som är offer för misshandel har vi gjort ett
annat utdrag ur statistiken över antalet anmälda misshandelsbrott 1985.
Siffrorna gäller offer för alla former av misshandel och totalt för riket.

Av bakomliggande statistik kan vi utläsa att männen dominerar bland offren
och att våldet mot kvinnor begås av gärningsmän som är bekanta och att det
sker inomhus. För männen är förhållandet det omvända. Män misshandlas
utomhus av okända gärningsmän. Det är i detta sammanhang vidare värt att
notera att äldre personer är förhållandevis lite representerade i statistiken
över våldsoffer. Den rädsla som många äldre känner för att bli utsatt för våld
kan därför knappast anses vara grundad på de faktiska förhållandena. Å
andra sidan blir ju tillfällena att begå våld mot äldre färre eftersom deras oro
gör att många avstår från att t. ex. vistas ute när det är mörkt.

Även antalet förmögenhetsbrott har ökat under en följd av år. 1976
anmäldes ca 400 000 tillgreppsbrott, 1986 beräknas antalet uppgå till
670 000. Under det senaste året har ökningen av bilstölder och stölder ur
bilar varit särskilt anmärkningsvärd.

Orsakerna till brottsligheten

Vi har inte ambitionen att analysera alla de faktorer som kan befinnas vara
orsak till att människor begår brott. Vi vill dock behandla några av de
faktorer som brukar nämnas som förklaringar till det våld som begås av
ungdomar och som har varit föremål för särskild uppmärksamhet under
senare tid: kampsporter och videovåld.

Kampsporter

Mångå menar att kampsporterna är inspirationskällor för en hel del av det
oprovocerade våld som ungdomar begår. Ungdomar ”tränar” genom att
sparka eller slå ned främmande människor eller varandra. Kritik har därför
kommit att riktas mot de många budoklubbar som vuxit upp runt om i landet
under senare år.

Vi anser inte att man kan hävda att seriöst arbetande budoklubbar har
något direkt ansvar för gatuvåldet. De seriösa budoklubbarna kan tvärtom
ha en positiv uppgift både genom att fostra ungdomar och att under
kontrollerade former låta dem få utlopp för sin aktivitet, kanske också
aggressivitet.

Det förekommer också uppgifter om att det också finns oseriösa klubbar
och tränare som lär ungdomar att slåss för våldets egen skull. Detta är
självfallet oacceptabelt. I och för sig har vi inte svårt att förstå dem som
ifrågasätter vilket existensberättigande som dessa sporter över huvud taget

Misshandel mot barn 0-6 år
Misshandel mot barn 7-14 år
Misshandel mot kvinna
Misshandel mot man

1 050
11 610
19 093

236

har i dagens Sverige men att försöka förbjuda kampsportsträningen är
orimligt av både principiella skäl och med tanke på det omöjliga i att
övervaka ett sådant förbud.

Däremot är det angeläget att påverka hur kampsporterna fortsätter att
utvecklas. Detta kan ske främst genom att försöka ”styra” ungdomar till de
klubbar som är seriösa genom att skolan eller kommunernas fritidsverksamhet
samarbetar med sådana klubbar. Vidare bör det inte förekomma att
andra klubbar än dem som är anslutna till RF får aktivitetsbidrag och
liknande.

Videovåldet

En återkommande synpunkt i debatten kring våldet är den negativa
påverkan som det s. k. videovåldet har på framför allt barn och ungdom. Från
skilda håll har under en följd av år krävts att all videofilm, även sådan som
säljs eller hyrs ut för visning i hemmen, skall förhandsgranskas.

Både den ökning av våldet som har skett och den förändring mot allt råare
våld som har kunnat förmärkas under senare år skylls på videovåldet. Trots
detta har en omfattande forskning inte kunnat belägga ett klart samband
mellan våld på film och våld i verkligheten. Om man sträcker sig riktigt långt
kan man sammanfatta forskningen så att den har visat att visst våld under
vissa omständigheter kan utlösa våld hos vissa barn.

Vi delar helt uppfattningen att en del av det videoutbud som i dag
tillhandahålls för visning i hemmen är mycket olämpligt att visas för barn och
ungdom. Det är med förvåning vi har noterat att det enligt en del av de
studier som har gjorts om barn och video alls inte är så att barn och ungdom
bara tittar på våldsvideo i smyg, utan föräldrarnas kontroll. Många gånger
tycks föräldrarna vara väl medvetna om vad barnen tittar på.

Sunda förnuftet säger oss att barn och ungdomar kan ta skada av att se en
del av det utbud som finns på film och video. Detta gäller särskilt barn som är
otrygga. Det är detta som gör att vi accepterar förhandsgranskning av film
som vänder sig till barn och ungdom och som är motivet till att videovåldslagen
infördes. Denna innebär att det är förbjudet att saluföra eller hyra ut film
med skildringar av sexuellt våld eller tvång eller närmare eller utdragna
skildringar av grovt våld mot människa eller djur. Det är förvånande att inte
fler polisanmäler de videouthyrare som bryter mot lagen genom att hyra ut
våldsvideo. Detta är en försummad möjlighet att motarbeta spridningen av
videovåldet.

I ett avseende tror vi att videovåldslagen kan förbättras. Vi tycker att man,
med tryckfrihetsförordningen som förebild, skall överväga att införa ett
system med ansvarig utgivare för videofilmer. Detta är en ordning som har
föreslagits av yttrandefrihetsutredningen (SOU 1983:70). Tanken bakom
förslaget är att man övergår från att kriminalisera spridningen av extremvåld
till att i stället kriminalisera själva innehållet och att ansvar i efterhand alltid
kan riktas mot viss person, den ansvarige utgivaren.

