Straffverkställighet utomlands

Motion 1990/91:Ju504 av Bengt Harding Olson (fp)

Brottsligheten blir alltmer internationell framförallt
genom narkotikabrotten men även genom annan
ekonomisk brottslighet, ibland i förening med våldsbrott.
Detta märks även i Sverige genom utländsk brottslighet här
i riket.

Särskilda problem

Vid lagföring av utländska brottslingar här uppkommer
särskilda problem. Vissa hänför sig till polisutredningen
eller rättegången. Särskilda problem uppkommer vid
avtjänandet av ådömda fängelsestraff.

Gällande regler

A. Utgångspunkt

Utgångspunkten är att en utlänning som döms till
fängelse i Sverige också skall avtjäna straffet här. Det finns
dock vissa möjligheter att överföra den dömde till annat
land för verkställighet av straffet.

Bestämmelserna på detta område -- både de som avser
nordisk verkställighet och de som avser utomnordisk
verkställighet -- har främst tillkommit för att underlätta
anstaltsvistelsen för de intagna och främja återanpassningen
efter frigivningen (prop. 1962:203 s. 19 f., prop. 1972:98 s.
76 f.).

B. Inom Norden

Genom en enhetlig lagstiftning i de nordiska länderna
har man gjort det möjligt att inom Norden verkställa domar
och beslut i brottmål i annat nordiskt land än domslandet.
För Sveriges del är detta reglerat i lagen (1963:193) om
samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge
angående verkställighet av straff m.m. Verkställigheten av
frihetsstraff kan på begäran av domslandet ske i det land där
den dömde är medborgare eller har sitt hemvist.

Domen kan också verkställas i det land där den dömde
uppehåller sig om det med hänsyn till omständigheterna
anses lämpligast. Den dömdes samtycke till överförandet är
inte nödvändigt.

C. Utom Norden

När det gäller verkställighet av svenska domar utanför
Norden finns bestämmelser i lagen (1972:260) om
internationellt samarbete rörande verkställighet av
brottmålsdom (IVL) och förordningen (1977:178) med vissa
bestämmelser om internationellt samarbete rörande
verkställighet av brottmålsdom. Enligt IVL kan Sverige
efter att ha ingått överenskommelse med främmande stat
under vissa förutsättningar begära verkställighet av svensk
brottmålsdom i denna stat.

En sådan överenskommelse är den i Haag
undertecknade europeiska konventionen om
brottmålsdoms internationella rättsverkningar
(brottmålsdomskonventionen). Denna har emellertid
tillträtts av mycket få stater och tillämpas ytterst sparsamt.
Med anledning härav utarbetades inom Europarådet en ny
i Strasbourg den 21 mars 1983 dagtecknad konvention om
överförande av dömda personer
(överförandekonventionen), som till stora delar täcker
samma område som brottmålsdomskonventionen.

En väsentlig skillnad mellan
brottmålsdomskonventionen och
överförandekonventionen är att överförandekonventionen
uppställer krav på att den dömde samtycker till åtgärden.
Vidare kan initiativet till överförande av verkställigheten
tas inte bara av den dömande staten utan även av den
verkställande staten och den dömde.

Vid sidan av dessa konventioner har Sverige den 26
september 1989 ingått en överenskommelse med Thailand
om samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom.

Om synnerliga skäl föreligger kan Sverige enligt IVL
begära verkställighet av brottmålsdom i främmande stat
även om denna inte ingått överenskommelse med Sverige.

Tillämpad praxis

Kriminalvårdsstyrelsen begär regelmässigt beträffande
annan nordisk medborgare som här ådömts fängelsestraff
att verkställighet ska ske i dennes hemland. Av dessa
framställningar bifalles cirka 90%.

Beträffande utomnordiska medborgare begär styrelsen
verkställighet i hemlandet i endast cirka 1% av fallen och
endast hälften blir i realiteten överförda. Den enkla
förklaringen är att framställning görs endast om den dömde
begär detta.

Rimligt system

Huvudregeln borde vara att samtliga utländska
brottslingar efter svensk domstolsdom på fängelse avtjänar
sitt straff i det egna hemlandet. Det dömande landet bör ha
rättighet men inte skyldighet att begära överförande.
Hemlandet bör ha skyldighet att mottaga sin dömde
medborgare men också ha rättighet att begära men inte
kräva överförande. Den dömde bör inte tillerkännas
vetorätt beträffande verkställighetsland.

Den nu angivna ordningen stämmer med inomnordisk
praxis. Däremot torde den utomnordiska praxisen strida
inte bara mot nämnda föreslagna huvudregel utan även mot
lagstiftarens tanke bakom verkställighetsbestämmelserna. I
lagens förarbeten betonas nämligen att reglerna om
verkställighetsland tillkommit för att främja återanpassning
efter frigivning. I princip torde ju återanpassning bäst ske i
hemlandet. Särskilt obegripligt är det att avtjänande ska ske
i Sverige samtidigt som domstolen beslutat om utvisning.

Undantagsvis bör man kunna avvika från huvudregeln.
Så bör vara fallet om det finns svenskt intresse för
avtjänande här i riket eller om avtjänande i hemlandet
omöjligen kan ske av politiska eller motsvarande skäl eller
bör ske här med hänsyn till att hemlandets kriminalvård ej
håller humanitär minimistandard.

Föreslagen förändring

Mot denna bakgrund bör Sverige verka för förändringar
beträffande verkställighet av brottmålsdom utanför
Norden. Så torde kunna ske på tre vägar:

a. Sverige bör oftare begära sådan verkställighet under
åberopande av synnerliga skäl, exempelvis då domen även
innebär utvisning b.
Sverige bör söka ingå bilaterala överenskommelser
med flera länder c.
Sverige bör begära revidering av
överförandekonventionen i linje med vad som ovan anförts
om rimligt system.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utländska brottslingars
avtjänande av svenska fängelsestraff i eget hemland.

Stockholm den 18 januari 1991

Bengt Harding Olson (fp)