Regionalpolitik och infrastruktur i Västernorrland

Motion 1991/92:A458 av Sigge Godin (fp)

Nedgången i vattenkraftutbyggnaden och
tillbakagången i de areella näringarna under 50- och 60-
talen, kombinerat med strukturomvandlingarna i
skogsindustrin, sätter fortfarande sin prägel på
Västernorrland. Befolkningsstrukturen kännetecknas av en
förhållandevis låg andel yngre människor. I inlandet finns
församlingar där andelen människor över 65 år är över 40
procent. Under hela åttiotalet har länet haft en mycket svag
sysselsättningsutveckling. I sin tur har det resulterat i
fortgående befolkningsminskning. Inget annat län har, såväl
i relativa som absoluta tal, förlorat så många människor
under 1980-talet, 8 000 personer, eller 3 %, vilket är mer än
något annat län.

Upprättade prognoser pekar dessvärre på att länet hotas
av en fortsatt befolkningsavtappning. Fram till 1995
minskar länets folkmängd enligt dessa prognoser med
ytterligare 5 000 personer. I sin tur återverkar det på många
områden. Länet får ett mycket mindre skatteunderlag,
vilket försvårar för landsting och kommuner att driva sin
verksamhet.

Likaså hotas -- framför allt i glesbygden -- den
kommersiella servicen. Många mindre skolors existens
kommer att vara hotad. Arbetsmarknadsutbudet blir mer
begränsat och därmed mindre attraktivt.

I en alternativ prognos, som bygger på andra, också
realistiska utvecklingsförlopp, beräknas sysselsättningen
minska med 4 000 arbetstillfällen. Det skulle innebära en
ytterligare befolkningsminskning på cirka 10 000 personer
ner till 246 000 innevånare. En sådan utveckling är
naturligtvis fullständigt oacceptabel.

Till stor del hänger också den relativa
sysselsättningsnedgången, som orsakat
befolkningsminskningen, samman med beroendet av
basindustrierna. Mycket omfattande strukturförändringar
innebar exempelvis att Kramfors kommun förlorade ett
flertal skogsindustrier under 70-talet. I Timrå kommun
innebar rationaliseringar och nedläggningar inom den
samlade industrin under första hälften av 80-talet att halva
industrisysselsättningen försvann.

Under 1990 har fyra större industrienheter lagts ner:
Matfors pappersbruk i Sundsvall med 200 sysselsatta,
Hagraf i Härnösand med 250 sysselsatta, kiselfabriken i
Ljungaverk, Ånge, med 170 sysselsatta och Saab-Scania i
Kramfors med ca 500 anställda. På den offentliga sidan kan
nämnas avvecklingen av T3 i Sollefteå, 120 sysselsatta.

Sammanfattningsvis konstateras att de allmänna
utvecklingstendenserna i fråga om befolkningstal,
sysselsättning och servicenivåer i förening med aktuella
akuta arbetsmarknadsinsatser på flera orter inte ger grund
för att dra ner de regionalpolitiska insatserna i
Västernorrland så som den socialdemokratiska regeringen
gjort de senaste åren.

Regeringen har i årets budgetproposition gjort vissa
smärre regionalpolitiska insatser i länet. Dessa insatser är
tyvärr långt ifrån tillräckliga, inte minst därför att
sysselsättningsläget ytterligare har förvärrats. Den relativa
arbetslösheten i procent av befolkningen har sedan
november 1991 ökat från 3,6 procent till 4,2 procent. Detta
skall jämföras med december 1990 när 2,3 procent var utan
arbete. Av samtliga arbetslösa kvinnor, i december 1991, är
36 procent under 25 år och av samtliga arbetslösa män var
32 procent under 25 år. Arbetslösheten bland ungdomar har
det senaste året ökat tre gånger snabbare än den totala
arbetslösheten. Det finns därför alla skäl att varna för den
långtidsarbetslöshet som drabbar många ungdomar.