Den avgörande och mycket diskuterade frågan är om vi utöver videovåldslagen
och den förhandsgranskning av video som visas offentligt som
riksdagen nyligen fattade beslut om också skall införa en förhandsgranskning

Mot. 1986/87

Ju403

6

av sådan videofilm som skall visas i hemmen. Sådana krav reses från många
håll och frågan är för närvarande föremål för utredning.

En liberal princip, som också slagit igenom i den svenska tryckfrihetsförordningen,
är att publicering av skrifter, bilder m. m. skall kunna ske utan
förhandsgranskning. Det innebär givetvis inte att man ostraffat kan publicera
vad som helst. Lagen sätter gränser för vad som är tillåtet. Prövningen av om
gränsen överskridits får emellertid ske vid en efterhandsgranskning. Har
överträdelse skett straffas den ansvarige utgivaren eller motsvarande. Det är
här videovåldslagen ger möjligheter att ställa uthyrare eller försäljare av
videofilmer till ansvar.

För att man skall göra avsteg från de här principerna måste det enligt
liberal uppfattning finnas mycket starka skäl. Vad gäller film som vänder sig
till barn har vi alltså accepterat att göra ett sådant avsteg.

Även om det skulle finnas exempel på att filmvåld under speciella
omständigheter har kunnat utlösa våldsreaktioner kan man inte därav dra
slutsatsen att en hård censur av videofilm skulle vara ett verkningsfullt medel
mot samhällsvåldet.

Vi menar dessutom att det finns en risk att man ”skyller” på videofilmerna
när man försöker hitta förklaringar till våldet. När det i den allmänna
debatten saknas konkreta förslag till hur våldet skall minskas har kravet på
videocensur blivit lätt att tillgripa.

Det finns också anledning att fundera över hur effektiv en förhandsgranskning
av all videofilm skulle kunna bli. Kommer myndigheternas censur att ha
större förutsättningar att hindra ungdomar från att se vissa filmer än de
förbud som de flesta föräldrar säkert redan sätter upp i dag? En censur kan ju
rimligen bara gälla sådan film som tillhandahålls genom någon form av
handel, i sig en omfattande uppgift eftersom det rör sig om ca 4 000 filmer.
Censuren kommer inte att gälla filmer som privatkopieras, lånas eller säljs
privat. Vi tror att det finns en risk för att en censur i stället skulle leda till att
det blev ännu mer ”spännande” att få se ”en förbjuden film”, att det skulle
bli en omfattande smuggling och ”langning” av filmer. Mycket av det som är
”barnförbjudet” kommer ändå att finnas på marknaden. Där måste under
alla förhållanden föräldrar och annat vuxenansvar ta vid. Hårdare censur
löser alltså inte problemet med att barn och ungdom kan få tillgång till filmer
- det riskerar tvärtom att ge vuxna känslan av att samhället tagit över
ansvaret.

En av de viktigaste uppgifterna för oss vuxna är att se till att våra barn och
ungdomar får trygghet under uppväxttiden. Det innebär att vi måste skydda
dem från många företeelser i vårt samhälle som de inte är emotionellt mogna
för att möta, däribland vissa filmer. Denna uppgift har vi antingen vi är
föräldrar, lärare, föreningsledare eller bara medmänniskor. ”Samhället”
kan aldrig ersätta avstängningsknappen på TV-apparaten.

Alkohol och narkotika som orsak till brott

Alkoholpåverkan är en av de mest klassiska förklaringarna till brott och
särskilt till våldet. Förhållandet är väl dokumenterat i forskning och statistik.

I en studie som BRÅ har gjort av ett stort antal domar var det endast i 16 %

Mot. 1986/87

Ju403

7

av fallen där både gärningsman och offer var nyktra. I 47 % av fallen var
gärningsmannen berusad och offret nyktert och i 35 % var både gärningsman
och offer berusade. Andra studier ger vid handen att proportionerna
genomgående är dessa.

När det gäller narkotika finns det inte belagt samma klara samband mellan
missbruket och våld. Däremot är denna koppling mycket klar vad gäller
narkotikamissbruk och förmögenhetsbrott. En betydande del av stölderna i
hem, bilar och affärer kan hänföras till narkotikamissbrukarnas behov av
gods som snabbt kan omsättas i pengar att använda till köp av narkotika.

Det är uppenbart att en radikal minskning av drogmissbruket skulle få
direkta och positiva konsekvenser i form av färre brott. Folkpartiet har sedan
länge ett konkret och framåtsyftande program för att minska alkoholkonsumtionen
och narkotikamissbruket. Detta redovisar vi i en särskild motion
till detta riksmöte. Det angelägna i att våra förslag där genomförs och leder
till en minskning av drogmissbruket understryks inte minst av den koppling
som finns mellan droger och brott. Detta arbete blir därmed ett av de
viktigaste inslagen i kampen mot brottsligheten.

Åtgärder för att minska vardagsbrotten

De vuxnas ansvar

Vi kommer senare i denna motion att föreslå både att antalet poliser skall öka
och att vissa straff skall skärpas. Det mest angelägna i kampen mot
brottsligheten måste dock vara att åstadkomma en attitydförändring bland
de ungdomar som fascineras av den våldskultur som florerar på film, i
klädmodet, i musik och serietidningar och i budosporter. Det måste bli
självklart för alla ungdomar att ta avstånd från våld och att respektera andras
egendom. Den spontana avsky som nästan alla känner mot våld, stölder och
skadegörelse måste också överföras till den lilla grupp som tycker brott är
tufft, ett sätt att hävda sig eller att förödmjuka andra.

