Samverkan med tredje världen och Östeuropa

Motion 1992/93:U262 av Carl B Hamilton och Ylva Annerstedt (fp)

Tillbaka till Europa

EGs betydelse för de demokratiska revolutionerna i Öst-
och Centraleuropa kan knappast överskattas. Kontrasten
mellan kommunismens ofrihet, stagnation och
miljöförstöring och det framgångsrika samarbetet mellan
fria demokratier med fri företagsamhet och stabil
välfärdsutveckling har varit slående. Det är ingen slump att
''tillbaka till Europa'' blev slagordet för stora
folkmajoriteter i de nya demokratierna.

Idag och under kommande decennier är vår viktigaste
uppgift i Västeuropa att politiskt och ekonomiskt integrera
östeuropa med Västeuropa. Detta skall genomföras genom
ekonomiskt och politiskt samarbete mellan demokratiska
nationer, inklusive mer omfattande samverkan på utrikes-
och säkerhetspolitikens område.

De styrande i Öst- och Centraleuropa och fd
Sovjetunionen är engagerade i gigantiska uppgifter. Det
gäller inte bara att skapa ett växande välstånd byggt på
marknadsekonomiska principer, utan dessutom att införa
och säkerställa fungerande demokrati och framväxten av
rättsstater. Som om inte detta räckte brottas många
regeringar med starka nationalistiska strömningar, som kan
leda till sönderfall och t.o.m. väpnade konflikter.

EGs uppgift

EG är den organisation som har störst möjlighet att idag
genom ekonomisk, teknisk och annan hjälp underlätta
omställningen i öst. Det är också EG som står för
genomförandet och samordningen av 24 västliga
industriländers insatser, däribland Sveriges. Uppgiften är
närmast gigantisk: att hjälpa till att stabilisera den
demokratiska och marknadsekonomiska reformprocessen
särskilt i den privata sektorn, att underlätta rättsstatens
framväxt, att återskapa enskilda företag och jordbruk,
bank- och finansväsende, initiera
infrastrukturinvesteringar, miljösamarbete,
yrkesutbildning och tekniskt bistånd.

EGs ekonomiska utveckling -- ekonomiska tillväxt och
stabilitet -- är särskilt viktig i detta perspektiv. Den inre
marknaden och den ekonomiska och monetära unionen kan
ge den europeiska ekonomin den långsiktiga stabilitet och
tillväxt som behövs för uppgiften att bidra till de nya
demokratiernas återuppbyggnad efter kommunismen.

För att både företag och jordbruk i Östeuropa ska kunna
utvecklas måste de få avsättning för sina produkter. EG-
länderna slöt 1991 s k ''Europaavtal'' med Polen, Ungern
och dåvarande Tjeckoslovakien. Med avtalen uppnådde de
tre länderna ett viktigt förhandlingsresultat, nämligen att
det klart sägs att slutmålet för de tre länderna är att bli
fullvärdiga medlemmar av EG. Detta åtagande skapar en
viktig trovärdighet för genomförandet av deras fortsatta
reformpolitik.

EGs Europaavtal borde ha varit generösare, och en
viktig uppgift för Sverige och de nordiska länderna blir att
inom EG verka för en större öppenhet för import från
Östeuropa. Avtalen innehåller en tidtabell för ökad
frihandel med EG -- mellan ett och fem år för de flesta
varor, med ett trist undantag för jordbruks- och
livsmedelsprodukter. Man har uppskattat att om de tre
länderna under efterkrigstiden hade fått utvecklas parallellt
med marknadsekonomierna i EG- och Eftaländerna hade
på 80-talet deras handel med EG varit fem till tio gånger
större än idag. I absoluta tal skulle det innebära en ökning
på om ca 160 till 170 miljarder kr/år. Även under försiktiga
antaganden innebär det en inkomstskapande effekt i
Östeuropa som är långt större än varje realistiskt antagande
om framtida bistånd och privat kapitalflöde. En fri liberal
handel blir avgörande för Östeuropas framtid.