Energipolitiken och strukturförändringar

Genom riksdagens beslut om ökade avkastningskrav på
Vattenfall samt den senaste skatteomläggningen med
mervärdesskatt på energi har priserna på energi successivt
ökat. För framtiden förutskickas fortsatta höjningar av
energipriset samtidigt som viss osäkerhet råder om de
framtida energiskatterna.

Västernorrlands län är Sveriges mest elintensiva vad det
gäller användning av industriell el. Cirka 8 000 personer är
direkt berörda av den elintensiva industrin i sitt arbete och
indirekt berörs flera gånger så många personer. Samtidigt är
Västernorrlands län ett betydande exportlän med ett
substansiellt bidrag till den nationella försörjningen. De
elintensiva industrierna som företrädesvis är lokaliserade
vid kusten är också av mycket stor betydelse för inlandet
genom att skogsindustrin tar sin råvara från detta område.

Redan i dag kan vi märka effekterna av ökade kostnader
för elenergi och en fortsatt ökning kommer med
nödvändighet att utsätta Västernorrland för mycket
påtagliga strukturförändringar. Den statliga utredare som
nyligen presenterade sitt förslag visar på ett stort behov av
sänkta elskatter för industrin. De norrländska
basindustrierna behöver sänkta elskatter för att klara
konkurrensen på världsmarknaden.

Västernorrlands internationella beroende

En av Sveriges och den svenska välfärdens ödesfrågor
inför 90-talet är frågan om den svenska industrins fortsatta
internationella konkurrenskraft och bibehållna
internationella position. Farhågorna är många,
varningssignaler och statistik talar sitt tydliga språk om
förlorade marknadsandelar, ett ökat beroende av
internationellt sårbar storindustri, investeringsflykt,
försämrad produktivitetstillväxt m m. En stark,
strukturförändrad och växande industri är ett måste inför
framtiden.

I Västernorrlands län finns en starkt exportinriktad och
tung basindustri av stor nationell betydelse.
Västernorrlänningen står för cirka åtta procent av landets
bruttoexport vilket i kronor utgör cirka 25--30 miljarder --
men endast cirka tre procent av befolkningen. I enbart
Örnsköldsviks kommun är motsvarande siffror tre procent
mot en befolkningsandel om 0,6 procent, d v s en
bruttoexportandel om fyra gånger sin befolkningsandel. Av
den totala industriproduktionen i Örnsköldsviks kommun
går cirka 75 procent på export. Nettoexportsiffror ligger
avsevärt högre. Exempelvis har skogsindustrin i länet en
andel nettovaluta om mer än 80 procent. Detta kan
jämföras med den andel av nettovalutan som exempelvis
bilindustrin i landet som helhet bidrar med.

Men den västernorrländska industrin har också
strukturproblem. För exempelvis verkstadsindustrin, dit
storföretag som Hägglund & söner, Sunds Defibrator,
ABB-gruppen och Sundsvalls verkstäder hör, och som är
den sysselsättningsmässigt största industribranschen i länet
med en mycket hög exportandel i produktionen, finns
tydliga indikationer på försämrad konkurrenskraft.
Produktivitet, teknikförnyelse och vinstnivåer har under
1980-talet varit sämre i Västernorrland än i många andra
delar av landet (källa: SIND 1989). Behoven av
effektivisering och marknadsexpansion är uttalade också av
branschens egna företrädare.

Datoriseringsnivån, liksom andel högskoleutbildade
inom verkstadsindustrin generellt i länet är, relativt andra
län, låg. Behovet av teknikförnyelse är större än på de flesta
andra håll. Detta föga uppmärksammade faktum måste
förvisso bli föremål för en konstruktiv uppmärksamhet. De
bedömningar som kan göras över utsikterna för den
västernorrländska småindustrins utveckling inom
verkstadsområdet är i rådande lågkonjunktur mycket
oroväckande.