För att förändra attityder krävs det både konkreta åtgärder och ett
opinionsbildande arbete. Det mest självklara inslaget i opinionsbildningen är
uppfostran och omsorg i hemmen. Det är i första hand föräldrarnas ansvar att
se till att deras barn inte begår brott. Det är föräldrarnas ansvar att ge sina
barn de värderingar av hänsyn och ansvar som styr umgänget mellan
människor, att lära barnen att konflikter inte löses genom våld, att samhällets
normer inte accepterar att man tar andras egendom eller förstör ”för att man
inte har något annat att göra”. Föräldrarna kan på olika sätt få stöd när de har
problem eller bekymmer med sina barn men bara i sällsynta undantagsfall
kan och bör föräldraansvaret överlåtas på ”samhället".

För att föräldrarna skall ha möjligheter att fullt ut ta sitt ansvar måste
polisen omedelbart underrätta dem om deras barns förehavanden när barnen
gjort något kriminellt. Någon sådan skyldighet för polisen finns inte i dag.
Kontakten med föräldrarna kan ibland dröja till dess att sociala myndigheter
börjar sin utredning. Om den unge släpps kan det hända att föräldrarna inte
får någon vetskap om vad som hänt över huvud taget. En lagändring bör

Mot. 1986/87

Ju403

8

därför ske i syfte att ge polisen skyldighet att omedelbart underrätta
föräldrarna när en omyndig ertappas med brott. Riksdagen bör hos
regeringen begära förslag i enlighet med detta.

Men inte bara när ungdomarna grips är det viktigt att föräldrarna snabbt
kan informeras. Även under målets fortsatta handläggning bör de vara med.
Om den unga lagöverträdaren ställs inför domstol är det viktigt att
föräldrarna är närvarande, dels för att ge sitt stöd, dels för att informera sig
om den eventuella påföljd som den unge får. Även här anser vi att en
lagändring bör ske. Föräldrar till barn under 18 år skall åläggas närvaroplikt
vid huvudförhandling mot deras barn. Skyldigheten att närvara skall
jämställas med den som i dag gäller för vittnen och målsägande. Riksdagen
bör hos regeringen begära förslag i enlighet med detta.

Utan dröjsmål, skyndsamt, ytterst skyndsamt och största skyndsamhet är
uttryck som vi möter i lagtext och anvisningar om polisens, åklagares och
sociala myndigheters utredningar eller beslut i anledning av brott som begåtts
av ungdomar. Det råder således fullständig enighet om att det är av största
vikt att ingripanden mot ungdomar sker snabbt. För domstolarna finns också
bestämda tidsfrister, medan sådana saknas för övriga myndigheter. Vi vet
samtidigt att handläggningstiderna vid olika polismyndigheter i fråga om
brottsmisstankar mot unga lagöverträdare varierar högst väsentligt och att
det vid en undersökning som publicerades 1982 framgick att mediantiden för
sociala centralnämndens handläggning låg i intervallet 46-60 dagar, medan
remisstiden överskridit fyra månader i 10 % av ärendena. Självklart finns det
fall där det kan vara näst intill omöjligt att färdigställa en utredning e. d. på
mycket kort tid, men sådana fall borde vara sällsynta.

Eftersom vi anser det ytterst angeläget att samhällets ingripanden och
reaktion i fråga om unga brottslingar också i realiteten sker med största
skyndsamhet menar vi att det visat sig nödvändigt att i lagtexten ta in
författningsreglerade tidsfrister också i fråga om förundersökning, beslut i
åtalsfrågan liksom sociala centralnämndens yttrande. Vi menar att bestämda
tidsfrister för handläggningen också skulle vara ett stöd för de tjänstemän
som får utredningen om hand och det kan knappast bestridas att handläggningen
av ett ärende i praktiken går snabbare om lagen ger en bestämd
tidsfrist.

Riksdagen bör hos regeringen begära förslag till lagstiftning i enlighet med
det anförda.

Vid sidan av föräldrarna har alla andra vuxna som har kontakt med barn
och ungdom ett ansvar för att de unga skall lära sig att skilja på vad som är rätt
och orätt, på vad som är ett acceptabelt uppträdande och ett som är
oacceptabelt. Särskilt gäller detta ansvar för skolan och skolans personal. I
en motion angående skolpolitik utvecklar vi vår syn på åtgärder mot våldet i
skolan. Bl. a. föreslår vi att rektor alltid skall ha skyldighet att polisanmäla
sådant våld som är att jämställa med misshandel. Detta bör också gälla vid
stölder eller skadegörelse i skolan. Men det är också angeläget att skolan
informerar eleverna om konsekvenserna av att begå brott. Detta kan gälla
t. ex. vilka fysiska skador som lätt uppstår vid en misshandel och vilka
juridiska efterräkningar som den unge brottslingen har att räkna med.
Läkare, poliser och brottsoffer bör ges möjlighet att medverka i skolorna. I

Mot. 1986/87

Ju403

9

detta sammanhang bör noga understrykas vikten av ett förtroendefullt och
nära samarbete mellan skolan, de sociala myndigheterna och polisen.

Kriminalitet bland ungdomar hänger ofta samman med sysslolöshet och
gängbildning. Kommunerna och folkrörelserna har därför ett viktigt ansvar
att genom ett attraktivt föreningsliv och fritidsverksamhet ge barn och
ungdomar meningsfulla alternativ. När man planerar denna verksamhet är
det viktigt att lyssna till ungdomarnas egna önskemål.

Att skapa en bred opinion mot våld och andra brott och att grundlägga en
attityd hos ungdomar som innebär ett kraftfullt avståndstagande från brott är
på sikt det kanske viktigaste arbetet att minska brottsligheten. Men det
kommer aldrig att vara helt tillräckligt. Det kommer dessutom att krävas att
samhället kan ställa upp med en effektiv ordningsmakt som skyddar
människor mot att bli utsatta för våld, inbrott och skadegörelse och ett
rättsväsende som kan beivra de övergrepp som sker.

