Restaurering av svenska filmer

Motion 1994/95:Kr277 av Åke Gustavsson m.fl. (s)

I sitt budgetförslag riktar regeringen uppmärksamhet mot
ett av vår tids stora kulturpolitiska problem. Som en följd av
bristande resurser under ett antal år har det svenska
museiväsendet inte på ett acceptabelt sätt kunnat ta hand om
alla de kulturhistoriskt intressanta föremål som ställts till
museernas förfogande.

För att rädda dessa kulturskatter föreslår regeringen att
riksdagen anslår ett engångsbelopp om 235 miljoner kronor
att användas för olika bevarandeändamål.

Regeringens förslag grundas på Museiutredningens
betänkande. Eftersom utredningen emellertid enbart
behandlade museiväsendets uppgifter kom en mindre, men
likväl viktig, del av det kulturhistoriska ''vårdberget'' att inte
behandlas i utredningens förslag. Det handlar om de svenska
filmer som kommer att förstöras om de inte förs över på nytt
och beständigt material.

Svenska Filminstitutet har ansvar för bevarandet av
värdefull film.

Alla 35 mm-filmer, som producerades före 1953,
kopierades på nitratbas, som både är brandfarlig och
självförstörande genom kemiska processer. I Sverige
producerades cirka 1 150
långfilmer fram till 1953. Av dessa finns 850
tillgängliga i de svenska arkiven. Genom Filminstitutets
försorg har hittills 810 av dessa filmer förts över på
beständigt material. För närvarande återstår således att
överföra cirka 40 långfilmer. Till detta kommer cirka 800
svenska kortfilmer som fortfarande existerar endast på
nitratbas och som måste omkopieras.

Filminstitutet bedömer att det med nuvarande kapacitet för
restaurering och omkopiering kan rädda resterande
långfilmer och en väsentlig del av kortfilmerna från denna
period.

Däremot har institutet i dag varken ekonomiska medel
eller tillräcklig egen teknisk kapacitet för att i tid ta hand om
de svenska långfilmer i färg som producerades under
perioden 1953--1979. En upphandling av tjänster kan därför
bli aktuell. Institutet bör därvid beakta möjligheten att
fördela arbetstillfällena på flera orter i landet.

Filmmaterialet, som användes under denna tid, har visat
sig vara instabilt, vilket innebär att färgerna bleks så att
bilden till slut försvinner. 300 långfilmer producerades under
denna period. Cirka en tredjedel av dessa filmer är redan
blekta och i behov av snar restaurering.

Några exempel på aktuella filmer:Änglar, finns dom?
1961, Lars-Magnus LindgrenFör att inte tala om alla dessa
kvinnor, 1964, Ingmar BergmanJazzgossen, 1958, Hasse
EkmanAtt angöra en brygga, 1965, Tage Danielsson
Elvira Madigan, 1967, Bo WiderbergMannekäng i rött,
1958, Arne Mattson.

För att förbättra möjligheterna att rädda dessa färgfilmer åt
eftervärlden bör samhället med särskilda åtgärder höja
kapaciteten för restaurering och omkopiering.

Därför bör viss del av det av regeringen föreslagna
engångsbeloppet för bevarande av kulturhistoriskt material
komma även den svenska filmen till godo.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad
i motionen anförts om restaurering av svenska filmer.

Stockholm den 25 januari 1995

Åke Gustavsson (s)

Berit Oscarsson (s)

Anders Nilsson (s)

Leo Persson (s)

Ingegerd Sahlström (s)

Björn Kaaling (s)

Monica Widnemark (s)

Agneta Ringman (s)

Nils-Erik Söderqvist (s)

Annika Nilsson (s)