De infrastrukturella satsningarna har stor betydelse för
näringslivsutveckling, arbetskraftsrekrytering och
flyttningsbenägenhet. Ett ''perifert'' geografiskt läge får
inte även ur dessa aspekter utgöra en konkurrensnackdel
för industrin. Insatserna måste ges en inriktning mot
utvecklingsorienterade företag, industrinära tjänsteföretag,
kompetensuppbyggnad, teknikförnyelse, nyföretagande,
långsiktig strukturuppbyggnad, koncentrationsutjämning
och en infrastrukturförbättring inom framför allt transport-
och kommunikationssektorn. Detta bör riksdagen ge
regeringen tillkänna.

Hägglund och söner i Örnsköldsvik har betydande order
till öststaterna som inte kan effektueras på grund av
uteblivna exportkrediter. Inte minst de order som går till
den ryska oljeindustrin är av stor betydelse för Rysslands
produktion av olja. Att upprätthålla sysselsättningen i en
glesbygd samtidigt som man ger ett betydelsefullt stöd till
ett underutvecklat Ryssland är väl använda medel även om
krediterna inte kan återbetalas inom de närmaste åren.
Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen
tillkänna.

Infrastruktursatsningar

En väl fungerande infrastruktur är helt avgörande för ett
industriläns framtid. I Västernorrlands län är vägarna av
avgörande betydelse. Därför är satsningar på vägnätet
viktiga. Goda möjligheter att transportera skogsråvaran är
avgörande för skogsindustrins överlevnad. I ett skogslän
som Västernorrland krävs också goda vägförbindelser för
att klara den omfattande arbetspendlingen. Det
bärighetspaket som för närvarande effektueras med
förstärkning av i huvudsak broar måste kompletteras med
bärighetshöjande åtgärder på vägarna mellan dessa broar.

Under rådande lågkonjunktur finns mycket goda skäl att
satsa på stora väg- och järnvägsprojekt. Stora besparingar
kan göras genom att investera när byggprojekt kan
offereras till 15--20 procent lägre kostnader än vid
högkonjunktur. Dessutom finns god tillgång på ledig
byggarbetskraft.

Västernorrland har landets sämsta avsnitt av E4.
Följande objekt bör därför kunna sättas in snarast:

E4 syd från Njurundabommen till Sundsvalls centrum
med bro över fjärden.

Kringfart Sundsvall: E75 från Vattjom till Kvissleby.

Kringfart Härnösand E4.

Överfart Ångermanälven som ersättning för Sandöbron
E4.

Åsbergstunneln Örnsköldsvik E4.

Under ett flertal år har Sveriges riksdag behandlat
frågan om snabbtåg mellan Stockholm och Härnösand. Det
är av yttersta vikt att medel anvisas som gör det möjligt att
göra betydelsefulla upprustningar av ostkustbanan så att
restiderna radikalt kan minskas. Skall snabbtåget efter
ostkusten få den resandetillströmning som krävs behöver
restiden Stockholm -- Härnösand nedbringas radikalt,
därför krävs insatser på banan även norr om Gävle.

Exporten från den norrländska industrin är av mycket
stor betydelse för hela Sverige. SJ har under många år
planerat för ett dubbelspår, för att klara godstrafiken på
stambanan. En utbyggnad av Botniabanan från Härnösand
till Umeå skulle avlasta stambanan stora mängder av gods.
Samtidigt skulle den vara ett utmärkt komplement till
persontrafiken mellan städerna utefter Norrlandskusten.
Inte minst för Västernorrlands län är tillgången på
godstransporter avgörande för länets industri.
Botniabanans stora betydelse utvecklas i en särskild
motion.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Västernorrlands läns behov av
regionalpolitiska satsningar,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett konkurrenskraftigt energipris
för den elkraftsintensiva industrin,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om Västernorrlands läns
internationella beroende,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om viktiga byggobjekt inom
infrastrukturen som kan förverkligas i nuvarande
lågkonjunktur,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om exportkrediter till den ryska
oljeindustrin.

Stockholm den 27 januari 1992

Sigge Godin (fp)