Stockholmsregionen

Motion 2004/05:N349 av Marietta de Pourbaix-Lundin m.fl. (m)

Förslag till riksdagsbeslut

1. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av att främja fortsatt tillväxt i Stockholmsregionen.

2. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av skattesänkningar.1

3. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av förändringar i utjämningssystemet.2

4. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av infrastruktursatsningar i Stockholmsregionen.3

5. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av flygplatskapacitet i Stockholmsregionen.3

6. Riksdagen beslutar att avskaffa lag 2004:629 om trängselskatt.1

7. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av åtgärder för att öka rättstryggheten i Stockholmsregionen.4

8. Riksdagen tillkännager för regeringen som sin mening vad i motionen anförs om behovet av fler poliser i Stockholms stad och län.4

1 Yrkandena 2 och 6 hänvisade till SkU.

2 Yrkande 3 hänvisat till FiU.

3 Yrkandena 4 och 5 hänvisade till TU.

4 Yrkandena 7 och 8 hänvisade till JuU.

Stockholm som tillväxtmotor

Stockholm borde vara Sveriges ledande ekonomiska motor. Till för ett par år sedan har detta varit en självklarhet. Stockholm har haft hög tillväxt, innovativa företag och ett nyföretagande som varit väsentligt högre än i övriga landet. Men dessa förutsättningar behöver också underhållas och vårdas. Välfärden och utvecklingen i hela Sverige är beroende av att det går bra för Stockholmsregionen.

Den socialdemokratiska regeringen har de senaste åren på område efter område fattat beslut som både kortsiktigt och långsiktigt varit förödande för Stockholm ur ett tillväxtperspektiv. Avsaknaden av visioner och ledarskap kombinerat med skatte- och avgiftschocker har lett till att tillväxten helt avstannat i Stockholm. Skattehöjningar gör att människor och familjer med normala inkomster inte längre har en acceptabel levnadsstandard i jämförelse med invånarna i övriga landet.

För Socialdemokraterna verkar tyvärr befolkningstillväxten i Stockholmsregionen fortfarande vara ett hot snarare än en möjlighet. De har svårt att se hur unga människor skulle kunna lyckas med sina idéer, och entreprenörskap och nyföretagande ses som något mystiskt. Att anlita folk är fult har Socialdemokraternas partisekreterare Marita Ulvskog sagt och det talar sitt tydliga språk.

Människors fria val och krav på en god vård, skola och omsorg blir i deras ögon ett hot mot en socialistisk planmodell med kommunen som garant och politikerna som beställare. Att lyssna och anpassa olika typer av tjänster till enskilda människors behov blir krångligt och onödigt där man har stöd av kollektivet eller, ännu hellre, den politiska makten i landet. I en rad avseenden ser socialistiska politiker de fria valen och människors ökande krav på anpassningar av offentlig service till sina individuella levnadsförhållanden som något negativt. Storstadsutvecklingen och storstadsmänniskorna med sina krav på att få skapa blir på så sätt ett ideologiskt hot. Utveckling ses som något okontrollerbart och därmed farligt.

En del av problemet ligger i att Stockholms lokala rödgröna administration, med regeringens goda minne, är mer intresserade av politiska experiment än av god förvaltning. Stockholm har under en tid av internationell lågkonjunktur på grund av de lokala politiska besluten väsentligt förvärrat sin situation. Tillväxten hämmas ytterligare av att regeringen, genom sin Stockholmsfientliga politik, utarmar regionen genom ett antal specialriktade skatter.

På olika sätt genomför därför den socialdemokratiska regeringen, tillsammans med sina röd-gröna stödpartier, en klart Stockholmsfientlig politik. Detta märks tydligast när det gäller tvångsöverföringen av skatteinkomsterna i Stockholmsregionen till andra regioner i landet. Stockholms läns landsting är till exempel det enda landsting i landet som inte får behålla sina egna skatteinkomster. Det märks dock också när det gäller tilldelningen av högskoleplatser, pengar till vägar och övrig infrastruktur samt olika stopplagar där moderat förnyelsepolitik förbjuds.

