om utredning om sexualbrotten

Motion 1987/88:Ju608 av Bengt Harding Olson och Margitta Edgren (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:Ju608

av Bengt Harding Olson och Margitta Edgren (fp)
om utredning om sexualbrotten

I ett rättssamhälle måste finnas ett effektivt skydd för den personliga integriteten.
Ingen människa ska mot sin vilja behöva acceptera kränkningar.
Detta gäller inte minst vid sexuella övergrepp som utgör särskilt allvarliga
integritetskränkningar.

Gällande lagstiftning för sexualbrottsligheten fungerar idag otillfredsställande
enligt mångas mening. Efterhand har alltfler frister uppdagats. Kritiken
har nu sådan omfattning och intensitet att den knappast längre kan
nonchaleras.

Här ska några problem belysas och förslag till lösningar lämnas.
Brottsoffrets vilja

De sexuella övergreppen är kriminaliserade i brottsbalken. Detta gäller
dock inte alla sådana övergrepp. Sexuellt umgänge, oftast i form av samlag
med vuxen, normalbegåvad person, mot dennes vilja är inget brott, med
mindre våld eller hot utnyttjas. Denna allvarliga integritetskränkning kan på
sin höjd bedömas som en sedlighetssårande förseelse.

Krav ställs nu allt oftare på ett bättre integritetsskydd mot sexualbrott.
Den grundläggande utgångspunkten är att ett nej till sexuellt umgänge ska
fullt ut respekteras. Denna grundtanke finner också stöd i den senaste
utredningen ”Sexualbrottskommittén” som skriver:

”1 och med att kvinnan klargör för mannen att hon inte vill vara med om
samlag eller annat sexuellt umgänge har mannen att rätta sig efter detta.”
En sådan ståndpunkt bygger på en naturlig tankegång. Sexuellt umgänge
måste vara ett uttryck för parternas ömsesidiga önskningar. Detta bygger då
i sin tur på att samtycke föreligger. Om handlingen utförs mot någons vilja uttryckt
verbalt eller kroppsligen - brister det naturligtvis i samtycke. I en
sådan situation måste villkorslöst skydd ges för den personliga självbestämmanderätten.
Åsidosättande av denna rätt måste då straffsanktioneras,
dvs. förenas med risk för straff.

Härav följer att brottsbalken entydigt måste fastslå att sexuellt umgänge
med en person mot dennes vilja är en kriminell handling även om vare sig
våld eller hot förekommit. En sådan regel bör inleda kapitlet om sedlighetsbrotten
för att tydligt markera lagstiftarens grundsyn på de sexuella övergreppen.
Övriga brott får sedan betraktas som allvarligare grader av grundbrottet
och då genom utnyttjande av våld eller hot av varierande styrka.
Denna systematik stämmer också väl med brottsbalkens lagstiftningsteknik
i övrigt.

Detta förslag kan onekligen föranleda kritik av innebörd att regeln är
obehövlig, att risk för missbruk uppkommer och att bevisproblemen är
olösliga. Mot sådan kritik kan göras följande invändningar. - Normalt sett
kan kvinnan hävda sin uppfattning på sexuallivets områden. Om så ej kan
ske verbalt kan krävas att en normalbegåvad vuxen gör kraftfullt motstånd
och då inträder också straffrättsligt skydd. Det är då underförstått att man
annars får skylla sig själv. Men då bortser dessa kritiker ofta från att många
inte vågar att göra motstånd av rädsla för att råka ännu värre ut. Dessutom
rekommenderar vissa ”våldtäktsexperter” att brottsoffer visar passivitet för
att inte förvärra situationen. - Det finns naturligtvis en risk för falska
anmälningar om sexuellt övergrepp men risken för sådant missbruk får inte
överdrivas. - Däremot uppkommer uppenbarligen bevisproblem. Det kan
bli svårt att bedöma om handlingen varit ”lovlig” eller ”olovlig”. Sådana
problem har dock inte hindrat införande av regler om olovliga tillgrepp eller
olovligt brukande av exempelvis personbilar. Ibland står ord mot ord och då
måste de grundläggande rättssäkerhetskraven upprätthållas. Principen om
hellre fria än fälla ska naturligtvis gälla även sexuella övergrepp. Trots allt är
dock bevisproblemen mycket stora och den nya brottsregeln måste kanske
kombineras med en särskild bevisregel.

