Sekretessen inom sjukvården

Motion 1986/87:K408 Göran Ericsson (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1986/87 :K408

Göran Ericsson (m)
Sekretessen inom sjukvården

Det terapeutiska missbruket

Det terapeutiska missbruket är den form av missbruk som stundom
uppkommer såsom en följd av långvarig medicinsk behandling med olika
former av beroendeframkallande läkemedel. Omfattningen av läkemedelsmissbruket
har alltid varit svår att uppskatta. En av anledningarna har varit
att läkemedelsmissbrukarens försörjning av läkemedel baseras på att han/
hon inte identifieras såsom missbrukare utan i stället bärare av just de
åkommor som det beroendeframkallande läkemedlet är verksamt mot.

Läkemedelsmissbrukets kännetecken är sålunda en hög vårdkonsumtion
och en snabbt stigande toleransnivå mot läkemedel, vilket medför att
missbrukaren tämligen snart blir mer eller mindre heltidssysselsatt med att
skapa nya läkarkontakter.

Ett annat kännetecken är att läkemedelsmissbruket som sådant skapar
somatiska symtom som inte har en faktisk grund i en kroppslig defekt utan är
en följd av avancerad överkonsumtion av läkemedel.

Detta leder till att läkemedelsmissbrukaren snart är inne i många perioder
av långtidssjukskrivning, vilket leder till förtidspension.

Genom ett projekt vid S:t Görans sjukhus som startades i samverkan
mellan sjukvårdshuvudmannen och socialstyrelsen har avgiftning specifikt
för läkemedelsmissbrukare kommit i gång. De hittills vunna erfarenheterna
pekar mot att läkemedelsmissbruket är långt större i omfattning och mer
manifesterat hos varje patient än vad man tidigare anat.

Läkemedelsförsörjningen till missbrukaren

Genomgående har projektet vid S:t Görans sjukhus visat på att varje patient
som kommer in för avgiftning har ett flertal läkarkontakter, som försörjer
patienterna med beroendeframkallande läkemedel. Det har också visat sig
att i många fall har läkarkontakterna varit medvetna om patientens
läkemedelsmissbruk men ändock medverkat till läkemedelsförsörjningen till
missbrukaren.

Toleransökningen har medfört att missbrukaren tvingats söka och ”arbeta
upp” nya läkarkontakter. I de extrema fallen har läkemedelskonsumtionen
varit mycket hög och varje dos närmast dödlig för en vanlig person.

Patientens sociala situation Mot. 1986/87

K408

Läkemedelsmissbruket är, som jag ovan anfört, snabbt invalidiserande
beroende på den relativt snabba toleransökningen. Missbruket av läkemedel
invalidiserar patienten i samma takt som hans bindning till beroendeframkallande
preparat ökar.

Förmågan att manipulera läkare beror i hög grad på att missbrukaren äger
en djup kunskap om läkemedlets/läkemedlens verkan och uppbyggnad och
därmed förmågan att framställa sina egna symtom på ett sådant sätt att
läkaren reagerar med att förskriva just det läkemedel som missbrukas.

Många missbrukare blir därför praktiskt taget heltidsengagerade med att
försörja sig själva med beroendeframkallande farmaka. Detta förhållande är
ovärdigt och kräver att åtgärder vidtas som tidigt förhindrar att terapeutiskt
uppkommet missbruk kan fortsätta och leda fram till social invaliditet.

Det förhållandet att, som en patient berättade, han var tvungen att ta
mellan åtta och tio tunga Valium för att orka gå ner i tobaksaffären, visar hur
långt nerbrytningen av individen kan tillåtas gå utan att någon funktion eller
kontrollsystem i vårdapparaten ingriper eller förhindrar att detta får ske.

Sekretessbestämmelsernas konsekvens

Genom den nuvarande sekretesslagen skyddas missbrukaren effektivt från
att råka ut för störning i läkemedelstillförseln. Sekretesslagens bestämmelser
prioriterar missbrukarens driftsmässiga behov av farmaka framför det
medicinska faktum att missbrukarens överkonsumtion, som står i strid med
vetenskapligt utredd dosering, leder till ett allvarligt sjukdomstillstånd.

För att åskådliggöra lagens effekt är det exempelvis inte tillåtet för ett
apotek att kontakta receptförskrivande läkare även om en patient på
apoteket framlägger flera recept från olika läkare på tunga beroendeframkallande
farmaka. Detta förhållande har nyligen fastlagts i en utredning av
justitieombudsmannen Sverne.

Detta objektivt missriktade skydd för missbrukaren är stötande och lägger
ett effektivt hinder i vägen för att komma till rätta med det mänskliga lidande
som läkemedelsmissbruk innebär.

Förslag

Sekretesslagens utformning

Grundtanken med en sekretesslag är att den enskildes privata sfär inte
onödigtvis skall avslöjas och göras tillgänglig för obehöriga. Bestämmelserna
om handlingssekretess och tystnadsplikt har gjorts enhetliga. Sekretess gäller
för uppgifter vare sig de är dokumenterade eller inte.

Men det positiva innehållet för den enskildes skydd får stundom den rakt
motsatta effekten, som i fall med läkemedelsmissbrukare.