Det får inte längre vara gratis att begå brott för ungdomar
under 18 år

Företrädare för polis och sociala myndigheter möter ofta en attityd hos
ungdomar under 18 år, att det är ”gratis” att begå brott. Ungdomarna vet att
vad som oftast väntar dem om de grips är åtalseftergift eller överlämnande till
vård enligt socialtjänstlagen. Även om den sistnämnda åtgärden i formellt
hänseende kan vara ingripande är det konkreta resultatet inte alltid särskilt
märkbart för den unge. Desto otrevligare kan upptäckten bli för dem att
samhället, efter det att de har fyllt 18 år, slutar behandla dem som barn och
kanske dömer dem till fängelse för sådana brott som tidigare ”bara” ledde till
åtalseftergift eller vård enligt socialtjänstlagen.

Den nuvarande straffideologin utgår från att det är fel att sätta barn och
tonåringar i fängelse. I allt väsentligt tycker vi att detta är ett riktigt
ställningstagande. Det som framför allt gör fängelser olämpliga för mycket
unga människor är den miljö som fängelserna utgör. Fängelser riskerar enligt
mångas uppfattning att bli utbildningsanstalter i brott. Därtill kommer
svårigheten att hålla narkotika utanför fängelserna. Vi anser bl. a. mot denna
bakgrund att nuvarande principer vad gäller val av påföljd för ungdomar inte
skall ändras.

Liksom hittills måste det också i fortsättningen vara de sociala myndigheterna
som i det övervägande antalet fall får ansvaret för vad som händer med
lagöverträdare i åldersgruppen 15-18 år. Detta ställer självfallet stora krav
på att de sociala myndigheterna vidtar de åtgärder som behövs utifrån varje
barns vårdbehov. I detta måste också ingå att med fasthet hävda de normer
som de unga lagöverträdarna visar sig sakna.

Vi tror det finns andra vägar än fängelse att välja för att skärpa
reaktionerna på brott som ungdomar begår. Av stor betydelse tror vi det är
att polisutredning, åtal och dom sker så fort som möjligt efter det att brottet
har begåtts. De redan i dag korta frister som gäller för mål mot ungdomar bör
därför förkortas ytterligare. Utgångspunkten bör vara att den unge lagöverträdaren
får sin påföljd i omedelbar anslutning till att brottet har anmälts.
Detta kan komma att kräva ökade utredningsresurser hos polis, de sociala

Mot. 1986/87

Ju403

10

myndigheterna och åklagarmyndigheterna. Det kräver också ett system med
”jourdomstolar” som med mycket kort varsel kan handlägga dessa mål.
Riksdagen bör därför hos regeringen begära förslag till ett sådant system.

I dag får den som är under 18 år anhållas och häktas endast om synnerliga
skäl föreligger. Vi vill ändra på denna ordning. Åklagaren bör därför, i de fall
där misstanke föreligger om brott för vilket en misstänkt över 18 år hade
begärts häktad, i fortsättningen också få laglig möjlighet att anhålla
ungdomar under 18 år och begära dessa häktade. Vi syftar med detta inte till
att göra själva anhållningstiden till ett straff. Samma häktningsgrunder och
samma restriktivitet att anhålla och häkta som gäller personer över 18 år skall
självfallet gälla dem som är i åldern 15-18 år. Genom att få möjlighet att
anhålla och häkta kan polis och åklagare hålla kontroll över t. ex. den unge
våldsverkare som har begått en ful misshandel till dess att han/hon har blivit
ställd inför domstol och blivit ådömd en påföljd.

Vi är medvetna om att det kan riktas invändningar mot vårt förslag att inte
längre tillämpa särskilda regler för anhållande och häktning av ungdomar. Vi
ser emellertid en sådan ordning som den bästa garantin för att unga
brottslingar snabbt skall kunna få en påföljd. Vi förutsätter att åklagarna
kommer att samarbeta med de sociala myndigheterna för att eventuellt
ersätta anhållandet med omhändertagande enligt LVU. Med vårt förslag kan
man ändra nuvarande ordning, där en tonåring som grips för grova brott ofta
bara kvarhålls på polisstationen för ett kort förhör och därefter släpps, och
ersätta den med en ordning som innebär att samhällets reaktion kan komma
snabbare och vara mer konsekvent. Riksdagen bör hos regeringen begära en
ändring av rättegångsbalken som jämställer häktningsgrunderna för ungdomar
mellan 15 och 18 år med vad som gäller personer över 18 år.

Skärpt straff för misshandel

Nuvarande praxis hos domstolarna innebär att offret för en misshandel måste
ha svävat i uppenbar livsfara för att det skall anses som grov misshandel. Vi
anser att lagstiftaren i samband med den revision av brottsbalken som
förestår bör uttala att gränsen för vad som skall anses vara grov misshandel
skall sänkas så att fler fall av rå och hänsynslös misshandel kan bedömas som
grov. Därmed inträder en nödvändig straffskärpning av misshandelsbrotten.
Fängelsestraffkommitténs förslag att sänka minimistraffet för normalgraden
av misshandel från fängelse till böter måste därmed avvisas.

Skärpt straff för stöld

Aven vad gäller stölder bör en straffskärpning ske. Stöld, som riktas mot
enskild och som sker där någon har sin bostad, bör i fortsättningen betraktas
som grov stöld för vilket minimistraffet är sex månaders fängelse. Detta
oavsett om stölden förövas mot någons permanenta bostad eller mot
fritidshus och oavsett värdet på det stulna. Det är det faktum att någons
integritetsskyddade sfär har blivit kränkt som skall medföra att brottet
rubriceras som grovt.

Riksdagen bör hos regeringen begära lagförslag i enlighet med vad vi har

Mot. 1986/87

Ju403

11

anfört angående vidgad tillämpning av brottsrubriceringen grov misshandel
och grov stöld.