Gärningsmannens vilja

Straffansvar för sexuella övergrepp förutsätter uppsåt även beträffande det
förhållandet att gärningen skett mot kvinnans vilja. Det innebär att det inte
räcker med att så skett utan mannen måste också ha begripit detta. I annat
fall ska åtal inte väckas eller åtalet ogillas. I ett uppmärksammat fall i
Malmö frikändes två män för våldtäkt mot en 16-årig flicka, enär rätten
ansåg att männen inte uppfattat flickans motstånd som allvarligt menat.

Bevisproblemen tenderar till att bli i det närmaste oöverstigliga i mål om
sexuella övergrepp. Härigenom har den av sexualbrottskommittén åsyftade
skärpningen av sexualbrotten kommit att bli allvarligt urholkad. Därför
måste verksamma motåtgärder vidtas. En väg för att effektivisera denna
brottsbekämpning är att införa en särskild bevisregel. Innebörden skulle
vara att det är tillräckligt att mannen borde ha förstått att kvinnans samtycke
saknas. En liknande bevisregelskonstruktion finns beträffande sexuellt
umgänge med barn.

Berättigade krav på rättssäkerhet får inte åsidosättas och så ska inte
heller behöva ske med en rimlig rättstillämpning. Fortfarande ska gälla förutom
principen om att hellre fria än fälla - att åklagaren ska bära hela
bevisbördan i samtyckesdelen.

Barns medansvar

Vid sexuella övergrepp mot barn har aktualiserats frågan om barnets medansvar.
I ett fall där gärningsmannen sexuellt utnyttjat två 9-åriga flickor,
mildrades straffet eftersom barnen ansågs ha varit aktiva vid händelsen.
Härigenom har en del av skulden kommit att läggas på barnen.

Mot. 1987/88

Ju608

Detta är en orimlig inställning som också kan skada barns psykiska hälsa.
För att undvika upprepning av sådana domar bör lagen förtydligas. Genom
ett direkt tillägg till brottsbalken kan föreskrivas att barns eget agerande
inte skall leda till lindring av straff för gärningsmannen.

Utredningsmodell

Utredning av händelseförloppet vid sexuella övergrepp är ofta en synnerligen
grannlaga och komplicerad uppgift. Det är nödvändigt med samverkan
mellan flera olika utredningsinstanser, nämligen rättsväsendets tre
grenar (polis, åklagare och domstol), socialförvaltningarna samt olika vårdinstitutioner
(främst gynekologisk och psykiatrisk klinik). Dessutom krävs
intresserad och kompetent personal och här behövs en särskild satsning på
polis- och åklagarpersonal.

För dessa mål är det mycket värdefullt med en samverkansmodell. Fasta
utredningsrutiner är uppenbarligen den bästa garantin för att kunna vidta
de rätta sociala och rättsliga åtgärderna. Varierande utredningsmodeller
prövas i Sverige och utomlands, bl. a. i Norge. Det är nu viktigt att fastställa
en riksmodell.

Frågan om en särskild modell för utredning av sexuella övergrepp mot
barn behandlas i en särskild motion.

Uppklarningsfrekvens

Den s. k. uppklarningsprocenten är otillfredsställande beträffande all
brottslighet. Men för sexualbrottsligheten är den särskilt upprörande därför
att det gäller allvarliga brott med ofta känd ”gärningsman”.

En närmare analys pekar annars på att det föreligger ett rättsligt ”systemfel”
där grundproblemen främst synes ligga i brottskatalogen och bevisreglerna.

Nuvarande rättsläge är enligt mångas mening helt oacceptabelt. Det står i
strid med den allmänna rättsuppfattningen och hotar att undergräva förtroendet
för rättsväsendet. I förlängningen handlar det om vårt rättssamhälle.

Hemställan

Mot denna bakgrund hemställs

att riksdagen hos regeringen begär en utredning om sexualbrottsligheten.

Stockholm den 25 januari 1988

Bengt Harding Olson (fp) Margitta Edgren (fp)

Mot. 1987/88

Ju608

5