om upprustningen till havs och utländska

Motion 1987/88:U411 av Stig Gustafsson m. fl. (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:U411

av Stig Gustafsson m. fl. (s)

om upprustningen till havs och utländska

flottbesök

Garantier om kärnvapenfrihet som villkor för besök av örlogsfartyg
i svenska hamnar och sambandet med upprustningen
till havs

Trots att supermakterna nyligen tagit ett första steg mot kärnvapennedrustning
genom det s. k. INF-avtalet - som för övrigt ej ratificerats - fortgår
upprustningen på andra områden, bl. a. till havs. Det kvarstår fortfarande
ett starkt behov för de kärnvapenfria staterna att med till buds stående medel
söka förmå kärnvapenmakterna att åstadkomma en verklig nedrustning,
framför allt i fråga om kärnvapen.

Bakgrunden härtill är följande:

Sverige och andra kärnvapenfria stater som anslutit sig till 1968 års ickespridningsavtal
(NPT) har avstått från egna kärnvapen i utbyte mot att
kärnvapenmakterna förpliktat sig att förhandla i uppriktig avsikt om effektiva
åtgärder för kärnvapenkapprustningens snara upphörande. 20 år har nu
gått sedan avtalet skrevs och kärnvapenmakterna har - även om man tar
hänsyn till INF-avtalet - ej uppfyllt sina förpliktelser. Upprustningen har
fortsatt. Av FN:s studie om den marina upprustningen framgår att detta till
stor del skett till havs. I realiteten har kärnvapenmakterna missbrukat den
urgamla folkrättsliga principen om havens frihet. På sikt bör havens frihet
enbart få utnyttjas för fredliga ändamål. Några avtal som förhindrar den
marina upprustningen finns knappast.

Vad kan då göras? Regeringen har i andra sammanhang, främst i samband
med det s k sexnationsinitiativet fullt riktigt hävdat att alla stater både
har rätt och skyldighet att delta i strävandena att minska och på sikt eliminera
kärnvapenhotet. Den nu inledda dialogen mellan supermakterna hindrar
inte de kärnvapenfria staterna från att agera. Uppmärksamheten bör inte
blott riktas mot USA och Sovjetunionen utan även mot kärnvapenmakterna
England, Frankrike och Kina.

Svenska krav på garantier om kärnvapenfrihet vid örlogsbesök kan därvid
vara ett instrument som bia pekar på sambandet med upprustningen till
havs och att kärnvapenmakterna hittills inte infriat sina förpliktelser enligt
1968 års icke-spridningsavtal. Fördelen med ett sådant krav är att en regering
folkrättsligt sett ensidigt råder över om man skall tillåta örlogsbesök i
landets hamnar eller ej. En annan sak är de säkerhetspolitiska konsekvenserna
av en skärpt hållning.

En tänkbar effekt är att örlogsbesök från kärnvapenmakterna uteblir. Mot. 1987/88

Det bör emellertid vara väsentligare att garantera kärnvapenfrihet på U411

svenskt territorium - också med hänsyn till riskerna i fredstid med sådana
vapen - än att några örlogsbesök inte blir av. Till bilden hör att sådana
skärpta garantier endast bör avse kärnvapenmakternas örlogsbesök. De
blockanslutna länderna på ömse sidor i övrigt kan knappast antas ha kärnvapen
ombord under fredstid.

Nästa fråga är om regeringen bör ensidigt införa skärpta krav eller ej. Givetvis
bör man, som utrikesutskottet tidigare framhållit, i första hand söka
få till stånd en internationell överenskommelse i saken. Lyckas man inte
med detta återstår en ”mellannivå” där flera kärnvapenfria stater i samarbete
fattar liknande ensidiga beslut. Om de bägge första alternativen
misslyckas bör Sverige ensidigt skärpa kraven. Effekten av ett ensidigt ställningstagande
blir ett vidgat underlag för världsopinionen att påverka sina
egna regeringar, precis på samma sätt som Nya Zeelands inställning nu åberopas
av världsopinionen för en skärpt hållning från de kärnvapenfria staternas
sida mot kärnvapenmakterna.

