Sjukvårdspolitiken

Motion 1994/95:So489 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

Den svenska hälso- och sjukvårdspolitiken är en av
hörnstenarna i den svenska välfärdsmodellen. Genom åren
har vi byggt upp ett system som bygger på allas lika rätt till
en god sjuk- och hälsovård oavsett inkomst, social status,
kön, etnisk bakgrund eller bostadsort. Att det är ett av
allmänheten uppskattat system visas av de
förtroendeundersökningar som utförs med regelbundna
mellanrum. Folkets kamp för ''sina'' sjukhus när de hotas av
nedläggning är också ett annat uttryck för det. Det senaste
valet, som blev en stor vänsterframgång, kan också tolkas
som ett stöd för den svenska välfärdsmodellen.

Att vi har ett stabilt och robust sjukvårdssystem visas
också av det faktum att det i sina huvuddrag lyckats stå emot
attackerna från systemförändrarna i den senaste borgerliga
regeringen och alla trendkonsulters försök att införa olika
typer av köpa-säljsystem i vården. De skador de ställt till
med bör trots allt vara reparabla. Nu har riksdag och regering
beslutat riva upp husläkarlagen och stoppa det orimliga
förslaget med fri etablering av specialistläkare. Det hälsar vi
med tillfredsställelse. Likaså att HSU2000 fått nya direktiv
vilket innebär att politiker och ansvariga inom sjukvården
kan koncentrera sig på realistiska och näraliggande uppgifter
som måste lösas i en nära framtid.

I denna motion vill vi därför ta upp några angelägna
områden som vi menar att de politiskt ansvariga i riksdag,
landsting och kommuner den närmaste tiden bör ta sig an och
finna vettiga lösningar för.

Förebyggande frågor

Att förebygga är bättre än att bota. Därför bör
folkhälsoarbetet prioriteras. Detta arbete består av;

a) områdesbaserad bevakning av ohälsa där man följer
hälsotillståndet inom olika grupper av befolkningen, slår
larm om det förekommer en ökning av sjukdomar och skador
som har samband med yttre faktorer,

b) arbete i syfte att kartlägga riskmiljöer typ hälsofarliga
arbetsplatser, hälsofarliga lokaler, luftföroreningar, skadligt
buller, miljöer med hög olycksrisk etc.,

c) målinriktade insatser i syfte att förebygga stora
folksjukdomar av typ cancer, allergier, diabetes, kvalificerad
beredskap för smittskyddsverksamheten etc.,

d) aktiv hälsoupplysning som använder sig av pedagogiska
metoder som når även socialt utsatta grupper, exempelvis
grupper med språksvårigheter. Äventyret hälsan är ett annat
bra exempel,

e) prioritering av vissa grupper, exempelvis barns,
ungdomars och kvinnors hälsa. I en särskild motion om
kvinnors hälsa har vi närmare utvecklat våra tankegångar om
vilka insatser som behövs på detta område. I särskilda
motioner har vi också lyft fram barns och ungdomars behov.
Man bör utforma särskilda hälsoprogram som riktar sig till
dessa grupper,

f) politiska åtgärder för att garantera allas rätt till arbete
och försörjning. På samma sätt som samhället gripit sig an
att undanröja undermåliga bostäder och införa sanitära
vatten- och avloppssystem så är det också viktigt att
undanröja arbetslösheten för att få en bättre folkhälsa.
Arbetslösheten är en grogrund för missbruk, vanmakt,
kriminalitet och psykisk ohälsa. I en särskild motion pläderar
vi för en övergång till kortare normalarbetsdag för att sätta
fart på kapitalet och få fram fler arbetstillfällen. Där
uppmärksammar vi också tendensen till intensifierad
utsugning av arbetarna i form av förlängda arbetstider (ökat
övertidsuttag), vilket i sig är ett hot mot folkhälsan, allt
medan systemet producerar allt större arbetslöshet.

Regeringen måste ta ett övergripande folkhälsoansvar och
organisera det nationella folkhälsoarbetet på ett
ändamålsenligt sätt. Idag är arbetet uppsplittrat på flera
händer och fragmentiserat. Dock bör nya nivåer undvikas.
Helhetssyn måste ändå kunna åstadkommas utan ytterligare
byråkratisering. Man bör också återuppta arbetet med
återkommande nationella folkhälsorapporter. En ny
låginkomst- och levnadsnivåutredning vore också ett stöd för
att kunna göra relevanta analyser på området. Sedan
låginkomstutredningen lades ner har mycket hänt i
samhällslivet och frågan om vi är på väg mot ett två-
tredjedelssamhälle är ett vanligt ämne i debatten. Dock utan
att vi egentligen gjort någon övergripande analys av
levnadsförhållandena i samhället sedan början av 70-talet. Vi
tycker därför att det nu är hög tid att åter ta tag i frågan inte
minst mot bakgrund av de hårda sparpaket som nu lagts på
medborgarna och om vilkas konsekvenser för olika grupper
vi vet mycket lite. Det är för övrigt anmärkningsvärt hur tunn
budgetpropositionen är på denna punkt.