Detta gäller vad angår en av huvudprinciperna i sekretesslagen. Denna
princip utgår ifrån att en uppgift som regel är offentlig och att sekretess bara
föreligger om det kan antas att ett utlämnande av uppgiften medför ett visst
men.

Den andra huvudprincipen utgår från sekretess såsom huvudregel, det är
denna princip som gäller exempelvis inom hälso- och sjukvården.

Detta innebär att sekretessen enbart viker om man bara kan utgå ifrån att
uppgiften kan lämnas utan att ett men skall uppstå för den enskilde eller
närstående person. Uppgifter om den enskildes personliga förhållanden får i
princip alltså bara lämnas ut efter en sådan skadeprövning.

I det fall när det gäller utlämnande av stora doser beroendeframkallande
medel är det objektivt medicinskt till skada för den enskilde att sekretessen
skyddar honom och att han kan erhålla sin farmaka.

Men det är inte så läkemedelsmissbrukaren i sitt abstinenta tillstånd
upplever situationen. För honom/henne är ett brytande av sekretessen (om
apoteket kontaktar förskrivande läkare) till stor skada, risken är då
uppenbar att receptförskrivande läkare återkallar sina recept.

Här inskrider således sekretesslagen till förmån för missbrukarens driftsmässiga
behov av farmaka och medverkar till att social och medicinsk skada
uppstår.

En ändring av sekretesslagen är därför påkallad när det gäller misstänkt
stora doser eller flera recept med beroendeframkallande farmaka. En sådan
öppning i sekretessen står i god samklang med hälso- och sjukvårdslagstiftningen.
Det nu rådande förhållandet bryter på ett flagrant sätt mot den syn på
den enskildes välfärd som råder i vårt land och andra västeuropeiska länder.

Apoteken

Apoteken som bedriver detaljhandel med läkemedel har liten eller ingen
möjlighet att effektivt förhindra att läkemedelsmissbrukare erhåller stora
doser beroendeframkallande medel. För att en sådan kontroll skall kunna
upprätthållas krävs att kommunikationen mellan de olika försäljningsställena
effektiviseras.

Det skall vara uteslutet att gå från apotek till apotek och få ut stora doser
beroendeframkallande farmaka på recept utfärdade av olika läkare.

Apoteken bör därför vara utrustade med ett datasystem i vilket patienters
beroendeframkallande recept inlagras. Därmed blir det möjligt att spåra
med vilka intervaller recept tas ut och konsumeras.

Ett sådant system skulle också snabbt kunna ge besked om läkare som har
en stor andel recept med just beroendeframkallande förskrivningar. Det
skulle underlätta tillsynsmyndighetens verksamhet och snabbt leda till
åtgärder och en begränsad skadeverkan.

Ett annat tänkbart system är det som används i det s. k. metadonsystemet,
där patienten är hänvisad till ett särskilt apotek för specifikt beroendeframkallande
medel. Detta system skulle också vara ett effektivt vapen mot
överförskrivningar av tunga farmaka.

Överförskrivningsproblemet

I arbetet att begränsa läkemedelsmissbruket är det nödvändigt att angripa
såväl lagstiftningen som att skapa ett detaljhandelssystem med en sådan
inbyggd kontroll att skadorna kan minimeras, men att personer i behandling

Mot. 1986/87
K408

och med behov av läkemedel av den typ det här gäller inte onödigtvis skall Mot. 1986/87
åsamkas olägenheter. K408

Den tredje komponenten i kedjan är den förskrivande läkaren. Det är en
ostridig erfarenhet från det projekt jag ovan åberopat vid S:t Görans
sjukhus, att en del läkare är medvetna om ett avancerat läkemedelsmissbruk
hos patienter men att förskrivningen ändock fortgår. Inte minst framkommer
detta förhållande vid de utsagor som avgiftade patienter lämnat om sin
situation.

Läkarens handlande skall som det heter styras av vetenskap och beprövad
erfarenhet. Så är också fallet när det gäller de allra flesta läkare. Men några
har av olika omständigheter hamnat i en situation där de tappat kontrollen
över verksamheten och där journalföring och en rad andra förhållanden på
mottagningarna lämnar mycket i övrigt att önska.

Genom det nuvarande kontrollsystemet kommer dessa läkare med tiden
att bli föremål för socialstyrelsens inspektion och journalgranskning. Det
som utgör problemet för dagen är att tiden fram till att läkarnas situation
uppmärksammas av tillsynsmyndigheten är för lång och stora skador hinner
inträffa.

Mot den bakgrunden är ett datasystem som registrerar enbart farmaka som
är beroendeframkallande överlägset. Mycket snart kan läkare som utan
grundad sjukdomsanledning förskriver beroendeframkallande läkemedel
identifieras och deras verksamhet korrigeras.

Hemställan

Mot bakgrund av vad ovan anförts hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om behovet av en ändring i sekretesslagen,

[att riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om
behovet av ett kontrollsystem för handel med beroendeframkallande
läkemedel.1]

Stockholm den 20 januari 1987
Göran Ericsson (m)

1 1986/87 :So424.

10