Ordningsbot mot snatterier

Ett vanligt vardagsbrott är snatteri. Snatteri är lagstiftarens beteckning på en
stöld som med hänsyn till värdet på det tillgripna och omständigheterna i
övrigt är att betrakta som ringa. Som ett riktmärke vid avgränsningen mellan
stöld och snatteri använder man sig av en gräns för värdet av det tillgripna.
Denna anses för närvarande ligga vid 600—700 kr.

Snatteri hör under allmänt åtal, dvs. polisen är i princip skyldig att
rapportera sådana brott till åklagaren som har att väcka åtal. Reglerna om
rapporteftergift leder emelletid i praktiken till att ett stort antal snatterier
inte rapporteras till åklagare liksom reglerna om åtalseftergift leder till att
många av de brott som faktiskt rapporteras inte åtalas.

Under de senaste åren har det skett en kraftig ökning av antalet anmälda
butikssnatterier. 1984 anmäldes 50 000 sådana brott vilket var en ökning med
21 % från året innan. Det verkliga antalet brott torde dock vara mycket
högre eftersom upptäcksfrekvensen anses vara låg.

Snatterierna är enligt vår uppfattning ett allvarligt problem. Förutom de
ekonomiska skador som snatterierna orsakar för handeln och indirekt för
konsumenterna är dessa brott inte sällan inkörsport för ungdomar i en grövre
kriminalitet. Om inte snatteriet bekämpas med kraft kan en uppfattning att
detta är näst intill lovlig verksamhet befästas.

Snatterierna måste bekämpas med många medel där handelns egna
åtgärder måste utgöra tyngdpunkten. Det finns emellertid anledning att
också lagstiftaren försöker pröva nya vägar för att minska snatterierna. Detta
har bl. a. föreslagits av stöldskyddsutredningen i deras betänkande Stöld i
butik (SOU 1982:39). Utredningen föreslog att det skulle göras möjligt att
använda ordningsbot vid snatteribrott. Detta kan enligt vår mening vara en
framkomlig väg för att försöka begränsa snatteribrotten. Förutsättningarna
för införandet av ett system med ordningsbot vid snatteribrott bör därför bli
föremål för närmare överväganden. Det bör ankomma på regeringen att
närmare göra detta. Vad vi här har anfört bör riksdagen som sin mening ge
regeringen till känna.

Samhällstjänst

Folkpartiet har under en lång tid arbetat för att s. k. samhällstjänst skall
införas som ett komplement i det svenska påföljdssystemet. Vissa praktiska
svårigheter kan naturligtvis finnas med denna nya typ av påföljd. Men
fördelarna överväger enligt vår mening klart nackdelarna.

Men samhällstjänst menar vi en skyldighet för den dömde att under sin
fritid utföra ett oavlönat och samhällsnyttigt arbete, com förhoppningsvis
också kan uppfattas som meningsfullt av honom själv.

Påföljden samhällstjänst förekommer i många länders rättssystem, bl. a. i
Danmarks och Norges, som alternativ till frihetsstraff. I Sverige har man
tyvärr hittills haft en negativ inställning till samhällstjänst som påföljdsalter

Mot. 1986/87

Ju403

12

nativ, trots att erfarenheterna utomlands varit övervägande positiva.

Framför allt skulle man med påföljden samhällstjänst få en kraftigare och
speciell reaktion på viss brottslighet och för vissa brottslingar, t. ex. unga
lagöverträdare, där påföljden nu inte bedöms som tillräcklig eller lämplig.
Just att få dem att tänka efter, att inse vad de gjort och att ge dem möjlighet
att ställa till rätta är en av fördelarna med samhällstjänst som ny påföljd.

Samhällstjänsten bör till en början införas på försök och i första hand som
en påföljd för ungdomar under 21 år. Genom försöksverksamheten kan man
vinna värdefulla erfarenheter av hur samhällstjänsten praktiskt skall organiseras,
erfarenheter som senare kan läggas till grund för att göra samhällstjänsten
till ett alternativ till andra påföljder även för äldre.

Kvarterspoliser

Enligt vår uppfattning gör kvarterspoliser eller som de också kallas,
områdespoliser, värdefulla insatser i framför allt brottsförebyggande syfte.

Kvarterspoliserna har direkt kontakt med allmänheten, de lär sig identifiera
personer med kriminellt beteende och de kan samarbeta på ett
obyråkratiskt sätt med sociala myndigheter, skolan, föreningar etc. Kvarterspoliserna
skapar också en ökad känsla av trygghet hos människor genom
att synas och finnas till hands som beskyddare.

Vi tror det vore en fördel för bekämpandet av brott, och inte minst
gatuvåldet, om polisen gav högre prioritet åt verksamheten med kvarterspoliser.
Vi har tyckt oss märka att det finns två hinder mot att utöka
verksamheten. Det första är problemet med svårigheten att rekrytera poliser
till uppgifterna som kvarterspoliser. Inom poliskåren har dessa hittills haft en
lägre status och det kan dessutom vara svårt att finna poliser som är
motiverade att arbeta med den blandning av polisiära och sociala uppgifter
som arbetet kräver. Det andra hindret att få en väl fungerande kvarterspolisverksamhet
sammanhänger med den stora arbetsbörda som polisen i framför
allt storstadsområdena har. Kvarterspolisen får ofta utgöra buffert för att
andra, och mer akuta, polisuppgifter skall kunna lösas.

Vi föreslår i nästa stycke att antagningen till polisskolan skall öka. Detta
skulle på sikt minska personalbristen och möjliggöra att kvarterspoliserna
kan prioriteras högre, vilket vi anser angeläget.