Om Stockholm skall återta sin tätposition som svensk ekonomisk tillväxtmotor måste regering och riksdag prioritera en företagsvänlig tillväxtorienterad politik. Det kräver en total omläggning av den politiska kursen i såväl Stockholms stad som i landet.

Det behövs en rejäl satsning på företagande och nya jobb, i Stockholm såväl som i Sverige. Sverige har under alltför många år halkat efter resten av världen i ekonomisk tillväxt.

En positiv företagsutveckling förutsätter att kapacitetsproblemen löses. Ett sådant är bostadsbristen. För att företag skall kunna etablera sig och växa i regionen krävs att de anställda har bostäder. Detsamma gäller studerande och forskare vid våra högre utbildningar om Stockholm ska fortsätta att hålla hög internationell klass inom forskningsvärlden. En annan fråga är de allt större trängselproblem som finns i transportnätet. Framkomligheten och transportförsörjningen måste förbättras i takt med att regionen växer. Beslut skall fattas om byggande av såväl Österleden som Förbifart Stockholm, det vill säga hela ringleden runt Stockholm.Förslaget att införa biltullar, i praktiken en ny skatt som främst skulle drabba dem med låga inkomster, avvisas.Biltullar skall inte införas.

Vi har konkreta förslag för ett bättre Stockholm. Ett Stockholm som klarar av att svara mot framtidens krav på både effektivitet och kvalitet. Dessa förslag innebär att vi tar bort hinder mot tillväxten. Detta innebär ett stopp för nya skatter, att vi säger nej till nya och höjda miljösanktionsavgifter, att vi säger ett tydligt nej till biltullar, att vi avvisar hoten om att stänga Bromma flygplats och att vi öppnar för nya väg- och bostadsbyggen samt att vi utvecklar näringslivet och forskarsamhället.

Vi ser en klar skiljelinje mellan oss som vill minska det politiska inflytandet över människors vardagsliv och de som vill utöka kollektivets allmakt på individens bekostnad. Socialdemokraterna väljer medvetet att suga ut en tillväxtregion för att erbjuda valgodis i valtider, utan att ens skämmas inför sina partikamrater som bor i regionen. Det viktigaste för Socialdemokraterna verkar vara maktinnehavet. Vad som blir kvar av Stockholm när bytet fraktats bort återstår att se. Samlat leder denna socialdemokratiska utsugning av Stockholmsregionen till minskad tillväxt och rentav stagnation. Bilden av hur man samtidigt mjölkar och slaktar kon är mer aktuell än någonsin.

Vi har i årets motion valt att koncentrera och fördjupa oss på områden som vi ser som speciellt viktiga för tillväxten. Det är också på dessa områden som den socialdemokratiska regeringen tillsammans med sina stödpartier (v) och (mp) för en direkt Stockholmsfientlig politik.

Vi behöver en lågskattepolitik

Vår politik är en politik för arbete och tillväxt. Det måste alltid löna sig att arbeta. Såär det inte i dag, i Socialdemokraternas Sverige. Vi moderater föreslår därför sänkta skatter på arbete och företagande samt stramare bidrag för dem som inte arbetar. Skattesänkningarna som vi föreslår i Sveriges riksdag riktar sig framför allt till låg- och medelinkomsttagarna, som idag har de högsta marginaleffekterna.

Det är därutöver nödvändigt att göra det mer lönsamt att utbilda sig genom att höja brytpunkten för statlig skatt. Skatten på förmögenhet, arv och gåvor samt de diskriminerande och tillväxtfientliga 3:12-reglerna bör avskaffas. Därutöver måste den djupt omoraliska fastighetsskatten avvecklas.