Sveriges uppgift

På oss i Norden vilar ett särskilt ansvar att söka
säkerställa att de baltiska staterna snabbt och fritt kan
handla med sin västliga omvärld, och att de inte glöms bort
i EGs och andra stora givarländers biståndsbudgetar.

Som medlem av EG bör Sverige allmänt verka för ett
omfattande och nära samarbete med länderna i Öst- och
Centraleuropa. En central uppgift för oss blir att inom EG
hävda de baltiska staternas intressen. När, som nu,
ekonomisk kris och politisk instabilitet präglar dessa nya
demokratier är det särskilt viktigt att EG och andra länder
i Väst bistår dem och visar öppenhet och samarbetsvilja.

EG och tredje världen

Antalet fattiga i världen fortsätter att öka. Minst 1,2
miljarder människor uppskattas idag leva i det som
Världsbanken definierat som ''total fattigdom'', dvs ''en
livssituation som är så begränsad av undernäring,
analfabetism, sjukdom, eländig omgivning, hög
barnadödlighet och kort livslängd att den är under varje
definition på mänsklig anständighet''.

Det finns naturligtvis många orsaker till denna utbredda
''totala fattigdom''. I vår diskussion av Sverige och Europa
kan man observera att i-världens samlade u-landsbistånd
stagnerat och att i-länderna i sin handelspolitik fortsätter att
diskriminera import av många varor som u-länder ligger
särskilt väl till för att producera, t ex teko- och
jordbruksprodukter.

För att bl a ge u-länderna ökade möjligheter till
utveckling arbetar folkpartiet liberalerna för ökad frihandel
och för ett långsiktigt högre och effektivare bistånd. Dessa
mål kommer att vara en viktig del av vår politik i EG.
Medlemskapet ger Sverige en direkt påverkanskanal till
världens största biståndsgivare, och deltagande i
utformningen av den för u-länderna kanske viktigaste
handelspolitiken, nämligen EGs.

EG står i dag för ca 20 procent av världshandeln och är
därmed världens största handelspartner. EG har --
tillsammans med USA -- det avgörande ansvaret för att
skapa en friare världshandel, framför allt genom arbetet i
Gatt med dess återkommande frihandelsförhandlingar. Vi
vill vara med i EG bl a för att inifrån kunna ''liberalisera''
EGs agerande i Gatt. Det ligger i u-ländernas intresse, men
också i Sveriges egenintresse eftersom vår ekonomi är starkt
utrikeshandelsberoende.

En fråga som ofta ställs är om inte Europas länder, när
de flätar ihop sig alltmer, gör detta på bekostnad av resten
av världen, t ex u-länderna?

Om man bortser från migration och flyktingpolitik så
möter Västeuropa och Sverige u-länderna framför allt på
två sätt, genom dels bistånd, dels handel.

Bistånd

EGs gemensamma bistånd är bara en liten del -- ca 15
procent -- av EG-ländernas sammanlagda bistånd. Trots
detta rör det sig om ca 18 miljarder kr per år att jämföras
med hela Sveriges biståndsbudget om ca 13 miljarder kr per
år. Av Sveriges bistånd kommer vid medlemskap ca en
miljard att förmedlas av EG och utgöra ca 3--4 procent av
EGs gemensamma biståndsbudget.

Livsmedelsbistånd utgör fortfarande en stor del av EGs
bistånd. Ambitionen är att andelen skall minska, vilket
också är högst önskvärt eftersom livsmedelsbistånd
tenderar att slå ut många u-landsbönders produktion för
hemmamarknaden. En stor del av EGs gemensamma
bistånd faller under det s.k. Loméavtalet med ca 70 u-länder
i Afrika, Karibien och Stillahavsområdet. Avtalet rör även
krediter och handelsfrågor.

