Svensk hästavels- och ridsportspolitik

Motion 1999/2000:MJ233 av Caroline Hagström m.fl. (kd)

Inledning

Hästen är en stor upplevelseskapare och har sedan urminnes
tider haft en framträdande roll i samhället. Den svenska
hästnäringen har under de senaste trettio åren genomgått
stora förändringar. Från att ha varit ett utpräglat
"arbetsredskap" inom försvarsmakten, transportväsendet och
skogs- och lantbruket har hästen numera framförallt fått en
uppgift inom den mänskliga fritids- och sportsektorn. Hästen
används idag i mycket stor utsträckning för motionsridning,
körning, turism och inom olika tävlingsdiscipliner inom rid-,
galopp- och travsporten. En del hästar, framför allt ardenner
och nordsvensk brukshäst, används fortfarande inom skogs-
bruket. En tredjedel av befolkningen har idag kontakt med
hästar och olika verksamheter växer fram kring hästen.

Hästen har också kommit att bli ett viktigt hjälpmedel vid rehabiliteringen
av handikappade.

Hästen har i det moderna samhället fått en mycket viktig social funktion
och blivit en betydelsefull fritidssysselsättning för mängder av ungdomar -
speciellt flickor.

Hästbeståndet

Det svenska hästbeståndet består dels av en del inhemska
raser som nordsvenska brukshästen, kallblodiga travaren och
gotlandsrusset samt den svenska halvblodshästen som är en
avelsutveckling baserad på äldre svenska lättare
lantstammar, dels av importerade. Det finns ca 225 000
hästar i Sverige idag.

För den amatör- och motionsinriktade rid- och körsporten utgör den
svenska halvblodshästen och de olika ponnyerna de vanligaste hästraserna.
För den professionellt inriktade hästsporten är det varmblodiga travhästen,
engelska fullblod och svenskt halvblod som är de dominerande hästraserna.

Hästnäringen

Den svenska hästnäringen svarar för arbetstillfällen
motsvarande ca 10 000 heltidssysselsatta och ca 7 000
deltidssysselsatta. Till dessa ska också läggas uppfödare, ca
15 000, som har en del av sin sysselsättning och sina
inkomster från näringen samt alla privathästägare, ca 8 000,
framförallt inom ridsporten som själva sköter, rider och
tränar sin häst. Hästnäringen, inklusive vadhållningen (9,5
mdkr), omsätter enligt beräkningar ca 15 mdkr.

Landets trav- och galopptävlingar har ca 600 000 aktiva besökare och
dessa besöker galopp- och travtävlingar minst en gång per år. Totalt så görs
det ca 2,4 miljoner besök i anslutning till landets trav- och galopptävlingar.
2,4 miljoner personer spelar på hästar minst en gång per år. Landets trav- och
galopphästar ägs av något över 100 000 personer.

Ridsporten - en stor
idrottsrörelse

Ridning är en stor folksport med 500 000 aktiva. Varje år
åker ca 30 000 svenskar på ridläger, en företeelse som är
ovanlig i övriga Europa. Svenska Ridsportförbundet är
landets största hästsportorganisation. Det organiserar såväl
motionsryttare, ridskoleelever som tävlingsryttare, såväl
amatörer som professionella tävlingsryttare och har drygt
220 000 medlemmar. Av dessa utgörs 84 % av kvinnor.
Ridsporten är en av landets största idrottsgrenar och en
utpräglad ungdomsidrott med 145 000 av medlemmarna (66
%) i en ålder under 25 år. Ridsporten är också en mycket
uppskattad och nyttig handikappidrott.
Tävlingsverksamheten inom ridsporten utgörs av grenarna
hoppning, dressyr, fälttävlan, körning, distans och voltige.