Den socialdemokratiska regeringen agerar konsekvent Stockholmsfientligt. Stockholmarna betalar en mycket stor andel av hela rikets offentliga utgifter genom att vi på nästan alla skatteområden betalar en större andel än vad vi representerar befolkningsmässigt. Skatteutjämningen har blivit en symbol för detta problem och nu har skatteskruven dragits så hårt att till-

växten avstannat helt.

Vi är beredda att ta strid för fortsatt tillväxt i Stockholmsregionen. Vi ser det som en av vår tids största samhälleliga uppdrag att stå på de enskilda medborgarnas sida när nu Socialdemokraterna visar sitt rätta ansikte genom att motarbeta en tillväxtfrämjande utveckling.

Utjämningsskatten är tillväxtfientlig

Ett flagrant exempel på regeringens Stockholmsfientlighet är det system för överföring av skattemedel från en kommun till en annan som genomförts. Man kan inte låta bli att se det som Socialdemokraternas sätt att straffa invånarna i Stockholms län. Det inomkommunala utjämningssystemet är nämligen till sin natur så konstruerat att det straffar tillväxt var den än uppstår. Effekten har bland annat blivit att en lång rad kommuner i Stockholms län får se stora delar av sina skatteinkomster betalas ut till andra delar av landet. Kommuninvånarna i dessa Stockholmskommuner tror sig betala för att få en bra skola för sina barn eller en värdig vård för åldrande släktingar. I själva verket används deras skattepengar till något annat någon annanstans i Sve-

rige.

Genom en medveten socialdemokratisk politik dräneras regionen på 16,3 miljarder kronor årligen i skatteutjämningssystemet. Samma medvetna politik medför att invånarna i vår region betalar mer i skatter än rikets övriga invånare. Företag och familjer i Stockholmsregionen betalade år 2000 41 procent av statens direkta skatteinkomster. Vi utgör dock bara 20 procent av landets befolkning. Under perioden 1995-2000 ökade förvärvsinkomsterna i regionen med 10 procent per år. Skatten ökade dock med 16 procent per år. Sammanlagt ökade den statliga skatten på förvärvsinkomster från Stockholms län med 106 procent under denna period, men bara med 42 procent i övriga riket. Skatten på kapitalinkomster ökade 1995-2000 med 344 procent i vårt län, mot 154 procent i övriga riket. Fastighetsskatten har ökat med 13 procent per år, mot 7 procent i övriga riket.

Vad innebär det socialdemokratiska maktinnehavet i kommun, landsting och stat för en vanlig Stockholmsfamilj?

Kraftigt höjd kommunal- och landstingsskatt 2003 och 2004	ca 9 000 kr/år
Fastighetsskatten blir kvar och kan fortsätta stiga	ca 20 000 kr/år
Biltullarna (två bilar)	ca 15 000 kr/år
Höjt SL-kort (två per familj)	ca 3 000 kr/år
Skatteutjämningen (år 2004, väntas öka ytterligare framöver)	ca 32 000 kr/år

Under år 2004 kommer Stockholms stad genom den interkommunala skatteutjämningen att betala ca 4,2 miljarder kronor till verksamhet i andra kommuner. Detta motsvarar drygt 5 400 kronor per stockholmare.

Utjämningssystemet slår ännu hårdare mot Stockholms läns landsting. Borträknat utjämningsskatten gick Stockholms läns landsting med överskott under den förra moderatledda majoriteten. Med dagens system betalar varje stockholmare närmare 3 000 kronor i skatteutjämning via landstingsskatten. Totalt betalar varje stockholmare, nyfödd som pensionär, över 8 200 kronor till andra kommuner och landsting.

Trots löften från Socialdemokraterna före valet blev det inga lättnader i det nya utjämningssystem som nu föreslås. Tvärtom innebär det en än större belastning på stockholmarnas ekonomi. Genom sin flathet mot statsmakten får de socialdemokratiska ledningarna i stadshus och landsting se hur deras partivänner i den socialdemokratiska regeringen successivt tar ännu mer pengar från regionen. Redan år 2005 tvingas Stockholms stad betala ytterligare 141 miljoner kronor i utjämning. År 2010 kommer Stockholms stad att betala nära en halv miljard kronor mer till systemet enligt regeringens förslag.