I några EG-länder finns tankar på att i större
utsträckning än idag kanalisera medlemsländernas bistånd
genom EGs institutioner. Folkpartiet liberalerna anser
emellertid att detta är ett område där närhetsprincipen bör
tillämpas, och att den övervägande delen av biståndet från
EG-länderna bör beslutas och administreras på nationell
nivå.

För det bistånd som är gemensamt bör samma krav på
nyordning ställas som vi ställer på vårt nationella bistånd.
En grundläggande förutsättning för att bistånd ska bli
verkningsfullt är att det ges till länder med någorlunda väl
fungerande ekonomier. EG bör därför ställa krav på
marknadsekonomi i mottagarländerna. Det innebär mer av
marknadspriser på jordbruksprodukter, reducerade
handelshinder och realistiska växelkurser. Vi skall i
mottagarländerna också hävda krav på demokrati, respekt
för mänskliga rättigheter och att rättssamhälles principer
efterlevs. Bland de olika formerna för bistånd bör Sverige
även på EG-nivån verka för att demokrati- och miljöbistånd
prioriteras.

Vid medlemskap får följaktligen Sverige ytterligare en
påverkanskanal för sin biståndspolitik, dels kan vi
bestämma helt efter eget huvud över mer än 90 procent av
vår nationella biståndsbudget (ca sju procent går via EG),
dels får Sverige visst inflytande över användningen av EGs
biståndsbudget. Om vi kan vrida användningen av EGs
större budget något åt det håll som vi tycker är viktigt kan
det betyda mer för u-länderna än om vi står helt utanför då
vårt inflytande inskränker sig till vår nationella budget.

Frihandel

EG är världens största handelsblock och EGs handel
med u-länderna är naturligtvis betydligt större än Sveriges.
1991 importerade EG-länderna från tredje världen för ca
800 miljarder kr per år (exklusive olja), att jämföras med
Sveriges drygt 20 miljarder kr samma år. EGs u-landsimport
är alltså 40 gånger större än Sveriges. Detta är inte bara en
återspegling av att EG är större än Sverige. U-ländernas
andel av EG-importen är betydligt större än deras andel av
Sveriges import. U-länderna stod sålunda för 31 procent av
EGs import 1989, medan u-ländernas andel av Sveriges
import var blygsamma sju procent. Dessa siffror pekar på
att EG inte är mer protektionistiskt mot u-länderna än
Sverige och andra i-länder, vilket också Världsbanken och
Gatt konstaterat.

Sedan början av 1980-talet har EGs tekopolitik till sin
verkan blivit mindre restriktiv, och även utan en ny
Gattöverenskommelse skulle nuvarande restriktioner --
med tanke på 80-talets trend i EG -- inte hindra u-import
efter sekelskiftet. Frågan om tekorestriktionerna har ändå
hög prioritet i de svenska medlemskapsförhandlingarna.
Målet är att Sverige skall tillåtas ha en övergångstid på ca
tio år. Inom den tiden bör handelsförhandlingarna i Gatt ha
resulterat i att EG och andra i-länder tagit bort sina
tekobegränsningar och EGs restriktioner helt upphört att
verka.

Sverige och de andra Eftaländerna är jämförelsevis
liberala i sin handelspolitik mot u-länderna. Om Sverige och
Eftaländerna blir medlemmar i EG kommer det att medföra
en väsentlig förskjutning i liberal riktning av balansen
mellan frihandelsförespråkare och protektionister i EGs
ministerråd, den församling där den gemensamma
handelspolitiken bestäms. Med tanke på EGs stora import
är det för u-länderna betydligt viktigare att EGs
handelspolitik vrids något i liberal, frihandelvänlig riktning
än att Sverige behåller exakt samma handelspolitik som
idag. Sverige kan i handelspolitiken göra u-länderna en
långt större tjänst genom att inom EG tillsammans med
andra frihandelsvänliga länder arbeta för ökad frihandel, än
om vi står utanför och saknar allt inflytande över EGs
handelspolitik.