Inom de flesta av dessa grenar tävlar man på såväl ponny (flera raser och
korsningar) som stor häst - företrädesvis då på hästar av svensk halvblodsras
eller liknande. Internationellt tävlar svenska ryttare i hoppning, dressyr,
fält-
tävlan, körning och voltige. Sverige har varit representerat vid alla större
internationella mästerskap som OS, VM, EM, World Cup m.fl. Ridsporten
har också utvecklats till en stor publik- och medialt intressant sport.

Utvecklingen av de årligen återkommande stora internationella tävlingarna
i Sverige (Falsterbo Horse Show, Gothenburgs Horse Show och Globen-
tävlingarna) och TV-sändningarna därifrån har bidragit till denna utveckling.

Grunden i ridsporten utgörs av verksamheten vid landets ridskolor som är
spridda över hela landet. Ridskolorna drivs oftast av lokala ridsportföre-
ningar antingen i egen regi eller genom att ridskolan drivs av en arrendator.
Det finns också ridskolor som drivs helt i privat regi. Lokaler för ridskole-
verksamhen (ridhall, stall, andra utrymmen) samt mark för hagar och ridba-
nor ägs ofta av den lokala ridklubben eller av kommunen. Oftast har de
lokala ridklubbarna i de fall anläggningen ägs av kommunen betydande
underhållsskyldighet vilket ofta är en svår belastning för de ideella före-
ningarna. Många lokala klubbar dras också med betydande ekonomiska
svårigheter att få verksamheten att gå runt. Hästhållningen (foder, bete, hov-
och veterinärvård, skötsel) och fastighets- och materialunderhåll drar stora
kostnader liksom hästskötare, instruktörer och tränare.

För något år sedan hade landets ridskolor ofta köer till lektionsridningen.
Genom lågkonjunkturen har köerna försvunnit och många ridskolor har idag
problem med att fylla sina lektionsgrupper, speciellt grupper för barn och
ungdomar. Enligt undersökningar vet man att många barn och ungdomar
idag inte har råd med ridlektioner p.g.a. föräldrarnas arbetslöshet m.m. Detta
är dock allvarligt då det finns en uppenbar risk att det blir en social sned-
rekrytering till ridskolorna och att den tidigare så socialt jämlika ridskole-
verksamheten och fritidsridsporten endast kan utövas av barn och ungdomar
till ekonomiskt välsituerade föräldrar.

På vuxensidan kan ridskolorna dock notera ett ökat intresse för lektions-
ridningen, speciellt från kvinnor som tidigare utövat sporten som barn och
ungdom.

Landets ridskolor fungerar ofta som fritidsgårdar där eleverna förutom
själva ridundervisningen får lära sig att umgås med såväl hästar som med-
människor. I ridskoleverksamheten fostras de unga till ansvarstagande och
samarbete. Ridskolorna fyller därför en stor social uppgift i samhället. Denna
roll förbises ofta vid en värdering av de insatser som ridskolorna och rid-
klubbarna gör i samhället.

Med de neddragningar som skett inom bidragsområdet för fritids- och
idrottsverksamheter är risken uppenbar att ridskolorna tvingas till ytterligare
prishöjningar av ridavgifterna vilket kommer att få konsekvenser för rekryte-
ringen till ridskolorna. Risken är uppenbar att det då blir en felaktig och icke
önskvärd social snedrekrytering till ridskoleverksamheten. Barn och ung-
domar från mindre ekonomiskt lottade familjer kommer i ett sådant läge att
de tvingas avstå från en meningsfull och utvecklande fritidsaktivitet med
djupa sociala dimensioner. Detta kommer att speciellt drabba flickorna som
redan nu i sportsligt och fritidsmässigt hänseende är en klart missgynnad
grupp. Redan i förra årets motion "Svensk hästavel och ridsport" yrkade vi
på att kommunerna tillsammans med de statliga bidragsgivande organen
borde beakta de sociala konsekvenserna för den flickdominerade ridsporten
vid bidragsfördelning och bidragsminskningar. Kommunerna borde också i
de fall de är ägare till ridsportanläggningarna bidra till en utgiftsavlastning
för ridskolorna för att bidra till att minska riskerna för att barn och ungdomar
utan ekonomiska möjligheter ställs utan möjlighet till en jämlik och socialt
meningsfull fritidssysselsättning och därmed ökad risk för utanförskap.
Eftersom detta yrkande inte ännu behandlats av riksdagen, hänvisas till
yrkande 1 i motion 1998/99:MJ240, med förhoppning att ovanstående
beaktas och bifalles.

