Skyddet för formgivning m. m.

Motion 1985/86:L227 Marianne Karlsson (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1985/86 :L227

Marianne Karlsson (c)
Skyddet för formgivning m. m.

Vid en genomgång av Registreringstidning för mönster, utgiven av patentoch
registreringsverket, framgår alldeles tydligt att mönster som registreras
till allra största delen är s. k. nyttomönster. Härmed menas att det rör sig om
nyttoföremål, där föremålens utseende primärt utformats med tanke på
funktioner. Endast en mindre del av de mönster som publiceras synes ha
utformats i avsikt att primärt uppnå ett trevligt och tilltalande yttre utan
särskilt avseende på funktionen. Den förra aspekten dominerar, överslagsvis
beräknat, endast i mindre än 20 % av fallen.

Ofta förekommande är exempelvis mönster för slitbanan på bildäck, där ju
avsikten är att uppnå goda körförhållanden och där ”trevlighetsaspekter”
helt saknas. Tätningsprofiler av gummi är också sådant som är representerat.

Mot denna praktiska verklighet framstår rättsutvecklingen som något
egendomlig. Otvivelaktigt var avsikten vid mönsterlagens tillkomst (prop.
1969:168) att mönsterlagen skulle samtidigt täcka behovet av skydd både för
”prydnadsmönster” och för ”nyttomönster”. Härigenom trodde man sig
kunna tillfredsställa flera syften samtidigt. Dels uppfyllde man Pariskonventionens
krav på att bereda skydd åt ”industriella mönster” (industrial
designs). Dels kunde man därmed undvika att införa ”bruksmönster” av
samma typ som tyska ”Gebrauchsmuster”. De senare, ett slags ”småpatent”
med beskrivning och särskilt formulerade anspråk, skulle ju medföra stora
kostnader, särskilt om de skulle göras till föremål för nyhetsgranskning
(något som ej är fallet i Tyskland men möjligen setts som nödvändigt, om
institutet skulle införas i Sverige).

Lösningen blev alltså att ge möjlighet att registrera bilder såsom ”förebild
för en varas utseende” och därmed ge skydd åt sådant som skiljer sig
väsentligt i förhållande till det tidigare kända. Med hänsyn till att det
”omedelbara föremålet” för registrering är en eller flera bilder av ett föremål
(”förebilden”) måste förstås avgörandet av registrerbarheten ske på grundval
av endast utseendet.

Den första tanke man då får är att varje ny vara som någon skapar kan få
skydd enligt mönsterlagen. Låt oss tänka oss att något vardagligt föremål
aldrig funnits förr, t. ex. den vanliga gaffeln. Man skulle då kunna få ett
principiellt skydd för gaffeln, som ju inte kan se ut på så många sätt, och
därmed få monopol på gaffeln. I och med att gaffeln redan är känd, kan man
förstås bara få skydd för speciella modeller. I detta fall anger förarbetena
t. o. m. att skillnaden inte behöver vara så stor gentemot det kända för att
man skall få mönsterskydd.

Emellertid har den svårigheten uppkommit att de ärenden som kommit

under regeringsrättens prövning blivit bedömda enligt den principen att Mot. 1985/86
frågan om ”väsentlig skillnad” avgörs med direkt bortseende från sådana L227
särdrag som är betingade av användningsändamålet.

Ett pleniutslag (NIR 1985 s. 456) är i detta fall mycket tydligt: ”1
förarbetena till mönsterskyddslagen har betonats att lagen är avsedd att
uppmuntra till nyskapande inom den hantverksmässiga och industriella
formgivningen liksom att mönsterskyddet är ett rent utseendeskydd innefattande
krav på utseendemässig distans. För mönsterskydd krävs därför en
formgivning som skall vara i någon mån kvalificerad och inte helt betingad av
användningsändamålet. ” (Jag vill tillägga att beslutet att vägra mönsterskydd
kanske var riktigt, i det att det till motiveringen skiljaktiga regeringsrådet
anfört goda, väl tillräckliga avslagsgrunder.)

Regeringsrätten, som ju i sista hand avgör lagens rätta mening, anser alltså
att kvalificerad formgivning ej är för handen, om det som skiljer mönstret
från det tidigare kända bara är betingat av önskad god funktion och
duglighet. Tanken synes vara att målet för formgivning bara kan vara form i
sig utan vidare syftning.

Man kan ställa sig undrande till detta resonemang av olika skäl. Exempelvis
anger departementschefen i propositionen (s. 58) i genmäle till ett
remissvar att krigsmateriel kan mönsterskyddas (trots att formgivningen ”är
så gott som uteslutande betingad av funktionella hänsyn”), och man har ju
litet svårt att tänka sig annat formgivningssyfte för t. ex. artillerigranat än ett
rent ”nyttobetingat” krav på effektiv funktion.

Viktigare är emellertid, som redan anförts, att regeringsrättens tänkesätt
helt och hållet strider emot den rättsuppfattning som tydligen 90 % av de
mönstersökande tror är rådande.

