Telefontaxorna för synskadade

Motion 1988/89:T804 av Anita Stenberg och Ragnhild Pohanka (båda mp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1988/89:T804

av Anita Stenberg och Ragnhild Pohanka (båda mp)
Telefontaxorna för synskadade

Enligt inriktningen på vår telepolitik skall staten se till att grundläggande
telekommunikationer erbjuds medborgarna. Tillgänglighet och service skall
vara goda och sociala hänsyn skall tas.

I dag fattar regeringen beslut om kvartalsavgifterna för abonnemang i
bostäder samt samtalsmarkeringsavgifterna. Beslut om alla andra avgifter tas
av televerket.

Televerket skall drivas på ett affärsmässigt sätt och ge avkastning på det
insatta kapitalet. Televerket har anmodats att särredovisa den konkurrensutsatta
verksamhetens intäkter och kostnader på ett sådant sätt att tillräckliga
garantier skapas för att den konkurrensutsatta verksamheten inte subventioneras
av den verksamhet som televerket bedriver med ensamrätt.

Regeringen har tillsatt en utredning som skall vara klar i december 1989.1
uppdraget ligger bl.a.

- Televerkets regionalpolitiska och sociala ansvar bör formuleras av
kommittén.

- Kommittén bör överväga och föreslå vilka telekommunikationer som
bör betraktas som grundläggande.

- Kommittén bör bedöma vilka särskilda hänsyn som kan tas till olika
användargrupper såsom hushåll och företag i glesbygd, ideella föreningar
eller människor med funktionshinder då taxor och service bestäms för
grundläggande telekommunikationer och vilka åtgärder som krävs för att
möjliggöra sådana hänsynstaganden.

En förutsättning för telekommunikation är att man vet numret till den man
vill kommunicera med. För detta ändamål finns telefonkataloger, där alla
abonnenter, som inte begärt annat, finns förtecknade. Som komplement till
telefonkatalogen finns nummerupplysningen.

En stor grupp medborgare i vårt land kan inte läsa telefonkatalogen.
Därför måste nummerupplysningen ses som en grundläggande service för
telekommunikation och därmed inte beläggas med orimliga avgifter.

Nummerupplysningen kan, enligt vår uppfattning, inte ses som en
konkurrensutsatt verksamhet. Televerket har beslutat om en kraftig höjning
av avgiften för nummerupplysning från den 1 april 1989. Avgiften blir 23 öre
per varannan sekund mot tidigare 23 öre per samtal. Genomsnittskostnaden
beräknas till 5:75 kronor per samtal.

Orsaken är att företag och innehavare av biltelefon utnyttjar nummerupplysningen
i oskälig omfattning. Tyvärr drabbar avgiftshöjningen framför allt
dem som inte kan läsa telefonkatalogen. Dessutom har de inte något
alternativ till nummerupplysning.

En sådan grupp är de synskadade. De är i högre grad än andra i behov av Mot. 1988/89
att kunna ringa. En synskada medför stora svårigheter att skriva t ex brev och T804
att fylla i blanketter, men kan skötas via telefonen. Synskadade har många
gånger svårt att anteckna och behöver ofta ringa nummerupplysningen flera
gånger om samma nummer.

En synskadad använder nummerupplysningen flera gånger per vecka och
det kan innebära en merkostnad på närmare 100 kronor i månaden. 200
samtal till nummerupplysningen per år innebär 1 200 kronor om året. För att
kompensera för detta skulle handikappersättningen behöva höjas med 100
kr/månad.

Televerket har i uppdrag att tillsammans med handikapprörelsen finna
former för en kompensation för avgiftshöjningen på nummerupplysningen.

Flera olika lösningar har diskuterats, men det finns enligt uppgift ingen
lösning som når alla som vore berättigade till kompensation. Det finns till
exempel inget register över synskadade personer.

Det är orimligt att en förändring av avgiften införs under pågående
utredning. Det kan inte accepteras när utredningen blir klar i december
1989.

Kostnaderna för nummerupplysningen måste i stället tas ut via andra
avgifter, exempelvis för företag och biltelefoninnehavare.

Hemställan

Med stöd av ovanstående hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad som i
motionen anförts om att förhindra avgiftshöjning för nummerupplysning
till synskadade.

Stockholm den 15 januari 1989

Anita Stenberg (mp) Ragnhild Pohanka (mp)

7