Öka antalet polisaspiranter

Antalet polisaspiranter har minskat från 800 budgetåret 1979/80 till 150
innevarande budgetår. Detta har inte inneburit någon föränring vad gäller
antalet tjänster men medfört att tillgången på personal därutöver har
minskat. Rent faktiskt innebär det också att antalet poliser på gator och torg
blir färre eftersom poliser under utbildning har en del av denna utbildning
upplagd som praktiska moment, bl. a. patrullering. Rikspolisstyrelsen har i
sitt anslagsäskande för budgetåret 1987/88 begärt att rekryteringen av polisen
skall motsvara avgången från poliskåren. Detta motsvarar ett intag på 460
polisaspiranter per år. Regeringen har i budgetpropositionen föreslagit en
oförändrad intagning med 150. Det är enligt vår mening angeläget att nu

Mot. 1986/87

Ju403

13

tillgodose rikspolisstyrelsens krav och öka intagningen till 460 fr. o.m.
budgetåret 1987/88.

Våldet mot kvinnor

Sorn vi inledningsvis beskrev är våldet mot kvinnor ett brott med ett stort
mörkertal. De flesta fallen av sådant våld kommer aldrig till polisens
kännedom. För att kunna utreda brotten och så småningom få en fällande
dom krävs dessutom nästan alltid att kvinnan, offret-, själv medverkar som
uppgiftslämnare och målsägande. I många fall vill eller vågar kvinnan inte
detta varför det inte sällan är svårt att beivra också kända brott. Dessa
speciella omständigheter gör att våldet mot kvinnor är särskilt svårt att
klarlägga och bekämpa med enbart ”traditionella” medel.

Kampen mot det våld som sker inom familjen måste i de enskilda fallen
ofta ta sin början med att stärka den misshandlade kvinnans självförtroende
så att hon kan ta initiativ för att bryta upp från den miljö där misshandeln
förekommer. Det är alltför vanligt att en kvinna år efter år fortsätter att leva
med en man trots att denne hotar och misshandlar henne. Social och
kriminologisk forskning har ägnat mycken uppmärksamhet åt dessa förhållanden
och försökt ge svar på frågan varför en del kvinnor accepterar det för
dem själva så destruktiva livsmönstret. Av vad som har kommit fram från
denna forskning kan man bl. a. dra slutsatsen att det är nödvändigt att
kvinnor, som vill bryta sig loss från en man som de känner sig bundna till men
samtidigt hotade av, har de praktiska förutsättningarna i form av arbete och
utbildning att klara sig på egen hand. Detta är något att ta hänsyn till vid
dimensionering och planering av vuxenutbildning och arbetsmarknadsåtgärder.
Från samhällets sida kan särskilda insatser också göras genom tillmötesgående
vad gäller hjälp med barnomsorg.

Under en följd av år har det runt om i Sverige bildats skilda former av
kvinnojourer där kvinnor kan söka stöd och hjälp både vid en akut
misshandelssituation och för att försöka förändra sin livssituation. Vår
bedömning är att dessa jourer är mycket väsentliga i det långsiktiga arbetet
med att minska våldet mot kvinnor. Det är angeläget att framför allt
kommuner och landsting stöder kvinnojourerna. Sådant stöd kan ske genom
t. ex. subventionerad hyra av lokaler och genom att kuratorer eller annan
personal ställs till förfogande och kan vara anträffbar också på icke
kontorstid. Men också lagstiftningsvägen måste skilda åtgärder vidtas för att
bekämpa våldet mot kvinnor. Vi har tidigare i denna motion krävt att
gränsen för grov misshandel skall sänkas för att på det viset fler fall av
misshandel än i dag skall kunna bedömas som grov och därmed leda till
strängare straff. Inte minst vid kvinnomisshandel anser vi en sådan skärpning
vara befogad.

Många kvinnor lever i dag i ständig fruktan för att bli uppsökta och hotade
av t. ex. en f. d. sambo eller man som de varit gifta med. Denna ängslan gör
att kvinnorna ofta känner sig tvingade att byta bostad och arbete. Socialt sett
blir de inte sällan handikappade genom att de inte vågar röra sig fritt.

Dessa hotade kvinnor måste få ett bättre skydd än i dag. Detta kan ske på

Mot. 1986/87

Ju403

14

skilda sätt. För att lättare kunna larma polis i en akut hotsituation bör polisen
medverka till att kvinnor som så önskar utrustas med överfallslarm.
Motsvarande finns på flera håll i landet men då främst för att äldre och
handikappade skall kunna komma i kontakt med sjuksköterskor och läkare.

Vidare bör öppnas en möjlighet för hotade kvinnor att byta personnummer.
I dag kan man begära att ens personnummer skall sekretessbeläggas hos
vissa myndigheter men detta har visat sig inte ge tillfredsställande skydd
eftersom uppgifterna ofta går att få tag på ”bakvägar”. Genom att byta
personnummer kan kvinnan däremot skapa sig en ny identitet. Riksdagen
bör därför hos regeringen begära sådant förslag till lag att det skall finnas en
möjlighet för hotade kvinnor att efter prövning i varje enskilt fall få byta
personnummer.

Slutligen bör man införa en möjlighet för domstol att ålägga en person
förbud att vidare uppsöka den som blivit utsatt för brottet. Ett sådant förbud
som skall vara straffsanktionerat skulle kunna innebära att en man förbjuds
att uppsöka en kvinna som tidigare blivit hotad eller misshandlad av honom.
Det skulle ge polisen lagliga möjligheter att ingripa mot en man utan att
denne på nytt har gjort sig skyldig till våld eller olaga hot. Riksdagen bör hos
regeringen begära förslag till en komplettering av brottsbalken som innebär
att domstol skall kunna utfärda besöksförbud i enlighet med vad vi här har
anfört.

Men samtidigt som man på skilda sätt bör arbeta för att förstärka skyddet
för hotade kvinnor måste man mer målmedvetet än hittills försöka finna
vägar att ”rehabilitera” de män som gång på gång hotar och misshandlar
kvinnor.