Det är också uppenbart att ridskolorna/ridklubbarna alltid har svårare att
hävda sina intressen gentemot de "manliga" idrotterna som fotboll, ishockey
m.fl. Liknande problem finns givetvis för andra kvinnodominerade idrotter
som t.ex. simning. Trots klara direktiv från Riksidrottsförbundet till special-
idrottsförbunden finns det en uppenbar risk att de kvinnodominerade
idrotterna missgynnas vid förbundens fördelning. I den kommunala priori-
teringen är misstankarna om denna "diskriminerande" prioritering ännu mer
befogad. Det skulle därför vara angeläget att en oberoende utredning gjordes
om hur verkligheten för de kvinnodominerade idrotterna ser ut i förhållande
till "grabbsporterna". Hur sker fördelningen inom specialförbunden? Är den i
enlighet med direktiven? Sker det en felaktig och "kvinnoidrottsdiskrimine-
rande" prioritering i kommunerna vad gäller bidrag, anläggningar etc. Även
detta yrkade vi på i förra årets motion som heller ännu inte har behandlats.

Utrotningshotade hästraser

Riksdagen beslutade tidigare i år om insatser för bevarande
av de utrotningshotade raserna gotlandsruss, ardenner och
nordsvensk brukshäst och avsätter särskilda medel inom
miljöersättningsprogrammets delprogram för utbildning,
information och demonstrationsobjekt (bet 1997/98:JoU9,
skr 1997/98: 116) för att främja bevarandet av dessa raser.

Dessvärre innefattades inte den utrotningshotade kallblodiga travaren i
denna bevarande insats. Den kallblodiga travaren bör självfallet också ingå i
de hästraser som omfattas av regeringens insats, eftersom populationen och
antal betäckta ston i stort sett är detsamma för denna ras. Riksdagen bör
därför uppdra åt regeringen att också ta med den kallblodiga travaren i de för
gotlandsrusset, ardenner och nordsvenska brukshästen tidigare beslutade
bevarandeinsatserna.

Varmblodiga travhästen

Inom det svenska hästavelsområdet är det framförallt inom
aveln med den varmblodiga travhästen som man bedrivit det
mest kvalificerade och prestationsinriktade avelsarbetet. Det
är ett arbete som gett internationell ryktbarhet och som
placerat Sverige på den internationella travavelskartan. Den
svenska travhästaveln har utvecklats till en topposition i
världen och det har framförallt skett genom en mycket hård
gallring av avelsstona baserad på tävlingsresultat och på
importen av internationella topphingstar.

Importen av de värdefulla hingstarna har dels skett av privatpersoner,
företag, konsortier, dels av Avelsföreningen för Svenska Varmblodiga Trav-
hästen. Sedan slutet av 1970-talet har ATG genom lån till Avelsföreningen
aktivt bidragit till importen av hingstar med högt avelsvärde. De flesta
hingstimporterna har skett från USA.

Aveln är selekterad och prestationsinriktad med tydliga mål och ambitio-
ner.

Den högtstående svenska travhästaveln har också inneburit en betydande
export av svenska travhästar. Travsporten är den hästsportgren som har den
största publiken och den högsta spelomsättningen. Travbanor finns spridda
över hela landet. Sporten domineras av professionella tränare och kuskar
även om det förekommer amatörträning och amatörkuskar. Den svenska
travhästaveln har under senare år dragits med bristande lönsamhet.