g) Även när det gäller finansieringen av hälso- och
sjukvården kan folkhälsoaspekter användas som ett
styrinstrument. Vi har konsekvent pläderat för att tobaken,
alkoholen och trafiken ska ta ett större ansvar för att täcka
sjukvårdens kostnader. Man kan även tänka sig att använda
skatte- eller avgiftsinstrumentet för att bekämpa
ohälsosamma företeelser som ställer till skador på sikt, t.ex.
överdrivet övertidsuttag som leder till onaturliga
påfrestningar eller våldsvideor som kan skapa psykiska
störningar.

Uppsökande verksamhet

Ohälsan tiger ofta still -- det är inte de mest högljudda och
aktivt vårdsökande som är sjukast, därför bör sjukvården
vara områdesbaserad och ha ett uppsökande ansvar. Ett
uppsökande arbete underlättas mycket om alla
personalgrupper är delaktiga i vården och att man jobbar i
demokratiska arbetslag. Sjuksköterskor och undersköterskor
har ofta lättare att göra hembesök och komma i kontakt med
patienter ur olika samhällsgrupper än läkare.

Bassjukvård med områdesansvar

Vänsterpartiets alternativ till det rigida system som
husläkarlagen höll på att tvinga fram är en bra bassjukvård
som tar ett områdesansvar, sköter epidemiologisk bevakning
och tillgodoser befolkningens grundläggande behov av vård
inom en rad medicinska och sociala områden. I möjligaste
mån bör också ''husläkarna'' få finnas kvar i så måtto att man
eftersträvar kontinuitet och respekterar patientens rätt att
kunna byta vårdcentral och läkare.

Äldrevården måste få kosta

Äldre ska ha samma rätt till vård som yngre. Systemet med
''färdigvårdade'' eller klinikfärdiga patienter är förnedrande
och begreppen bör avskaffas liksom alla former av särvård
av äldre patienter. De äldre är som grupp betraktat den som
har den största konsumtionen av och behov av sjukvård.
Därför är det också de äldre som fått ta de största smällarna
när landstingen genomfört sina sparplaner. Framför allt har
det gått ut över rehabiliteringen och omvårdnaden.
Ädelreformen har inte gjort de äldres situation bättre och nu
krävs en samlad översyn och analys över dess konsekvenser.
Från Vänsterpartiet har vi envist hävdat att det krävs mer
pengar och personal för att ge de äldre en värdig ålderdom.
Stöd för detta har vi fått av prioriteringsutredningen som nu
ska slutbehandlas men i övrigt tycks det som om man bland
beslutsfattarna lämnat de allra äldsta åt sitt öde.

För att hålla uppe rehabiliteringen bör inte de geriatriska
klinikerna nedrustas, vilket tyvärr varit en vanlig sparåtgärd.
Ytterligare översyn av rehabiliteringsinsatserna måste göras
och vi kräver att regeringen tar initiativ för att hålla en god
standard på dessa kliniker.

Vänsterpartiet anser att åtgärder måste vidtas för att höja
personalens kunskaper om vård och rehabilitering av gamla.
I våra motioner på undervisningens område har vi anslagit
pengar till kompetensutveckling som kommunerna, i en tid
när det är god tillgång på arbetskraft, borde utnyttja. En
satsning på utbildning gör att man kan höja vård- och
omvårdnadskvaliteten inom hemsjukvården.

Vänsterpartiet föreslår vidare en utbyggnad av antalet
kommunala vårdplatser så att var och en som vill kan få ett
eget boende (rum) på sjukhemmen. Vi har för detta ändamål
anslagit pengar, dels i ett ROT-program för ombyggnad, dels
i ett till kommunerna riktat anslag som kan användas till
nybyggnation och höjd standard. Åtgärder på detta område
kommer dels att ge bättre standard för service och vård inom
äldreomsorgen, dels minska arbetslösheten inom
byggsektorn.