Liberal invandrar- och flyktingpolitik i EG

En ny situation för Europa

De kommande 15--20 åren kan Europa kanske få
uppleva migrationsrörelser av en omfattning som vi inte sett
under efterkrigstiden. Den glädjande frigörelsen i Öst- och
Centraleuropa har äntligen givit människorna där
möjligheten att röra sig fritt över gränserna. Den
ekonomiska stagnationen i öst och den av många uppfattade
hopplösheten kan få många människor att utnyttja denna
möjlighet att söka sig en bättre framtid för sig och sin familj.
Förföljelse av minoriteter och väpnade konflikter riskerar
också att skicka fler på en tillfällig eller mer varaktig resa till
tryggare och mer löftesrika förhållanden. Utvecklingen i
det sönderfallande Jugoslavien kan visa sig vara en början.

Europa efter murens fall i november 1989 har varken
tekniska eller ideologiska möjligheter att effektivt stänga
sina gränser för omvärlden. Ett fritt och demokratiskt
Europa skulle inte heller önska sig de möjligheterna. De
ryska slätterna från Ishavet till de stora sjöarna vid
Kaukasus fot liksom Medelhavets stränder har i historien
sällan kunnat avspärras. De perioder då detta ändå skett
utgör delar av de mörkaste perioderna av Europas historia.

Antalet asylsökande i Europa har under 80-talet legat
mellan 100.000 och 200.000 per år. Först med
kommunismens fall har antalet asylsökande ökat kraftigt.
Med frigörelsen från diktaturerna har dessa människor
upphört att vara flyktingar i Genèvekonventionens mening.

Sedan början av 1970-talet har Västeuropa upphört att
vara mottagare av reguljär arbetskraftsinvandring. Övriga
Europa för en reglerad invandringspolitik som precis som i
vårt land nu är reducerad till praktiskt taget noll. Den
invandring vi haft de senaste tjugo åren utgörs nästan
uteslutande av flyktinginvandring och invandring av
anhöriga till tidigare anlända invandrare och flyktingar.

Mot denna bakgrund finns det ingen ordnad väg för den
som från Västeuropas grannskap, utan att vara flykting, för
kortare eller längre tid vill söka sig till exempelvis Sverige.
Enda vägen går via asylförfarandet, som därigenom
överbelastas av människor som inte hör till den gruppen.
Som en följd härav förlorar asylrätten i respekt och tilltro.
Behovet att säkerställa ett tillfredsställande skydd för
flyktingar gör det nödvändigt att avlasta asylförfarandet de
människor som utan skyddsbehov idag söker asyl.

Utan reguljär arbetskraftsinvandring och med
överlastade asylförfaranden kan man fråga sig hur en
omfattande migration inom och till Europa skall hanteras?
Det är således viktigt att vara beredd på omfattande
migration inom och till Europa. En väg att hantera detta är
att se mellan fingrarna och inte erkänna frågeställningen.
Det sker i någon mån redan idag på flera håll. Resultatet
har blivit hundratusentals, ja kanske miljoner, illegala
invandrare som hjälpligt försörjer sig på en svart
arbetsmarknad och som är utelämnade till mindre
nogräknade arbetsgivare och hyresvärdar. Det skapar en
social varböld där människor far illa och det riskerar att på
sikt undergräva den grundläggande samhällssolidariteten.
Ett sådant samhälle kan inte tolereras utifrån socialliberala
utgångspunkter.

En socialt ansvarsfull och liberal väg för Sverige i ett
framtida utvidgat EG blir istället att i ordnade former
öppna sig för en reglerad och icke obetydlig invandring av
såväl temporär som mera varaktig karaktär från vårt
närmaste grannskap. Detta måste dock ske samordnat inom
hela det utvidgade EG. Inget enskilt land kan genomföra en
sådan öppning utan att snabbt drabbas av ett i alla
avseenden omöjligt invandringstryck. Tillsammans kan vi
klara det. Genom att möjligheten till åtminstone tillfällig
invandring öppnas blir hopplösheten för potentiella
invandrare inte fullt lika stor. En utväg skymtar --
åtminstone på sikt.

