Registrerat partnerskap

Motion 1994/95:L412 av Ulrica Messing m.fl. (s, c, v)

I november 1993 avgav Partnerskapskommittén sitt
betänkande (SOU 1993:97). Ett gediget utredningsarbete var
därmed avslutat. Kommittén hade studerat såväl
homosexuellas situation i samhället som de juridiska
aspekterna på homosexuellas samlevnad.

Kommittén lämnade i huvudsak tre förslag:

1. Lag om registrerat partnerskap 2.
Lag om sambor av samma kön 3.
Utredning om homosexuellas möjlighet till adoption av
barn

Kommitténs huvudsakliga förslag, lag om registrerat
partnerskap, ledde till lagstiftning som började gälla den 1
januari 1995. De två andra, mindre förslagen, lag om sambor
av samma kön respektive utredning om homosexuellas
möjlighet till adoption, ledde dock inte till några vidare
åtgärder. Det finns nu anledning att studera närmare vilka
åtgärder som har vidtagits med anledning av
Partnerskapskommitténs förslag.

Lag om registrerat partnerskap

Lagen (1994:1117) om registrerat partnerskap ger två
personer av samma kön möjlighet att ingå s.k. registrerat
partnerskap, vilket ger dem i stort sett samma rättigheter och
skyldigheter som de som gäller för gifta makar. Därmed har
Partnerskapskommitténs förslag tillgodosetts i denna del.

Emellertid har vissa tillämpningsproblem visat sig redan
under lagens första månad:

1. Nordisk partnerskapskonvention

Lagen om registrerat partnerskap föreskriver som ett s.k.
anknytningskriterium, att minst en av dem som skall få ingå
partnerskap skall vara dels svensk medborgare, dels bosatt i
landet. Detta leder till att personer som är stadigvarande
bosatta i Sverige, men som inte är svenska medborgare inte
får ingå partnerskap med andra som inte heller är svenska
medborgare. Detta anknytningskriterium gör inte heller
något undantag för medborgare i de länder som själva har
lagstiftning om registrerat partnerskap. Motsvarande
anknytningskriterier gäller i de andra länderna med
registrerat partnerskap, Norge och Danmark.

En danska som är bosatt i Sverige får alltså inte ingå
registrerat partnerskap med en utländsk kvinna. Hon får inte
ingå partnerskap i Sverige eftersom hon inte är svensk
medborgare. Hon får inte heller ingå partnerskap i Danmark
eftersom hon inte är bosatt där. Det är orimligt att hon inte
får ingå partnerskap i något av länderna, när båda de aktuella
länderna, Sverige och Danmark, var för sig har en lag om
registrerat partnerskap. Den svenska regeringen bör ta
initiativ till en nordisk partnerskapskonvention där dessa
frågor kan lösas.

2. Rätten att ingå registrerat partnerskap på svenska
ambassader

Svenskar har möjlighet att ingå äktenskap på svenska
ambassader i utlandet. Om en svensk medborgare skall gifta
sig med en utländsk medborgare kan de två välja om de vill
ingå äktenskap i Sverige eller utomlands. Denna
valmöjlighet finns inte för den svenska medborgare som vill
ingå registrerat partnerskap med en utlänning. Det finns i och
för sig inget hinder mot att partnerskapet ingås, men
vigselförrättarna på ambassaderna har inte fått något
förordnande av regeringen att förrätta
partnerskapsregistrering.

Ett argument mot det har varit en rädsla för att regeringarna
i de aktuella främmande länderna inte kan väntas acceptera
att registrerat partnerskap ingås på den svenska ambassaden.
Det är emellertid en hypotes som inte har prövats. För övrigt
är det inte troligt att t.ex. Norges eller Nederländernas
regeringar skulle protestera mot att registrerat partnerskap
skulle ingås på ambassaderna i Oslo eller Haag.

Regeringen bör därför förordna att de ambassadtjänstemän
som har behörighet att förrätta vigslar på ambassaderna
också får rätt att förrätta partnerskapsregistrering.

3. De kommunala vigselförrättarna

Lagen om registrerat partnerskap stadgar att länsstyrelsen
kan utfärda förordnanden för registreringsförrättare. Det
finns ingen skyldighet för dem som är vigselförrättare att
också förrätta registrerat partnerskap, lika lite som det finns
någon skyldighet för en vigselförrättare att förrätta en
enskild vigsel.

Länsstyrelserna har utfärdat flera förordnanden som
registreringsförrättare. Men det gäller ännu bara vissa av
landets kommuner. En del kommuner har meddelat att de
inte vill att deras vigselförrättare skall få förordnanden om
att bli registreringsförrättare, trots att frågan ingår i
länsstyrelsens ansvarsområde och inte kommunens.

I de kommuner som saknar tingsrätt och där kommunen
inte vill förrätta partnerskapsregistrering finns alltså ingen
möjlighet för homosexuella att på sin hemort få sitt
partnerskap registrerat. I de kommuner som i och för sig har
tingsrätt men där kommunen inte vill förrätta
partnerskapsregistering finns ingen möjlighet att få sitt
partnerskap registrerat annat än på kontorstid mellan måndag
och fredag då tingsrätten har öppet.

Vi menar att det är oacceptabelt att en del kommuner har
ställt sig vid sidan om lagen om registrerat partnerskap. Det
är därför nödvändigt att regeringen återkommer med förslag
om åtgärder som hindrar kommunerna från att vägra förrätta
partnerskapsregistrering trots att kommunen redan förrättar
vigslar.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en nordisk
partnerskapskonvention,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheten att ingå registrerat
partnerskap på de svenska ambassaderna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om möjligheten att ingå registrerat
partnerskap i de kommuner som normalt förrättar vigslar.

Stockholm den 25 januari 1995

Ulrica Messing (s)

Martin Nilsson (s)

Marie Wilén (c)

Hanna Zetterberg (v)