Eftersom ett mer eller mindre omfattande alkoholmissbruk ofta finns med
i bilden vid kvinnomisshandel är, som vi framhållit tidigare, kampen mot
alkoholen ett centralt inslag bland åtgärder för att minska våldet och också då
våldet mot kvinnor. Men det är i detta sammanhang inte bara männens
alkoholmissbruk som kan behöva behandlas genom särskilda vårdinsatser.
På samma sätt som en viss verksamhet med terapeutisk behandling förekommer
av män som gör sig skyldiga till upprepade våldtäkter och incest borde
sådan behandling också prövas för en del män som vid upprepade tillfällen
hotar och misshandlar kvinnor. Sådan behandling bör också kunna ges inom
ramen för kontraktsvård som alternativ till fängelse. Detta bör särskilt vara
aktuellt i det fall en man återfaller till brott som innebär olaga hot eller våld.
Riksdagen bör hos regeringen begära ett förslag med denna innebörd.

Brottsoffren

Vid varje vardagsbrott finns det ett offer, en person som blir misshandlad,
som får sitt hem kränkt eller sin egendom förstörd. En misshandel leder till
akut fysisk smärta, eventuellt till bestående fysiska men. En ”vanlig
misshandel” leder ofta till att offret måste vara sjukskrivet och under kortare
tid ändra sin livsföring. Ett inbrott innebär inte sällan att egendom som är
oersättlig för den enskilde försvinner för alltid. Men förutom den fysiska
smärtan eller förlusten av egendom leder ofta ett brott till att offret blir rädd

Mot. 1986/87

Ju403

15

för att ånyo bli utsatt för brott. En sådan rädsla kan ytterst leda till att hon
ändrar sitt sätt att leva, hon kanske känner sig tvingad att flytta, byta arbete.
En del offer reagerar genom att isolera sig, många blir i viss mening socialt
handikappade.

Det är dags att ägna mer uppmärksamhet åt brottsoffrens situation. Detta
kan ske enligt två huvudlinjer: dels genom att erbjuda dem sociala och
kurativa åtgärder, dels genom att ge dem ekonomisk ersättning.

I Malmö har på enskilt initiativ bildats en brottsofferjour dit personer som
har blivit utsatta för brott kan vända sig för att tala om sina upplevelser och
för att få råd hur man skall kunna skydda sig i fortsättningen. Det kurativa
inslaget i verksamheten är betydande och kanske det mest centrala.
Verksamheten innehåller också ett inslag av brottsbekämpning genom att
förmedla brottsofferreaktioner till lagöverträdarna, t. ex. genom konfrontation
med offret, med en förhoppning om att denna kunskap i framtiden skall
verka brottsavhållande. Projektverksamheten stöds av både de sociala
myndigheterna och polisen. Polisen i Malmö har också avdelat några poliser
som har till främsta uppgift att snarast möjligt göra besök hemma hos den
som har haft inbrott. Liknande verksamheter som dem i Malmö har också
startat på några övriga håll i landet. Vid en del sjukhus har kuratorer också
samtal med de patienter som behandlas för misshandelsskador i syfte att
dämpa den ångest som övergreppet kan ha åstadkommit.

Vi anser det angeläget att brottsoffret får någon kurator eller motsvarande
att tala med om sin upplevelse, någon som kan förhindra att det offret varit
utsatt för blir obearbetat och ångestfyllt under lång tid. Brottsofferjourer av
det slag som har bildats i bl. a. Malmö kan fylla en sådan viktig uppgift. Att
sjukhusen låter kuratorer eller andra terapeuter erbjuda sina tjänster i direkt
anslutning till att offren får medicinsk behandling tror vi också är viktigt.

Ekonomisk ersättning utgår i dag främst genom den enskildes försäkringar
eller genom den ersättning som kan lämnas från brottsskadenämnden.
Budgetåret 1985/86 betalade brottsskadenämnden ut 5,5 milj. kr. i ersättning
för personskador. Det innebär att 479 personer fick ekonomisk kompensation.
Ersättningsbeloppen är dock låga. En våldtäkt ger enligt nämndens
schabloner bara 10 000 kr. i ersättning. Ibland blir det också fråga om
skadestånd som våldsverkaren blir ådömd att utge till offret. Även dessa
skadeståndsbelopp är dock i allmänhet mycket låga, mellan 5 000 och 10 000
kr. även för grov misshandel.

Vi tycker det är dags för det svenska rättsväsendet att ompröva sin
inställning till skadestånden och verka för att dessa kan höjas. Visserligen
kan det redan i dag vara svårt för offret att få ut det utdömda skadeståndet
men detta bör inte lägga hinder i vägen för att man i större utsträckning får en
koppling mellan brottets karaktär och det skadestånd som avser att vara
ersättning för ”sveda och värk”. Riksdagen bör därför begära att regeringen
studerar de normer som för närvarande gäller vid beräkning av skadestånd
till enskilda och vid ersättning från brottsskadenämnden. Regeringen bör
därefter återkomma till riksdagen med förslag till hur sådan ersättning skall
kunna göras generösare.

Mot. 1986/87

Ju403

16

Kriminalvård

Vardagsbrottsligheten har ett brottsoffer men också bakom brottslingen
finns en människa, en som oftast tillhör vad folkpartiet kallar ”det glömda
Sverige”. Den kriminelle som stjäl, rånar, våldtar eller slår är nästan alltid
svag i social mening, ofta utslagen av droger och missbruk, föraktad av alla
utom sin kriminella umgängeskrets, fylld av dåligt självförtroende och ofta
hatiskt inställd till den del av samhället mot vilket brottet begås. De
kriminella är avsidestagna.