En sådan ordnad invandring bör ta olika former,
säsongsinvandring, praktikinvandring, kombinerad
utbildningsoch praktikinvandring men naturligtvis också
reguljär arbetsinvandring till den öppna arbetsmarknaden.

Genom en ordnad invandring skapas bättre
förutsättningar för att asylsystemet kan avlastas de
människor som saknar skyddsbehov. Därigenom kan
asylrätten värnas. I ett utvidgat EG skapas därmed grunden
för en fortsatt human och liberal flyktingpolitik på
Genèvekonventionens grund.

Utvecklingen i det sönderfallande Jugoslavien och
kanske också Sovjetunionen har kastat ljus på behovet av
ett åtminstone temporärt skydd för dem som tvingas fly på
grund av inbördeskrig och oroligheter. Former för sådant
skydd saknas i dag i Europa. Det bör ta som utgångspunkt
en solidarisk europeisk fördelning av kostnaderna för dessa
skyddssökande, även då de tagit sin tillflykt till något
enstaka grannland. Det bör dessutom erbjuda bistånd till
dem som återvandrar och till återvandringsländerna.

På få områden har EG-staterna tvekat så mycket att
släppa ifrån sig den nationella behörigheten som ifråga om
invandrings- och asylpolitiken. Ett lands åtgärder avspeglas
genast i ett förändrat tryck på andra stater. Mot denna
bakgrund har det funnits en ambition bl a hos Tyskland att
föra in dessa frågor inom ramen för en gemensam europeisk
politik inom EG. Inför utformningen av Maastricht-
fördraget gjordes också sådana försök, men de föll på att de
flesta stater inte ville avhända sig dessa frågor till EG.

En samlad och liberal europeisk flyktingpolitik måste
vila på tre grundpelare:

Bekämpa flyktorsakerna

Inom ett utvidgat EG och inom ramen för ESK måste
drivas en fast politik för att främja demokrati, respekt för
mänskliga rättigheter och minoriteters ställning. Såväl
utrikespolitik som biståndspolitik utgör viktiga instrument
för att undanröja flyktorsaker.

Internationellt stöd till dem som flytt

Människor som tvingas på flykt skall i första hand stödjas
i sin egen regionala miljö. Då krävs ett omfattande
humanitärt biståndssamarbete genom FNs organ och
humanitära organisationer. Många gånger fordras direkt
stöd till de grannstater som alltsom oftast får ta det största
ansvaret när hundratusentals människor tvingas på flykt.

Värnad asylrätt

En gemensam europeisk flyktingpolitik ger alla
möjlighet till inflytande och röst. Idag bestämmer de mest
restriktiva staterna var ribban skall läggas och skjuter över
problemen på mer liberala stater. En gemensam europeisk
flyktinghantering får inte bygga på att med olika
administrativa metoder söka hindra människor att söka
asyl, och därigenom hindra dem att få sitt skyddsbehov
prövat i enlighet med internationella konventioner.

Ett öppet Europa som inte avskärmar sig från sin
omvärld kommer att möta stora förändringar. Det skapar
möjligheter men också hot. Rädsla för det okända och en
osäker eller främmande framtid skapar lätt grogrund för
främlingsfientlighet, rasism och antisemitism. Europas
historia är kantad av de tragiska följderna av dessa
företeelser.

Politiska ledare och andra förtroendevalda har ett
särskilt ansvar att slå vakt om ett öppet samhälle präglat av
respekt för den enskilda människans lika värde och för
tolerans gentemot dem som är annorlunda. Liberaler går
alltid i främsta ledet för internationalism, öppenhet,
tolerans och frihandel.

