Tidskriftsdistributionen och tryckfriheten

Motion 2001/02:K396 av Ewa Larsson m.fl. (mp)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om att utreda distributionskanalerna för tidskrifter ur ett tryck- och yttrandefrihetsperspektiv.

2. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag där en särskild regel tas in i konkurrenslagen om att prövningen i fall som har betydelse för den grundlagsskyddade sektorn skall ske under beaktande av de grundläggande intressena av att säkerställa ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande.

3. Riksdagen begär att regeringen återkommer med förslag till mediekoncentrationslag i enlighet med vad som anförs i motionen.

Tidskriftsdistributionen

Tryck- och yttrandefriheten värnas i Sveriges grundlag. Men för att dessa friheter ska kunna fungera i praktiken krävs också distributionskanaler så att de tidningar som trycks verkligen kan nå sina läsare.

När distributionskanalerna krymps och kontrolleras av några enstaka, dominerande förlag, såsom situationen är i Sverige idag, hotas mångfalden, och vår grundläggande tryck- och yttrandefrihet riskerar att sättas ur spel. Småförlagen har ingen plats och slås ut. Detta anser vi vara mycket allvarligt, och att tystnaden kring denna fråga är så total är märklig.

Historik

Tidningsdistributionens moderna historia inleddes år 1899. Den då rådande principen var att inga tidningar skulle lämnas utanför, alla skulle distribueras på lika villkor. Förläggaren betalade och distributören distribuerade. Så var det fram till 1990-talets början. Presam, som skött distributionen senare halvan av 1980-talet, delades då upp i företagen Predab och Tidsam, där Tidsam skulle distribuera större tidskrifter, medan Predab skulle distribuera alla volymmässigt mindre tidskrifter (nischtidskrifter). Inte helt oväntat fungerade inte detta, och Predab försattes i konkurs år 1993 medan Tidsam fungerade bra. Som följd av Predabs konkurs gick även flera små tidskrifter under.

I samband med detta stängde Tidsam sina dörrar för förlag utanför ägarkretsen, dvs. förlagen Bonniers, Allers, Egmont och Albinsson & Sjöberg. Detta gav ytterligare stora negativa följder för flera små förlag. Ett exempel är Epix förlag, som under 1980-talet lovordats för sina kulturinsatser och som genom Tidsams agerande i det närmaste försvunnit. Totalt försvann ett par hundra tidningar och tidskrifter från de svenska tidningshyllorna efter detta. Yttrandefriheten hade plötsligt blivit förbehållen den som hade ett medlemskap i Tidsam.

Ett flertal intressenter undersökte möjligheterna att ta över Predabs konkursbo, och slutligen fick Predab samma ägare som utlandspressdistributören Interpress. Det nya namnet för Predab blev SM Distribution.

När Tidsam 1996 tog över SM Distributions största titlar blev lönsamhetssituationen för SM Distribution än svårare, och därför fusionerades de båda bolagen SM Distribution och Interpress vid årsskiftet 1996/97 av ägaren. Det nya namnet på företaget blev Interpress. Vissa samordningsvinster kunde inhöstas via denna fusion. Interpress blev senare uppköpt av norska Narvesen. Antalet försäljningsställen och därmed upplagorna har minskat ytterligare för de tidskrifter som distribueras av Interpress.

Konkurrensverkets flata agerande

Då Tidsam 1993 stängde dörren för tidskrifter utanför ägarkretsen anmäldes man, bl.a. av Epix, till Konkurrensverket för leveransvägran och missbruk av dominerande ställning. Sommaren 1995 kom ett preliminärt beslut som gick Tidsam emot, men efter flera turer och en utdragen process vände Konkurrensverket, och beslutet i januari 1996 gav Tidsam rätt att fortsätta som tidigare under vissa villkor. Villkoren byggde mer eller mindre på de villkor som Tidsam själva föreslagit Konkurrensverket i sitt yttrande.

Tidsam gavs rätt att begränsa antalet tidskrifter till vad man uppgav sig klara av – ca 200 stycken. Varannan ny tidskrift måste hämtas utanför ägarkretsen, men Tidsam gavs rätt att ställa stora krav på nya tidskrifter:

• Den sålda lösnummerupplagan skall stadigvarande kunna hålla över 10 000 exemplar.