Slutligen föreslår vi att det utarbetas ett totalt
högkostnadsskydd som kan vara basbeloppsanknutet. Vi
önskar ett totalt tak för dessa kostnader och vill då att
kommunala avgifter skall inordnas i kostnadsskyddet.
Vidare vill vi föreslå att regeringen undersöker möjligheten
att sätta ett månadstak, på förslagsvis 500:-, för hur mycket
sjukvårdsavgifter som får tas ut i den öppna vården på en och
samma månad. Modellen prövas sedan årsskiftet i Älvsborgs
läns landsting och skulle om den faller väl ut även kunna
tjäna som ett föredöme för en sjukvård i övriga Sverige.

Sänk avgifterna i sjukvården

All sjukvård skall, enligt vår mening, ha låga avgifter som
är så lika som möjligt över hela landet. Rekommendationer
om avgiftstak bör kunna utfärdas av Landstingsförbundet
och regeringen efter förhandlingar. Detta inskränker i viss
mån landstingens och andra huvudmäns möjligheter att
bestämma över vården men å andra sidan så bör de få rätten
att helt bestämma över läkarnas etableringar och kan på så
vis styra resurserna till områden där behoven är som störst
och mest angelägna. Ur solidaritetssynvinkel är det bättre
med låga avgifter än låga skatter.

Prioritera folkhälsoforskning

Prioritera folkhälsoforskning och forskning som belyser
samspelet mellan sociala faktorer och sjukdom. Också
forskning som behandlar de tunga folksjukdomarna -- t.ex.
astma och reumatiska sjukdomar -- bör prioriteras.
Massarbetslöshetens konsekvenser bör belysas bättre.

Återupprätta företagshälsovården

Den kraftiga reduceringen av statsbidraget i maj 1993 har
lett till en uppluckring och försvagning av
företagshälsovården. Vi anser att detta är olyckligt och
föreslår därför i en särskild motion ett antal åtgärder som
syftar till att återupprätta och förstärka företagshälsovården.

Läkemedelsindustrin

Läkemedelsindustrins styrande roll inom sjukvården bör
granskas. Läkemedelsverket bör förstärkas och kompletteras
med lokala och regionala läkemedelskommittéer.

Tillsynen över sjukvården

Tillsynen över sjukvården måste förbättras. Restriktioner
när det gäller läkarnas rätt att skriva ut
beroendeframkallande mediciner bör införas. Läkare som
missbrukar systemet genom att skriva ut narkotiska preparat
och sjukskriva folk för egen vinning skall fråntas
legitimationen och bestraffas. Lex Maria måste respekteras
bättre och efterlevnaden kontrolleras. Många sjukhus är
skötsamma och anmäler konsekvent misstag och
felbehandlingar som skett inom den egna verksamheten. Det
är bra och nödvändigt för att kunna undvika framtida
misstag. Tyvärr tycks det som om vissa vårdinrättningar
medvetet försöker hålla nere anmälningarna för att framstå i
en bättre dager. Den konkurrenssituation som uppstått
mellan sjukhusen, i och med de olika köpa-säljsystem som
hunnit införas, gör det inte lättare att få in anmälningar. Ty
vem vill erkänna att det slarvas och görs misstag på det egna
sjukhuset. Risken är ju att presumtiva ''kunder'' försvinner.

Psykiatrin

Människor med psykiska handikapp är en av de många
grupper som har de sämsta villkoren i samhället. Gruppen
har alltför länge varit ''osynlig'' och lågprioriterad, och
stödformerna är bristfälligt utvecklade. Olika vårdideologier
har ibland haft en dragkamp om de rätta vårdmetoderna
ovanför huvudet på den enskilde patienten. Ibland har ett
socialpsykiatriskt synsätt ställts mot ett mer medicinskt
inriktat förhållningssätt. Nu pågår en överflyttning av stora
delar av den psykiatriska verksamheten från landsting till
kommuner, den s.k. PSYKÄDEL. Stora krav ställs nu på att
kommunerna, försäkringskassan,
arbetsmarknadsmyndigheterna samt landstingets psykiatri
och i viss mån även primärvården hittar verkningsfulla
samarbetsformer för att stödet ska kunna utformas på ett
heltäckande sätt. Det ställs nu krav från samtliga aktörer att
agera på ett ansvarsfullt sätt så att inte patienten kommer i
kläm p.g.a. strider om revir och vårdideologier. Vid
riksdagens behandling av ytterligare insatser för psykiskt
störda våren 1994 fattades en rad beslut, som på olika sätt
kan ge stöd till psykiskt störda. Det gäller ökat stöd till
anhöriga, rehabilitering av tortyrskadade m.m. Från
Vänsterpartiets sida tror vi att utvecklingen mot ett alltmer
socialpsykiatriskt synsätt inom psykiatrin är positiv men
samtidigt menar vi att reformer inte får innebära att
patienternas möjlighet till kompetent psykiatrisk behandling
försämras.