Det är ingen överdrift när vi säger att Socialdemokraternas politik drabbar stockholmarna hårt. Kostnadsutjämningssystemet tar allt mindre hänsyn till de särskilda problem och kostnader som finns i en storstad i form av bland annat segregation och befolkningsökning samt höga kostnader för personal, lokaler och bostäder. Socialdemokraternas politik med kostnadsutjämning och höjd fastighetsskatt leder till att det snart bara är höginkomsttagare som har råd att bo i Stockholmsregionen.

Utjämningssystemet straffar också tillväxten. Storstadsregionerna får inte behålla frukterna på inkomstsidan av den ökade ekonomiska aktiviteten och skattetillväxten, men måste bära de kostnadsökningar inom de kommunala verksamheterna som ökad ekonomisk aktivitet ger upphov till. Vi föreslår att det inomkommunala utjämningssystemet avskaffas och ersätts av ett system som både stimulerar ekonomisk tillväxt och ger tillräckliga statliga bidrag till kommuner och landsting som behöver kompensation för otillräcklig skattekraft. Vi föreslår att gränsen för utjämningsavgiften höjs till 115 procent för landsting, dvs. liksom för primärkommunerna och att avgiften skall sättas till 80 procent av den egna skattesatsen för både primärkommuner och landsting. Genom att avgiften beräknas utifrån den egna skattekraften skapas incitament för att hålla en låg skattesats. Vårt förslag är så utformat att ingen kommun eller landsting kommer att få lägre bidrag eller betala högre avgift, än med regeringens förslag. Den statsfinansiella kostnaden för vårt förslag finansieras inom ramen för vårt budgetförslag (för ytterligare information om vårt förslag se motion 2003/04:Fi46).

Infrastruktur

Ett av de allvarligaste problemen i regionen är den akuta brist på kringfartsleder och spårkapacitet som kan leda trafikflödet förbi eller igenom Stockholms innerstad. Stockholmsregionen behöver Ringen som Socialdemokraterna ensidigt övergav 1997. Det behövs dessutom en förbifart för E 4 väster om Stockholm. Andra objekt som behöver färdigställas snarast är Södertörnsleden och Norrortsleden. På sikt måste också en östlig förbifart byggas för att göra Ringen fullständig. Dessutom måste väg 73 byggas färdig till Nynäshamn. För flera av de trafikobjekt som måste genomföras bör det öppnas för en statlig PPP-lösning (Private and Public Partnership). Det är ett gemensamt ansvar för regeringen och regionens företrädare att rätta till den oacceptabla trafiksituation som råder.

Stockholmsregionens utveckling och tillväxt är även starkt beroende av goda flygförbindelser med omvärlden. Arlandas konkurrenskraft måste därför stärkas så att regionen inte förlorar direktförbindelser med till exempel USA. Näringslivets utveckling är också beroende av småflyg både för person- och godstransporter. Nuvarande typ av småflyg vid F18/Tullinge måste finnas kvar om inte Stockholm skall bli den enda huvudstadsregion i Europa som saknar banor för småflyg.

Nuvarande avtal mellan Stockholm och staten om flygverksamheten på Bromma löper till 2011. Trots detta vill Socialdemokraterna bryta avtalet och bygga bostäder i stället. De hänvisar till att en ny flygplats skall anläggas på Södertörn. Samtidigt har deras egen partiledare, Göran Persson, genom ett ovanligt och klumpigt inhopp tagit död på alla seriösa förslag i denna riktning. Skavsta är verkligen inget alternativ - inte heller för Södertörnsborna - till Arlanda i dagsläget. Vi moderater vill här framhålla att det är en konkurrensfördel i förhållande till andra större städer att ha en sådan citynära flygplats. Bromma flygplats gör att det går enkelt och snabbt att ta sig från centrala Stockholm till övriga Sverige och till ett antal europeiska huvudstäder.