Engelskt fullblod

Det engelska fullblodet som framförallt används inom
galoppsporten har också visat sig betydelsefull som
"förädlare" inom den svenska och internationella
ridsportaveln med inriktning mot fälttävlans-, hopp- och
dressyrhästar. Generellt har inte den svenska aveln av
engelska fullblodshästar varit i paritet (kvalitativt och
kvantitativt) med de stora avels- och galoppsportländerna i
världen. Galoppsporten är relativt liten i Sverige med enbart
ett fåtal tävlingsbanor - de klassiska storloppsbanorna
Jägersro och Täby samt den mindre arablöpsdominerade och
privatägda Blommeröd utanför Höör. I Göteborg finns
framskridna planer på ytterligare en mindre föreningsägd
galoppbana. I Sverige är galoppen lillebror i förhållande till
travet. Galoppen har också betydligt färre spelare och mindre
publik än travet. Internationellt är galoppen generellt
betydligt större än den i Sverige dominerande travsporten.
Galoppsporten domineras liksom travet av professionella
tränare och jockeyer. Tränarkåren domineras av svenskar
medan de senare ofta är från andra länder inflyttade
yrkesmän. I Sverige finns f.n. ett ökat intresse för
galoppsporten - ett intresse som växt dels beroende på ett
ökat samarbete mellan ridsporten men också genom ökad
marknadsföring och en kvalitetshöjning av tävlingshästarna,
dels genom import av tävlingshästar men också genom ett
intensifierat avelsarbete.

Den inhemska fullblodsaveln och dess organisationer liksom ATG har
vidtagit åtgärder för att stödja och utveckla den inhemska fullblodsaveln. För
några år sedan infördes speciella premier i löpningarna för svenskfödda
hästar. Enligt uppgifter har dessa premier och andra åtgärder haft en positiv
inverkan på den svenska fullblodsaveln. Svenskfödda avelshingstar har alltid
haft svårt för att hävda sig i den inhemska aveln. Importen av högklassiga
hingstar har främst skett från England, Irland och USA. Den svenska
fullblodsaveln har fortfarande besvärande lönsamhetsproblem.

Svensk halvblodsavel

Den svenska halvblodsaveln har sin grund i en lättare svensk
lanthäst som användes i lantbruket och i försvarsmakten.
Aveln kom att inriktas mot att förse den svenska
försvarsmakten med hästar som var lämpade för detta
ändamål. I folkmun kom man under en lång tid att kalla den
svenska halvblodshästen för remonter. Uppfödningen var
koncentrerad till godsen och lite större gårdar i Mellan- och
Sydsverige samt till de statsägda stuterierna Strömsholm,
Ottenby och Flyinge. Skåne har genom tiderna varit ett
viktigt centrum för den svenska halvblodsaveln.
Uppfödningen av halvblodshästar var knutet till lantbruket
där bonden ofta hade ett genuint hästintresse ofta förvärvat
genom tidigare avelsarbete eller arbete med arbetshästar,
framförallt ardenner. Hästaveln var en del av lantbruket där
antalet avelsston styrdes av gårdens storlek och bondens
intresse.

Den svenska halvblodsaveln har kontinuerligt utvecklats genom import av
framstående hingstar framförallt från Tyskland men också genom att då och
då "förädla" med engelska fullblodshingstar och ibland med arabiska
fullblodshingstar. Under tiden som det svenska försvaret svarade för
avsättningen av den svenska uppfödningen styrde försvarsmaktens krav på
hästarna avelsarbetet. Dagens "moderna" halvblodshäst har mycket lite
"exteriört" gemensamt med de tyngre och kraftigare halvblodshästar som
föddes upp för försvarets räkning. När försvaret upphörde som den store
avnärmaren av hästarna stod den svenska halvblodsaveln inför sin
allvarligaste kris. Genom ett tålmodigt och framsynt avelsarbete av
uppfödarna och genom skicklig marknadsföring lyckades den svenska
halvblodshästen finna vägar ut i världen t.ex. till Schweiz. Parallellt och
successivt har sedan den svenska halvblodsaveln inriktats på att förse
ridsporten - motionssporten, amatörtävlandet och det professionella
tävlandet - med hästar.

