Reglerna om umgänge med barn

Motion 1990/91:L412 av Martin Olsson och Stina Eliasson (c)

De allra flesta barn har ett behov av en fortlöpande och
nära kontakt med båda sina föräldrar även efter en
separation. I de fall föräldrarna enas om en gemensam
vårdnad torde de vanligen tillsammans med barnen kunna
lösa umgängesfrågorna på ett acceptabelt sätt.

När vårdnaden däremot tilldöms en av föräldrarna
tvingas ofta domstol att reglera umgängesrätten mellan
umgängesförälder och barn. Rätten till umgänge mellan
barn och den ''icke-vårdnadshavande'' föräldern har två
syften. Barnens behov av umgängesföräldern skall
nämligen tillgodoses samtidigt som denne tillförsäkras
fortsatt samvaro med barnen.

Även om umgängesrätten skall bestämmas med
utgångspunkt i barnets behov av nära och goda relationer
med sina båda föräldrar, bör umgängesrätten dock, enligt
vår mening, i vissa speciella fall, i större utsträckning än i
dag begränsas och/eller omgärdas med särskilda förbehåll.
Det gäller främst om umgängesföräldern förgripit sig mot
ett barn. Huvudregeln bör då vara att umgänget mellan
barn och förälder avbryts. Först när barnet uppnått sådan
mognad att det självt kan uttrycka önskemål om samvaro
och kontakt med föräldern bör kontakten återupptas.

Genom riksdagsbeslutet hösten l990 med anledning av
propositionen med förslag till vissa ändringar av reglerna
för vårdnad och umgänge gjordes bl.a. ändringar i syfte att
stävja s.k. umgängessabotage, dvs. när vårdnadshavare
systematiskt och synbarligen utan grundad anledning
förhindrar kontakt mellan barn och umgängesförälder.
Detta var värdefulla förändringar. Men inte sällan anser sig
dock vårdnadshavaren ha goda skäl för ett sådant
handlande. Hänsyn till barnens säkerhet och rädsla för
övergrepp från umgängesföräldern mot barnen påverkar
ofta vårdnadshavarens benägenhet att medverka.
Samhällets skyddsinsatser för att garantera barnens
säkerhet upplevs inte sällan som otillräckliga.

Den i dag vanligaste formen av ''umgängessabotage'' är
dock när umgängesföräldern inte följer de överenskomna
reglerna för samvaro med barnet. Föräldern avstår ofta från
en kontinuerlig kontakt. Inte sällan avbryts kontakterna
helt. Trots problemens omfattning avstod regeringen från
att i fjol föreslå ändringar så att barnens möjligheter till
umgänge med umgängesföräldern bättre kan tillgodoses.
Av propositionen framgick i stället att vägran från
umgängesförälderns sida, när det gäller att medverka till
planerade umgängestillfällen, kan tala för att antalet
umgängestillfällen bör bli färre. En sådan åtgärd för att
komma till rätta med de problem som en misskött
umgängesrätt vållar barnet, eftersom barnets behov av god
kontakt med båda föräldrarna därmed inte kan tillgodoses.

Enligt praxis har domstolsavgöranden i umgängesfrågor
schabloniserats trots att hänsynen till barns skilda
förhållanden och behov talar för en flexibel och individuell
anpassning av umgängets omfattning och formerna för
detta. Redan detta förhållande talar enligt vår mening för
att umgängesreglerna och deras tillämpning ses över.

Vad ovan anförts rörande såväl behovet av en
restriktivare tillämpning av umgängesreglerna i vissa fall
som vikten av att stävja s.k. umgängessabotage i vid mening
motiverar och angelägenheten av mer flexibla bedömningar
av vad som är barnets bästa och barnets behov talar enligt
vår uppfattning för att reglerna för umgänge snarast bör ses
över. Riksdagen bör därför besluta att hos regeringen
begära att umgängesreglerna ses över och förslag till
förändrade regler framläggs.

Inom ramen för denna översyn rörande umgänge bör de
speciella problem som kan uppkomma i förhållanden där
föräldrarna har mycket olika kulturella utgångspunkter
särskilt beaktas.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär att en översyn av
umgängesreglerna företas och erforderliga förslag till
lagändringar framläggs.

Stockholm den 22 januari 1991

Martin 0lsson (c)

Stina Eliasson (c)