För att kunna satsa på närmiljön för de boende i närheten av flygplatsen är det avgörande att både staten och Stockholms stad deklarerar en långsiktig plan att ha kvar Bromma flygplats även efter år 2011. Därutöver måste Arlanda byggas ut ytterligare och kommunikationerna mellan södra Stockholm och Arlanda stärkas. Detta kan exempelvis ske genom en förlängning av Arlanda Express.

Införandet av biltullar

Ovanpå den mycket allvarliga ekonomiska utvecklingen i Stockholm harSocialdemokraterna bestämt sig för att driva igenom sitt största och monumentala väljarsvek - införande av biltullar. Det är en lagstiftning som kraftigt kommer att försämra Stockholms möjligheter att växa och återta sin position som Sveriges tillväxtmotor. Biltullsexperimentet är en dålig affär - för tillväxten, för Stockholm, för landet och inte minst för stockholmarna.

• Biltullarna kommer att kosta upp mot 15 000 kronor per år för en vanlig Stockholmsfamilj - av redan skattade pengar.

• Försöket kostar totalt över två miljarder, men beräknas bara ge 900 miljoner i intäkter.

• Biltullarna splittrar regionens arbets- och bostadsmarknad.

• Biltullarna reser nya murar mellan innerstad och ytterstad och mellan norr och söder i regionen.

• Handeln kommer att minska i innerstaden enligt beräkningar från handelns organisationer, detta kommer ytterligare försvåra en lokal konjunkturuppgång.

Det är uppenbart att Socialdemokraterna i och med biltullsexperimentet bestämt sig för att bedriva en regelrätt hetsjakt på alla de stockholmare som är beroende av bilen i sin vardag.

I takt med att Stockholm växer så kommer naturligtvis fler bilar till regionen. Trafikproblemen är ett hot mot huvudstadsregionens, och därmed landets, framtida växtkraft. Genom införandet av biltullarna räknar socialdemokratin i Stockholm, med stöd från regeringen, med att färre kommer att åka bil och på så sätt försöker de kringgå behovet av att bygga kringfartsleder.

Biltullarna är kanske det främsta exemplet på den tillväxtfientliga politiken. För att företag skall kunna etablera sig i Stockholm behövs en trafiksituation som gör att det är möjligt inte bara att ta sig in i innerstaden utan också runt i regionen via kringfartsleder. Om Stockholm fick ringen och förbifart Stockholm så att de bilar som endast vill förbi Stockholm och inte in i innerstaden kan ta sig förbi, så skulle många av problemen i trafiken lösas. Men i stället för att lösa dessa strategiska frågor så går finansborgarrådet Annika Billström i spetsen för ytterligare skatter på trafiken.

Att införa biltullar i en stad och i ett land där bilisterna redan är bland de hårdast beskattade i världen är ett hårt slag mot hushållen. Eftersom viktiga infrastruktursatsningar försenats, inte minst på grund av ett bristande ekonomiskt ansvarstagande från staten, finns ofta inget alternativ till att använda bilen. Ett införande av biltullar handlar därför inte i första hand om att styra om trafiken, utan om att tvinga bort ekonomiskt svaga bilister från våra vägar. Det är en politik som varken är rimlig eller rättvis.

De lokala folkomröstningar som genomfördes 2003 i tolv kranskommuner visar på ett utomordentligt tydligt motstånd mot biltullar och trängselavgifter. Över 80 procent av dem som givits tillfälle att utrycka sin åsikt i de lokala folkomröstningarna röstade nej till försök. Över 200 000 länsbor har röstat mot ett försök med biltullar. Det höga valdeltagandet visar att frågan engagerar och är viktig för många människor, detta är därmed en fråga som är lämplig att folkomrösta om. De politiker som inte respekterar ett så tydligt utslag av folkvilja kan knappast kalla sig demokrater.