Den svenska halvblodsaveln har under senare år blivit alltmer prestations-
inriktad. Målet är att avla fram framstående tävlingshästar som kan hävda sig
internationellt i såväl hoppning, dressyr som fälttävlan. Parallellt med denna
målsättning ska den svenska halvblodsaveln förse ridskolor med lämpligt
hästmaterial, motionsryttarna med dito och tävlingsryttare på lägre nivå med
lämpligt hästmaterial, en diversehandel som givetvis innebär problem för
aveln.

Den svenska halvblodsaveln står inför ett generationsskifte på uppfödar-
sidan. Alltfler av den äldre och till bondenäringen knutna uppfödaren slutar
med sin uppfödning. Orsakerna är givetvis åldersskäl men också den mycket
dåliga lönsamheten - för att inte säga direkta förlustverksamheten - som
svensk halvblodsuppfödning idag står inför. En annan anledning till att
många traditionella och äldre uppfödare slutar är den snabba utvecklingen
och internationaliseringen av aveln som innebär stora ekonomiska satsningar
i samband med betäckningar och att man ser att man inte kan få igen de
satsningar som man gör. Dagens uppfödarkår består till stor del av personer
utan egentlig häst- eller uppfödarerfarenhet men med ett stort intresse för
hästar och som ofta följer modetrender vid val av hingst till sitt eller sina
ston. Ur långsiktig avelssynpunkt kan detta vara ett stort problem.

En bedömning av den framtida aveln är att den blir alltmer selekterad på så
sätt att vissa uppfödare inriktar sitt avelsarbete på att ta fram högklassiga
dressyrhästar, andra inriktar sig på hopphästavel etc. Inom dessa avelsgrenar
kommer prestationskraven att öka och det kommer att ske en ökad import av
hingstar och sperma från internationella topphingstar. Hästarna kommer
också tidigt att genomgå olika tester för att utröna deras förutsättningar för
tävlingsverksamhet på toppnivå. Håller de inte måttet kommer de att säljas
till ryttare med lägre tävlingsambitioner. De lovande individerna kommer att
matchas för internationell försäljning och tävlingskarriär. De uppfödare som
kommer att satsa på denna typ av uppfödning kommer att satsa stora pengar
på sin avel och kommer också att ha chans att få bra betalt för sin produkt.
Dessa kommer att vara vad man skulle kunna kalla framtidens A-uppfödare
med bra avelsmaterial, gott om kapital och internationella kontakter och med
en utpräglat prestationsinriktad avel.

Den andra kategorin, B-uppfödarna, kommer att få koncentrera sin upp-
födning på att ta fram produkter som lämpar sig för ridskolor, motionsryttare
och tävlingsryttare på lägre nivå.

Lönsamheten för den svenska halvblodsaveln är ytterst pressad och upp-
födarna har mycket svårt att få igen sina kostnader. Ett stort antal uppfödare
har avvecklat sin uppfödning, värdefulla avelsston slaktats ut och betäck-
ningssiffrorna har sjunkit mycket kraftigt under senare år. Även här yrkade
vi i förra årets motion på en utredning om hur man kan ge någon form av
stöd till svenska uppfödarna. Vi pekade på att ett stöd i form av uppfödar-
premier vore ett sätt att slå vakt om den svenske uppfödaren och att värna
den svenska halvblodsaveln. Medel för ett sådant stöd borde gå att få från
svenska EG-medel eller via de medel som svenskt hästspel genererar. Av
skrivningen i betänkandet där detta yrkande behandlats framgår det att det är
oklart i vilken utsträckning EG-medel för hästnäringen finns att tillgå, och att
möjligheterna torde vara begränsade, varför nationell finansiering av före-
slagna satsningar skulle bli aktuell. Vi anser att behovet att utreda frågan
kvarstår. Om det visar sig att en sådan satsning skulle kräva nationell finan-
siering ber vi att få återkomma med förslag till sådan.