I denna känsliga övergångstid inom psykiatrin menar vi att
regeringen måste ta på sig ett särskilt uppföljningsansvar och
se till att de psykiskt sjukas behov av sysselsättning,
rehabilitering, fritid, boende och adekvat behandling blir
tillgodosett. Vi anser också att Psykiatriutredningens förslag
om försöksverksamhet med personliga ombud är väl värt att
pröva. Vi anser också att daglig sysselsättning bör vara en
rättighet för de psykiskt handikappade.
Sysselsättningsgarantin i LSS bör därför omfatta även denna
grupp.

Psykoterapin inordnas i sjukförsäkringen.

Vi har länge drivit frågan om att även psykoterapin ska
ingå i det allmänna sjukförsäkringssystemet. I en särskild
motion upprepar vi detta krav och utvecklar skälen härtill.

Vårdgarantin bör utvidgas

Vi var kritiska när vårdgarantin infördes i och med att den
i stor utsträckning var inriktad på områden där snabba
åtgärder premierades och lämnade stora grupper av svårt
sjuka utanför. Vi föreslår nu att vårdgarantin utvidgas till att
även gälla kroniska sjukdomar och psykisk sjukdom och att
särskilda statsbidrag utgår för detta.

Hur mycket får sjukvården kosta?

Det finns naturligtvis inget bra och objektivt svar på detta.
Om man gör en internationell jämförelse och standardiserar
för åldersstruktur så framstår den svenska sjukvården som
jämförelsevis kostnadseffektiv och billig. Det har under en
tid funnits förstå-sig-påare som påstått att den svenska
sjukvården skulle bli ännu billigare om den bleve
konkurrensutsatt och vi införde mer marknadsmässiga
förhållanden. De svenska försök som gjorts tycks dock peka
på motsatsen. Om vi jämför med det enda land som har en
sjukvårdsbransch som helt agerar på marknadens villkor,
nämligen USA, så visar det sig att dess sjukvård drar ungefär
14 % av BNP (trots att 30 milj. av USA:s befolkning står
utanför sjukvårdssystemet) medan vår egen sjukvård kostar
endast 7,5 % av BNP. Skulle man utgå från ett
marknadsvärde så skulle sannolikt den svenska sjukvården
ledigt kunna expandera med några procent. Detta bör vara
ett bra riktmärke när regering och riksdag i fortsättningen
skall göra övervägningar om hur stora resurser vi vill satsa
på sjukvården.

Sjukvården och framtiden

I ekonomiska sammanhang talas det numera allt oftare om
att framtidens branscher ligger inom tjänstesektorn och
bygger på kunskaper, kompetens, modern teknik och
servicetänkande. Allt detta kännetecknar den svenska
sjukvården. Dessutom är den lokaliserad över hela landet
och en viktig beståndsdel av den nationella ekonomin. De
som förespråkar nedskärningar och åtstramning av den
svenska sjukvården är alltså fel ute. Den svenska sjuk- och
hälsovården är fortfarande en framtidsbransch där mycket
återstår att utveckla och förbättra.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om områdesbaserad bevakning av
ohälsa,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om kartläggning av riskmiljöer,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om målinriktade insatser för att
förebygga stora folksjukdomar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om aktiv hälsoupplysning,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om prioritering av vissa grupper,
framför allt barn, ungdomar och kvinnor,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om behovet av att förkorta
normalarbetsdagen och begränsa övertiden,1

7. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en ny
låginkomst- och levnadsnivåutredning enligt vad i motionen
anförts,2

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ekonomiska styrmedel för att
förbättra folkhälsan,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om bassjukvård med områdesansvar,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om översyn av rehabiliteringen av de
äldre,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utbyggnad av kommunala
vårdplatser,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om högkostnadsskydd,3

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om avgiftstak i sjukvården,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om prioritering av
folkhälsoforskning,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om läkemedelsområdet,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om tillsynen över sjukvården,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om uppföljning av pågående
omstruktureringar inom psykvården,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om försöksverksamhet med
personliga ombud för psykiskt sjuka,

19. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att ge
sysselsättningsgaranti till psykiskt handikappade enligt vad
i motionen anförts om behovet av sysselsättning för denna
grupp,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om utvidgning av vårdgarantin,

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om önskvärdheten av att öka anslagen
till hälso- och sjukvården.

Stockholm den 23 januari 1995

Gudrun Schyman (v)

Björn Samuelson (v)

Hans Andersson (v)

Ingrid Burman (v)

Eva Zetterberg (v)

Stig Sandström (v)

1 Yrkande 6 hänvisat till AU.
2 Yrkande 7 hänvisat till FiU.
3 Yrkande 12 hänvisat till SfU.