Trots den socialdemokratiska retoriken vet vi att det är många människor som är beroende av bilen för att få vardagen att gå ihop. Detta gäller inte minst för barnfamiljer som måste hantera allt ifrån dagishämtningar till fotbollsträningar. För dessa familjer finns ofta heller ingen möjlighet att välja alternativa transportmedel. När biltullarna införs kommer dessa familjer att behöva betala uppemot 15 000 kronor om året, i skattade pengar, bara för att få vardagen att fungera.

"Mitt besked till Stockholms väljare är att det blir inga avgifter under nästa mandatperiod och det är ett vallöfte från oss." Annika Billström (s) före valet 2002.

Rättstrygghet i storstadsmiljö

Vi har under det senaste året sett ett flertal mycket tragiska händelser. Det avskyvärda attentatet på Anna Lindh, vansinnesdåden i Åkeshov, vid Gullmarsplan och på Västerlånggatan förra året är inte längre enstaka företeelser. Vi läser ständigt om grova våldsbrott där polisen inte kan gripa förövare eller tillåts arbeta förebyggande. Stockholmarna har tvingats acceptera en alltmer otrygg vardag som en följd av socialdemokratisk besparingspolitik. Invånarna i Stockholm län löper en betydligt större risk att bli utsatta för brott jämfört med invånare i andra delar av landet. Dessutom är uppklarningsprocenten av begångna brott oroande låg.

Den grova organiserade brottsligheten med bland annat stor införsel av narkotika i Stockholms län är ett annat stort hot mot samhället. Våldet på krogar och andra etablissemang är oacceptabelt högt. Förekomsten av knivar hos presumtiva gärningsmän är närmast legio. Många människor är så rädda att de undviker att gå ut när det är mörkt. De som har råd drabbas inte lika hårt, eftersom de har råd att ta taxi och att köpa sig en ökad känsla av trygghet. Genom att installera larm, skaffa gallergrind och extra lås kan vissa grupper till viss del skydda sig. Men faktum kvarstår att för den stora breda allmänheten finns det ingen möjlighet att själv ordna sitt skydd. Det är oacceptabelt!

Brottsligheten mot näringsidkare måste tas på allvar. Samhället har misslyckats när butiksägare tvingas till nedläggning för att rån och inbrott gjort att försäkringsbolagen vägrar företagare att försäkra sig.

Vi kan inte acceptera denna utveckling. I det brottsförebyggande arbetet är det viktigt att man gör stadsmiljön trygg och säker. En viktig del av lösningen är att Stockholms län får fler poliser. Polismyndigheten i Stockholms län har som mål att polisstyrkan inte får underskrida 4 000 poliser. Detta mål nås inte i dag utan ett betydande underskott. Prognosen för polisen i Stockholm pekar på ett ackumulerat underskott upp mot 700 miljoner kronor 2006. Regeringen måste ta sitt ansvar för att polisen i huvudstadsregionen ges tillräckligt med resurser.

Poliserna som anställs måste också få en bra vidareutbildning och utrustning. Polisens arbete behöver kvalitetssäkras. Utöver detta fordras fler häktesplatser, bättre samordning av den psykiatriska vården och betydligt fler vårdplatser.

Stockholm den 3 oktober 2004
Marietta de Pourbaix-Lundin (m)
Gunilla Carlsson i Tyresö (m)	Göran Lennmarker (m)
Beatrice Ask (m)	Catharina Elmsäter-Svärd (m)
Lena Adelsohn Liljeroth (m)	Henrik Westman (m)
Hillevi Engström (m)	Ewa Björling (m)
Henrik S Järrel (m)	Björn Hamilton (m)
Anna Lilliehöök (m)	Karin Enström (m)
Carl-Erik Skårman (m)