• Tidskriften måste komma ut med minst sex nummer per år.

• Antalet återförsäljare skall vara över 4 000.

• Inträdesavgifter om sammanlagt 250 000 kr per tidskrift måste betalas (1993 var avgiften 7 000 kr).

• Tidskriften skall passa in i Tidsams profil.

Tidsams agerande sätter tryckfriheten ur spel

Den stora mängden tidskrifter distribueras till Pressbyråer och butiker med Tidsam. Genom att de i princip kan välja vilka tidskrifter de vill distribuera, och bara behöver ta varannan tidskrift utanför ägarkretsen, förutom de villkor de nya tidskrifterna i övrigt skall klara, är det mycket svårt att ta sig in i Tidsams distributionsapparat. Tidsam har på detta sätt möjlighet att sätta tryckfriheten ur spel.

Exemplet med tidningen ETC visar hur det kan gå till. ETC var villiga att betala och hade stora möjligheter att klara alla villkor, men fick ändå inte tillgång till Tidsams distribution, med motiveringen att de måste visa att de kan klara en upplaga på 10 000 nummer per år. I detta ligger ett moment 22 eftersom det av naturliga skäl är svårt att få den upplagan utan Tidsams distributionsnät. Det är förläggaren som tar riskerna, och om de är villiga att satsa, så som t.ex. ETC är, är det kränkande ur ett demokratiskt perspektiv att distributören kan hindra dem.

Konkurrensverket har behandlat ärendet som en ren konkurrensfråga. Miljöpartiet anser att det även är en tryck- och yttrandefrihetsfråga. Alla har en grundlagsskyddad rätt att trycka en tidning eller tidskrift, men att få den distribuerad och därmed läst, underställs i dagsläget krav som är fullständigt orimliga. Hela Tidsamprocessen finns beskriven i rapporten Tidskriftsdistribution från Rådet för mångfald inom massmedierna som, innan det lades ned, sorterade under Kulturdepartementet.

Från mångfald till enfald

Att några stora ägare kontrollerar den enda distributionskanalen för massmarknadstidskrifter – Tidsam – gör att yttrandefriheten och den fria konkurrensen hotas. Det största problemet är dock inte i första hand den monopolställning Tidsam har för massmarknadstidskrifer, utan att Tidsams ägarförlag fått möjlighet att i princip utestänga förlag utanför Tidsams ägarkrets samt de höga ekonomiska insatser som nu krävs. Under Presams tid, i slutet av 1980-talet, rådde också monopol. Skillnaden är dock att då fanns ett tryck att alla skulle behandlas lika och konkurrensen mellan förlag och titlar fungerade. Distributionsproblemet har lett till en utarmning av marknaden och gjort att mindre förlag har fått stora problem. Den omöjliga situationen har dessutom säkerligen strypt många tidningsprojekt redan på idéstadiet.

Ett medium som drabbats hårt av detta är seriemediet, där små förlag som Epix under 1980-talet gav en mångfald åt mediet men idag nästan helt är borta. I stället har förlaget Egmont, en av delägarna i Tidsam, de senaste åren periodvis haft fullständigt monopol på marknaden och har i dag drygt 90 %.

En stor framgång och en ljuspunkt i sammanhanget är den sänkning av momsen på böcker och tidskrifter till 6 % som Miljöpartiet lyckats driva igenom i budgetförhandlingarna med regeringen och Vänsterpartiet. Detta bör kunna ge ett lyft för dessa branscher, men för de förlag som hindras att få sina titlar distribuerade kan det vara en klen tröst.

Ser man på hur det fungerar med distributionen av morgontidningar i Stockholm så sköts den av Bonnierägda Pressens Morgontjänst. De får årligen 8 miljoner kronor i statligt distributionsstöd, och för det krävs att de distribuerar alla morgontidningar till samma pris. På det sättet har staten köpt sig en rättvis och lika behandling av alla som vill ge ut morgontidningar. I alla fall i teorin. I verkligheten har det tyvärr inte fungerat riktigt lika bra. Den nystartade Stockholms Fria Tidning hade väldiga problem att komma in i distributionen, och tidningen hindrades i flera veckor innan den till slut släpptes in. Något motsvarande distributionsstöd finns inte för tidskrifter som vill nå ut till pressbyråer och affärer utan de är utelämnade till Tidsams goda vilja.