Man kan fråga sig vad orsaken är till denna begreppsmässiga dikotomi.

Personligen tror jag att orsaken ligger i en snabb och oförmodad
avklingning av de tänkesätt som låg bakom funktionalismen, ”den radikala,
internationella riktning inom arkitektur, stadsbyggnadskonst och nyttokonst,
som framträdde i opposition mot de historiska stilarna och ansåg, att
funktionen, dvs. det fullständiga uppgåendet i ändamålet, skulle bestämma
den konstnärliga utformningen” (citat ur Svensk uppslagsbok). Mot en sådan
bakgrund är tanken att i ett och samma juridiska system skydda förebilder för
både vackra och rent nyttiga föremål naturlig, men när tänkesättet försvinner,
kan det därpå grundade försvinna som genom en fallucka. Regeringsrättens
plenidom kan vara utlösaren till en sådan, där större delen av de i dag
registrerade mönstren riskerar förintelsen.

När nu problemet ställts på sin spets har en viss oro visat sig runt om i
Norden. Sålunda tillsattes i Finland i mars 1985 en kommitté med uppgift att
utreda behovet av nyttighetsmodellskydd och behovet att modifiera mönsterrättslagstiftningen
och göra utkast till erforderliga stadganden. Ordförande
är generaldirektören för Patent- och registreringsverket. Timo KiviKoskinen,
och kommittén skall vara färdig instundande halvårsskifte.

Bekant är att liknande initiativ förbereds i andra nordiska länder, vilka har en
mönsterrätt liknande vår (skydd med en avbildning som omedelbart
föremål).

Man har enligt min mening inte fel, när man på så sätt manifesterar sin oro. Mot. 1985/86

Problemet med nyttighetsmönster kan lösas på i princip flera olika sätt, L227

allteftersom man uppställer syftet. Enklast är förstås att bygga vidare på det
nuvarande systemet att registrera förebilden efter en officiellt utförd
granskning. En lagstiftningsåtgärd blir då nödvändig för att otvetydigt
fastställa nyttomönstrens plats i detta system.

En annan möjlighet är att göra ett ”småpatentsystem” efter tysk,
australisk eller annan utländsk förebild, med eller utan granskning. Systemet
med registrering utan granskning har fördelar och nackdelar. Den stora
fördelen är låg kostnad. Eftersom flertalet registreringar aldrig leder till
någon konflikt, uppstår kostnad bara i enstaka fall. I det ännu i t. ex. Belgien
gällande ”romerska” patentsystemet kan man registrera patent på vad som
helst utan granskning. Man kan få belgisk patent på hjulet. Försöker man
göra patentet gällande i domstol, blir man förstås utskrattad. Har man något
vettigt, så får man sin rätt. Ehuru man kan ha rent principiella invändningar
mot sådana utan granskning beviljade skydd, talar den praktiska erfarenheten
för att ett dylikt system fungerar långt bättre än vad man kunde förmoda.

En del länder har mönsterskydd, där utöver avbildningen krävs något slags
anspråk av typ patentkrav. Sökanden måste i ord presentera vad han anser är
särskilt utmärkande för sitt alster. Även en sådan lösning tillfredsställer
många krav.

Oavsett den valda lösningen kan man naturligtvis ställa sig grundfrågan:

Vilket skydd skall en mönsterskapande ha? Utan skydd är det ju alldeles
tydligt att varje produkt som framtas och vinner marknadens bevågenhet
kommer att kopieras, enligt den gamla maximen ”En tänker, en stjäl”. När
vår nuvarande mönsterskyddslag tillkom, rådde stora betänkligheter särskilt
inom textilindustrin, som då ogärna såg några monopol på textilvarors
modeller. Med hänsyn till den importutveckling vi sedan haft har man kanske
ändrat sig och ogillar existensen av en tolerans av ohämmad slavisk
efterbildning. - I många länder finns för övrigt ett konkurrensrättegrundat
förbud mot slavisk efterbildning. Nämnas kan t. ex. att den kända statusklockan
Rolex i Tyskland inte fick göras till föremål för slavisk efterbildning
trots att ett registrerat mönsterskydd utlöpt. Som framgår av aftontidningarnas
klockannonser kan vem som helst i Sverige till billigt pris skriva efter en
dylik imitation av en statuspryl.

Bland svenska formgivare föreligger ett stort missnöje med vad som
uppfattas vara en alltför stor frihet att eftergöra andras skapande insatser och
oförtjänt snylta på andras investeringar. Särskilt sådana formgivare som
utformar nyttiga ting synes nu särskilt blottställda.

En utredning av formskyddet, särskilt det som är inriktat på nyttighetsmodeller,
är alltså mycket önskvärd. En sådan utredning bör ske i nordiskt
samarbete, så att vi inte går olika vägar, något som vore oförnuftigt.

11

Hemställan Mot. 1985/86

L227

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

att riksdagen beslutar att hos regeringen begära att frågan om
skyddet för formgivning utreds, helst under nordiskt samarbete.

Stockholm den 21 januari 1986
Marianne Karlsson (c)

12