Det har påståtts att ett ensidigt svenskt ställningstagande skulle försvåra
möjligheterna att åstadkomma en nordisk kärnvapenfri zon. Något klart belägg
för denna tes finns dock inte. Tvärtom borde sådana ställningstaganden
kunna ses som ett första steg i riktning mot att åstadkomma ökad kärnvapenfrihet
i det nordiska området. För att inte äventyra möjligheterna till
nordiskt samarbete i zonfrågan är det dock angeläget att regeringen söker
samarbete på nordisk nivå i frågan om kärnvapenfrihet i hamnarna och undersöker
möjligheterna till en gemensam nordisk ståndpunkt.

En annan tänkbar samarbetspartner i frågan är Nya Zeeland. Tillsammans
bör de båda regeringarna kunna verka för att flera andra kärnvapenfria
staters regeringar skärper sina villkor.

En tredje möjlighet är att regeringen tar upp frågan med de länder som
står bakom det s. k. sexnationsinitiativet.

Utrikesutskottet har tidigare pekat på möjligheten att väcka frågan vid
FN:s särskilda nedrustningssession och i ESK.

Regeringen bör uppmanas att samtidigt ta upp frågan på samtliga nu angivna
sätt. Först härigenom utnyttjas samtliga befintliga möjligheter att verka
i frågan. Därvid bör sambandet med upprustningen till havs poängteras.

Ett sådant gemensamt agerande med andra kärnvapenfria stater kan inte
strida mot vår neutralitetspolitik lika litet som internationellt samarbete i
form av det s.k. sexnationsinitiativet.

Om regeringen inte aktivt engagerar sig i frågan kan man inte bortse från
att kommunerna i Sverige kommer att agera mer än hittills. Kommunalrättsligt
sett har hävdats att kommunerna i sin egenskap av ägare till hamnarna
också kan sätta villkor för fartygsbesök i de egna hamnarna som ligger
i kommunernas intresse. I fråga om kärnvapen gäller detta bl. a. om kärnvapen
skall betraktas som farligt gods. För rätt att införa farligt gods kan givetvis
restriktioner uppställas.

Det finns redan nu flera kommuner som beslutat uppsätta villkor för besök
av utländska örlogsfartyg som kan befaras ha kärnvapen ombord. Man

bör också ha klart för sig att de svenska kommunernas agerande inte kan ses Mot. 1987/88
isolerat. Motsvarande frågor har väckts i åtskilliga kommunägda hamnar U411
över välden. Bl. a. har frågor av dylik art varit uppe i Norge, Holland, Belgien,
Canada och Australien. De svenska kommunerna kan därför sägas ingå
i en internationell opinion mot besök av kärnvapenfartyg i hamnarna.

Det är emellertid rimligare att regeringen helst i samarbete med andra
kärnvapenfria stater skärper sin hållning än överlämnar frågan åt kommunerna.

Hemställan

Med hänvisning till vad som anförts i motionen hemställer vi

1. att riksdagen begär att regeringen väcker frågan om uttryckliga
garantier för kärnvapenfrihet vid örlogsbesök vid FN:s särskilda nedrustningssession
och i ESK,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts beträffande möjligheterna till en gemensam nordisk
ståndpunkt i frågan om kärnvapenfrihet vid örlogsbesök,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts beträffande möjligheterna till ett samarbete med Nya
Zeeland i frågan om kärnvapenfrihet vid örlogsbesök samt

4. att riksdagen begär att regeringen tar upp frågan om kärnvapenfrihet
vid örlogsbesök inom ramen för det s. k. sexnationsinitiativet.

Stockholm den 25 januari 1988

Stig Gustafsson (s)

Oskar Lindkvist (s) Erkki Tammenoksa (s)

Hans-Göran Franck (s)

9