Riksdagens tidigare ställningstaganden

Miljöpartiet har tidigare motionerat i frågan. Riksdagen har då avslagit Miljöpartiets förslag med motiveringen att beredningen av Mediekoncentrationskommitténs förslag inte bör föregripas samt att effekterna av vidtagna åtgärder först skall utvärderas. De effekter riksdagsmajoriteten här syftade på är det distributionsstöd som ges till förlag som erhåller stöd för sin utgivning, möjligheten för folkbiblioteken att gratisprenumerera på tidskrifter samt den omständigheten att tidskriftskatalogen i fortsättningen skulle komma att ges ut på Internet. Miljöpartiet kan konstatera att dessa åtgärder på inget sätt har medfört att situationen med ett reellt distributionsmonopol på tidskrifter har upphört.

Mediekoncentrationskommitténs förslag

Mediekoncentrationskommittén hade till uppgift att lägga fram förslag om lagstiftning för att slå vakt om mångfalden i svenska medier och motverka sådan ägar- och maktkoncentration inom massmedierna som kan skada ett fritt och brett meningsutbyte och en fri och allsidig upplysning. Idag är lagstiftningen utformad så att en aktörs yttrandefrihet kan bli obegränsad om denne, genom avsaknad av hindrande konkurrensregler, kan skaffa sig en monopolsituation på marknaden. I kommitténs betänkande (Yttrandefriheten och konkurrensen, SOU 1999:30) föreslås ändringar i tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen för att möjliggöra konkurrenslagens tillämplighet inom tryckfrihetsärenden samt att det införs en särskild mediekoncentrationslag.

Förslaget till mediekoncentrationslag innebär i korthet att en massmediekoncentration skall kunna förbjudas, om den ”skapar, förstärker eller förändrar kontrollen över en dominerande ställning, som väsentligt hämmar eller är ägnad att hämma förekomsten eller utvecklingen av en effektiv konkurrens i fråga om en sådan verksamhet som har särskild betydelse för opinionsbildningen – dagspress, radio och TV – eller en ställning som innefattar ett väsentligt inflytande inom flera sådana verksamheter och i betraktande av koncentrationens art, marknadsförhållandena och berörda företags förväntade agerande kan befaras vara ägnad att hämma ett fritt meningsutbyte och en allsidig upplysning.”

Miljöpartiet vill gå ytterligare ett steg genom att t.ex. komplettera lagstiftningen så att även tidskrifter ges ett liknande skydd. Den bör dessutom inte bara begränsas till det direkt opinionsbildande mediet utan gälla all media.

Miljöpartiets förslag

Konkurrenslagen är idag underordnad yttrandefriheten. Denna princip är viktig för att inte ge möjlighet åt en myndighet eller annat organ att hindra tryckning eller utgivning av skriften på grund av dess innehåll. Dock måste den rådande situationen, där lagstiftningen i praktiken medför en begränsning av tryckfriheten, förändras.

Miljöpartiet föreslår därför att en utredning görs av distributionskanalerna för tidskrifter och att detta görs ur ett tryck- och yttrandefrihetsperspektiv och med hänsyn till de förslag som mediekoncentrationskommittén lade fram.

För att det ytterligare skall säkerställas att konkurrenslagen tillämpas med beaktande av mediesektorns särart, anser Miljöpartiet att en särskild regel ska tas in i konkurrenslagen om att prövningen i fall som har betydelse för den grundlagsskyddade sektorn skall ske under beaktande av de grundläggande intressena av att säkerställa ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande.

Slutligen föreslår Miljöpartiet en mediekoncentrationslag för att förhindra situationer där bolag med dominerande ställning hämmar en effektiv konkurrens.

Stockholm den 4 oktober 2001
Ewa Larsson (mp)
Per Lager (mp)	Kia Andreasson (mp)
Marianne Samuelsson (mp)	Lars Ångström (mp)
Birger Schlaug (mp)	Ingegerd Saarinen (mp)
Barbro Feltzing (mp)	Kerstin-Maria Stalin (mp)