Sammanfattning

Vi vill påverka EG/EU-beslut i för tredje världen och
Östeuropa viktiga frågor genom att vara med där besluten
förbereds och fattas.

Vi anser att idag och under det närmaste decenniet den
kanske viktigaste uppgiften för oss i Västeuropa är att
politiskt och ekonomiskt integrera Östeuropa.

Vi vill värna asylrätten genom en gemensam europeisk
flyktingpolitik som ger alla möjlighet till inflytande och röst,
istället för att de mest restriktiva staterna skall kunna skjuta
över problemen på mer liberala stater.

Vi vill att en fri världshandel skall vara slutmålet och vi
ser den europeiska frihandeln som ett steg på vägen mot
global frihandel.

Vi konstaterar att när Sverige och Eftaländerna blir
medlemmar i EG medför det en väsentlig förskjutning i
liberal riktning av balansen mellan frihandlare och
protektionister i EG och att det bl a för u-länderna och
Östeuropa är viktigare än om ett utanförstående Sverige
behåller dagens handelspolitik.

Vi vill att EGs Europaavtal med östeuropeiska länder
skall vara betydligt generösare än dagens avtal, och en
viktig uppgift för oss blir att verka för en snar frihandel med
Östeuropa.

Vi konstaterar att det på oss i Norden vilar ett särskilt
ansvar för de baltiska staterna, bland annat att de får handla
fritt med Västeuropa och globalt, och att de får en större del
av EGs och EG-ländernas Östeuropabistånd.

Vi vill arbeta för att EGs u-landsbistånd drivs enligt våra
värderingar och vi vill därigenom utnyttja EGs bistånd som
ytterligare ett instrument i vår biståndspolitik, förutom vårt
svenska, nationella bistånd.

Vi vill inte att Sverige inordnas i EGs restriktioner på
tekoimporten från u-länder och Östeuropa.

Vi vill med hjälp av EG och medlemsländerna på plats
bekämpa orsakerna till att människor tvingas fly till Sverige
och andra länder.

Vi vill mobilisera internationellt stöd till de människor
som tvingas på flykt, bland annat genom mer direkt stöd till
grannstater.

Folkpartiet liberalerna har här lyft fram en rad
angelägna krav som partiet anser bör ges särskilt utrymme i
förhandlingarna om medlemskap i EG, vilka inleds i
februari 1993.

Samtidigt finns starka skäl att redan nu redovisa vilka
frågor folkpartiet liberalerna anser att Sverige som medlem
i EG bör placera högt på den gemensamma dagordningen.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige som medlem i EG bör
verka för ett ökat samarbete med länderna i Baltikum,
Central- och Östeuropa,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige som medlem i EG bör
verka för ökad öppenhet för import från Östeuropa,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige som medlem i EG bör
verka för ett effektivare bistånd inom ramen för EG,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i förhandlingarna om
medlemskap i EG bör verka för att den övervägande delen
av biståndet bör beslutas och administreras på nationell
nivå,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige som medlem i EG bör
verka för att krav på marknadsekonomiska system
uppmuntras hos mottagarländerna av EG:s gemensamma
bistånd,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige som medlem i EG bör
verka för att krav på demokrati och mänskliga rättigheter
ställs på mottagarna av EG:s gemensamma bistånd,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige som medlem i EG bör
verka för ökad frihandel med tredje världen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige i förhandlingarna om
medlemskap i EG bör verka för att Sverige undantas från
EG:s restriktioner på tekoimport från u-länder och
Östeuropa,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige som medlem i EG bör
verka för en samordning av flyktingpolitiken i liberal
riktning,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om att Sverige bör verka för att
internationellt stöd bör riktas till stater som tar emot
flyktingar från sina närområden.

Stockholm den 26 januari 1993

Carl B Hamilton (fp)

Ylva Annerstedt (fp)