Det är oacceptabelt att det finns tillgång till narkotika på fängelserna.
Förutom de fysiska skadeverkningarna som internerna utsätter sig för genom
ett missbruk tvingas de ofta skuldsätta sig för att få tag på knark. Enda
möjligheten att betala dessa skulder när de återfår friheten är att begå nya
brott. Drogmissbruket på fängelserna leder därmed till en kretsgång mellan
brott och nya straff.

Tillförseln av narkotika på fängelserna måste brytas. Intresset av detta är
så starkt att vi måste acceptera kontrollåtgärder vad avser både internerna
och besökare vilket i andra sammanhang upplevs som integritetskränkande.
Vi kommer aldrig att vinna kampen mot knarket i samhället om vi inte klarar
av att hålla fängelserna drogfria. Vi behandlar denna fråga närmare i vår
motion med förslag till åtgärder mot narkotikamissbruket.

När en intern lämnar fängelset är han eller hon en utsatt person. Många
gånger utan social förankring, missaktad, skuldsatt. Risken för återfall är
därför mycket stor. För att förhindra detta och hjälpa vederbörande måste
samhället ställa upp med hjälp men samtidigt ställa krav. Beslutet att bryta
ett brottsligt beteende kan bara den enskilde fatta själv. Vad samhället kan
och måste göra är att skapa förutsättningar för att ett sådant beslut skall
kunna bli positivt och möjligt att förverkliga. För varje tidigare kriminell som
kan ”omvändas” gör samhället en stor ”vinst”.

För närvarande tycks få finna det vara av intresse att föra en politisk
diskussion om vad som händer inom kriminalvården. Samtidigt fortsätter
brottsligheten att öka.

Folkpartiet vill medverka till att förbättra kriminalvården och ge ökat stöd
till internerna när de lämnar fängelserna. Vi tror att det behövs ett
nytänkande kring detta arbete. Fler krafter måste utnyttjas, ideella organisationer,
kyrkorna och privata initiativ måste ges möjlighet att i större
utsträckning än i dag vara med i arbetet för att förbättra eftervården och att
pressa tillbaka återfallsbrottsligheten.

Återfallsprocenten är skrämmande stor och ett resultat av att samhället i
stort sett misslyckas med sin vård. Vi har tidigare understrukit vikten av ett
väl fungerande förebyggande arbete för att snabbt motverka att unga
människor kommer in i en brottslig miljö och startar en karriär.

Under anstaltsvistelsen bör vården av den intagne inriktas på att i största
möjliga utsträckning förbereda denne så att hon/han kan anpassas till
samhället och få en dräglig tillvaro. Skilda samhällsorgan skall redan under
anstaltsvistelsen arbeta tillsammans och med den intagne. Påbörjas detta
arbete först efter fängelsetidens slut är det ofta för sent.

Vi anser också från folkpartiets sida att det s. k. avdelningssystemet som i

Mot. 1986/87

Ju403

17

dag tillämpas på flera vårdanstalter bör ses över. Systemet innebär att
internen låses in under natten tillsammans med i regel fyra andra kamrater.
Dessa kan ha kontakt med varandra under hela natten. På detta sätt kan
”svagare” interner bli utsatta för direkt skadlig påverkan av ”starkare”
kamrater.

Efter anstaltstidens slut är det väsentligt med en ordentlig uppföljning. För
många interner är det direkt katastrofalt att återvända till sin gamla sociala
miljö. Ett nytt arbete och en hygglig bostad i en helt ny social miljö anser vi
från folkpartiets sida vara en rimlig förutsättning för att ett återfall skall
förhindras.

Hemställan

Med anledning av ovanstående hemställer vi

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag som innebär att
polisen skall ha skyldighet att alltid underrätta föräldrar eller annan
vårdnadshavare när barn under 18 år har gripits misstänkta för brott,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag som innebär att
föräldrar eller annan vårdnadshavare skall ha skyldighet att närvara
vid huvudförhandling där deras barn står åtalade,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående jourdomstolar för att pröva åtal mot
ungdomar,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en ändring av
rättegångsbalken som jämställer häktningsgrunderna för ungdomar
mellan 15 och 18 år med vad som gäller personer över 18 år,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag angående
tidsfrister vad gäller förundersökning, beslut i åtalsfrågan och sociala
centralnämndens yttrande vad gäller mål mot ungdomar,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av
brottsbalken så att tillämpningsområdet för rubriceringen ”grov
misshandel” vidgas i enlighet med vad som anförts i motionen,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av
brottsbalken så att brott som förövats genom inbrott i någons bostad
alltid skall rubriceras som grov stöld,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts angående ordningsbot vid snatteribrott,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om försöksverksamhet
med samhällstjänst,

10. att riksdagen beslutar att intagningen av polisaspiranter till
polisutbildningen 1987/88 skall öka från 150 till 460,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag som innebär
att personer som hotas av fysiskt våld eller trakasserier skall ges
tillstånd att efter prövning i varje enskilt fall få byta personnummer,1]

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag som innebär
att den som har blivit dömd för misshandel eller olaga hot av domstol
skall kunna åläggas förbud att besöka eller söka kontakt med den
person som utsatts för övergreppet,

Mot. 1986/87

Ju403

18

Mot. 1986/87

Ju403

12. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag som innebär
att personer som återfaller i brott som utgör olaga hot eller misshandel
av samma offer inom ramen för kontraktsvård skall kunna erbjudas
rehabilitering,

[att riksdagen hos regeringen begär förslag till hur skadestånd till
enskilda och ersättning från brottsskadenämnden skall kunna utgå
enligt mer generösa bedömningar än i dag.2]

Stockholm den 14 januari 1987

Bengt Westerberg (fp)
Ingemar Eliasson (fp)
Karin Ahrland (fp)
Anne Wibble (fp)

Kerstin Ekman (fp)
Birgit Friggebo (fp)
Jan-Erik Wikström (fp)

1 1986/87 :Sk901.

2 1986/87 :L604.

19