Skadeståndsansvaret vid myndighetsutövning

Motion 1988/89:L607 av Bengt Harding Olson (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1988/89 :L607

av Bengt Harding Olson (fp)
Skadeståndsansvaret vid myndighetsutövning

Staten måste naturligtvis bära ansvar för sin myndighetsutövning och därmed
jämförlig offentlig verksamhet. Härav följer då i princip en skyldighet att
utge ekonomisk ersättning vid felaktig myndighetsutövning som vållat skada
för någon medborgare.

Detta är också utgångspunkten för statens skadeståndsansvar enligt
gällande skadeståndslag. Men lagen innehåller många regler som inskränker
den enskildes rätt till skadestånd av staten. För det första krävs att fel eller
försummelse kan påvisas hos någon tjänsteman. För det andra kan staten även
om tjänstemannen varit försumlig - endast åläggas ansvar ”om de krav
har blivit åsidosatta som med hänsyn till verksamhetens art och ändamål
skäligen kan ställas på dess utövning”. För det tredje behöver staten betala
ersättning för intrång i näringsverksamhet endast ”i den mån det är skäligt
med hänsyn till intrångets art och varaktighet, felets eller försummelsens
beskaffenhet och övriga omständigheter”. För det fjärde slipper staten
ersättningsskyldighet för skada som kunnat undvikas om den skadelidande
fört talan om rättelse av det felaktiga myndighetsbeslutet. För det femte kan
- även om staten trots allt skulle befinnas skadeståndsansvarig - den statliga
ersättningsskyldigheten jämkas och då ända ner till noll. Huvudregeln är
alltså så urholkad att man med fog kan fråga sig vad ansvaret i realiteten är
värt för den enskilde medborgaren.

Enligt särskild lagstiftning har staten ett vidare skadeståndsansvar för
beslut som föranlett frihetsinskränkning exempelvis genom främst anhållande
och häktning. Även om denna lag har en generösare inställning än
skadeståndslagen så finns även här en del omotiverade begränsningar av det
statliga skadeståndsansvaret.

Otillfredsställande regler

Gällande skadeståndsrätt och dess tillämpning vid felaktig myndighetsutövning
är i praktiken alldeles för sträng och leder inte sällan till stötande resultat
på den enskilde medborgarens bekostnad. Några konkreta situationer kan
belysa detta påstående.

Skattemyndigheternas betalningssäkringar har ibland vållat stora skador
för den drabbade medborgaren men trots att besluten undanröjts av domstol
har skadestånd inte erhållits eftersom ingen tjänsteman ansetts ha varit
försumlig. Husrannsakan för att eftersöka person eller egendom vållar ibland
materiella skador men t.o.m. helt fristående tredje man såsom hyresvärd kan
själv få stå för skadorna.

Särskilt otillfredsställande resultat ger nuvarande ansvarsregler vid myn- Mot. 1988/89

dighetsutövning i form av felaktiga frihetsberövanden såsom gripande, L607

anhållande och häktning. En privatperson som oskyldigt grips och därvid
skadas kanske både fysiskt och ekonomiskt får ersättning endast om polisen
gjort sig skyldig till fel eller försummelse. Ersättning utgår aldrig om
frihetsberövandet varat mindre än 24 timmar. Denna ”självrisk” är uppenbart
oacceptabel och det finns ipgen anledning för någon enda människa att
tolerera felaktigt frihetsberövande under en enda timme. De skadestånd som
ibland trots allt utgår är ofta generande låga, exempelvis som regel
5 000—6 000 kr. för lidande av frihetsberövande under en hel månad.

I ett rättssamhälle måste naturligtvis både staten och den enskilde ta ansvar
för sina handlingar. Men det är särskilt viktigt att staten bär ett generöst
skadeståndsansvar för myndighetsutövning som oförskyllt orsakar skada för
den enskilde medborgaren. I dag är det en alltmer utbredd uppfattning att
staten inte tar ett rimligt skadeståndsansvar i dessa situationer och i flera fall
leder detta till allmänt stötande resultat. Enligt min uppfattning är nuvarande
rättsläge oacceptabelt och risken för underminering av allmänhetens tilltro
till vårt rättssamhälle är uppenbar.

Rättslig reform

Behovet av en reform av det allmännas skadeståndsansvar är akut.

Vid en sådan reformering måste utgångspunkten vara att det allmänna
påtar sig ett generöst ansvar för skador som vållats enskilda medborgare
genom myndighetsutövning och detta utan stötande begränsningsregler.

Det torde krävas en parlamentarisk utredning för att uppnå bästa möjliga
resultat av en förutsättningslös översyn av detta skadeståndsansvar vid
myndighetsutövning som vållat skada för företag och enskilda.

Utredningar tar som bekant tid och utan dröjsmål bör därför införas en
skadeståndsrättslig säkerhetsventil, som kan tillämpas om den skadelidande
företagarens eller privatpersonens ersättningsbehov med hänsyn till dennes
ekonomiska villkor och omständigheterna i övrigt framstår som särskilt
angeläget. Typfallet är då om den skadelidandes möjligheter att försörja sig
har allvarligt äventyrats.

Till slut behöver bara tilläggas en självklarhet. Offentlig verksamhet skall
bedrivas med och inte utan ansvar. En skadeståndsrättslig generositet från
det allmännas sida kan visserligen komma att innebära en kostnad för staten
men detta är ett pris som vi självfallet måste betala för vår rättssäkerhet och
allmänhetens förtroende för vårt rättssamhälle.

Hemställan

I anledning av det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i skadeståndslagen
(1972:207) genom införande av en skadeståndsrättslig säkerhetsventil
i enlighet med vad som anförs i motionen.

Stockholm den 18 januari 1989
Bengt Harding Olson (fp)

5