Svensk halvblodsavel är en del av det svenska kulturarvet och bidrar till att
många barn, ungdomar och äldre får en meningsfull och socialt utvecklande
fritidssysselsättning. Därtill bidrar aveln till betydande intäkter för
lantbruksnäringen och bidrar till det svenska öppna landskapet.

EU och hästnäringen

Inom EU ses hästhållningen som en del av jordbrukssektorn.
I Sverige beaktas inte hästnäringen vare sig inom den
gemensamma eller den nationella jordbrukspolitiken.
Hästens och hästnäringens vikt för jordbrukets, landskapets
och regionernas utveckling medför att jordbrukspolitiska
beslut även bör omfatta hästar. Dessa beslut bör inte enbart
som idag omfatta endast djurskydds- och avelsmässiga
restriktioner utan även utsträckas till att omfatta en aktiv
näringspolitik, då hästen är en viktig resurs för jordbrukets
utveckling och inriktning mot en breddad verksamhet som
inte enbart är inriktad på livsmedelsproduktion. Om staten
deltar aktivt i utvecklingen av hästnäringen kan det därmed
bidra till jordbrukspolitikens måluppfyllelse.

Sett ur ett jordbrukspolitiskt perspektiv är hästen en betydelsefull
foderkonsument. Denna betydelse har fått en allt större betydelse genom den
jordbrukspolitiska strävan att hålla nere en pressande överskottsproduktion,
tillförsäkra lantbrukarna en skälig inkomst och samtidigt bibehålla kultur-
landskapets karaktär. Om man ser det ur ett regleringsekonomiskt perspektiv,
där finansieringen sker via EU:s budget, kan alternativet till hästarnas
foderkonsumtion bli dyr, då betydande direktstöd utgår vid spannmålsodling
och köttdjursproduktion. Hästnäringen kan alltså bidra till att hålla nere
kostnaderna för den förda jordbrukspolitiken.

Flera EU-länder ger hästnäringen inom resp. land betydande stöd både i
form av direktstöd och till offensiva, konkurrenshöjande åtgärder. Stöd-
åtgärderna är i många fall inriktade på att utveckla och förbättra den
inhemska aveln och uppfödningen.

Med anledning av vad som anförts ovan och med tanke på den svenska
hästavelns och näringens dåliga lönsamhet finns det fortfarande all anledning
att se över i vilken utsträckning de olika EU-stöden kan utnyttjas för att
stödja den svenska hästaveln och hästnäringen. Såväl direktstöden som de
nationella stöden liksom andra fonder borde kunna ge vissa möjligheter till
ett sådant stöd. Även här ber vi att få återkomma om det visar sig att
nationell finansiering eller medfinansiering skulle bli aktuell.

Hemställan

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om att den kallblodiga travaren skall omfattas av
stödet till utrotningshotade inhemska hästraser,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om den svenska halvblodsaveln och uppfödar-
premier,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om EU-anpassning av hästen och hästnäringen till
det jordbrukspolitiska ansvarsområdet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om EU-stöden till den svenska hästaveln och häst-
näringen.

Stockholm den 3 oktober 1999

Caroline Hagström (kd)

Dan Ericsson (kd)

Johnny Gylling (kd)

Tuve Skånberg (kd)

Ulla-Britt Hagström (kd)

Ulf Björklund (kd)

Ester Lindstedt-Staaf (kd)

Harald Bergström (kd)

Mikael Oscarsson (kd)

Amanda Agestav (kd)

Magnus Jacobsson (kd)