Reformering av rättsväsendet

Motion 1992/93:Ju404 av Bengt Harding Olson (fp)

Vårt välfärdssamhälle innefattar många funktioner, bl.a.
vård och omsorg i skilda former. Här finns för närvarande
åtskilliga problem med ett alltför ofta överansträngt
arbetsläge. Bland personalen finns ett stort och växande
missnöje med lön, arbetsförhållanden och arbetsmiljö. I vår
välfärd ingår även rättssäkerhet och rättstrygghet, som
måste kunna garanteras alla medborgare i ett rättssamhälle.
Rättsväsendet, som utgör grundbulten i rättssamhället,
visar nu en problembild som motsvarar andra
välfärdsfunktioner, alltså överansträngt arbetsläge,
missnöjd personal och oro inför framtiden.

Det finns här uppenbarligen stora problem att lösa.
Kärnproblemet är att det är obalans mellan resursbehov och
resurstillgång. Problemet kan inte lösas genom tillförande
av stora extra ekonomiska resurser eftersom sådana inte
finns och inte heller kommer att finnas i framtiden. Därför
måste lösningen i stället uppnås genom reformation av
rättsväsendets verksamhet och organisation.

Allmänna reformationsprinciper

All reformation måste starta med att förändra
verksamhetens innehåll som i sin tur ska styra
organisationsformen. Den motsatta tågordningen är
felaktig men förekommer ändock alltför ofta. Det sagda
utesluter inte att det uppkommer en inbördes påverkan
mellan verksamhetsinnehåll och organisationsform.

Reformationen av verksamheten måste grunda sig på en
systematisk genomgång av hela verksamhetsområdet och
följas av en ingående analys av resp. arbetsuppgift. Först
därefter kan man genomföra lämpliga förändringsåtgärder.
Framförallt handlar det om att förenkla arbetsuppgifter och
rutiner samt renodla yrkesrollen. Dessutom måste den s.k.
kompetenspunkten fastställas så att varje arbetsuppgift
noga anpassas till personalens kompetens och då så att
kompetensen inte blir vare sig för låg eller för hög.

Den organisatoriska reformationen kan föranleda
förändringar på flera skilda sätt. En ''extern'' renodling
innebär att arbetsuppgifter överförs från rättsliga
myndigheter till andra samhälleliga myndigheter. Vid en
''intern'' renodling flyttas arbetsuppgifter mellan rättsliga
myndigheter. Så kan ske horisontellt mellan myndigheter på
samma nivå och vertikalt mellan myndigheter på olika nivå.
Vidare avses med inre reformation en förändring inom den
aktuella myndigheten genom främst ansvarsfördelning och
delegering allt inom kompetenskraven.

En reformation av rättsväsendet får inte minska utan
snarare öka lekmannainflytandet. Allmänhetens
förtroende för rättsväsendet måste främjas och där får
lekmannainflytandet något av en garantifunktion.

På det personalpolitiska området behövs inom
rättsväsendet en reformation som kan uppfattas som
revolution. En särskilt viktig fråga är att skapa en öppen
juristkarriär mellan de olika rättsliga sektorerna.

Reformationens yttre gränspunkt utgörs av
rättssäkerhetskraven. Det är och förblir en självklarhet att
rättssäkerheten inte får äventyras.

Framtidens domstolsväsende

Hela det centrala rättsväsendet behöver genomgå en
radikal reformation. Denna motion tar främst sikte på
domstolsväsendet men kommer också att beröra de övriga
sektorerna eftersom det här uppenbarligen handlar om en
sammanhängande helhet.

Domstolsväsendet är verkligen i behov av förändring.
Här föreligger stora och växande problem med arbetsläget
och personalpolitiken. En reformation av denna sektor
skulle då kunna ske i linje med ovannämnda allmänna
riktlinjer.

Domstolsutredningen (SOU 1991:38) är på rätt väg
beträffande renodlingen av domstolsverksamheten men
borde ha gått avsevärt längre.

På den organisatoriska sidan framlägges dock i en
särskild departementspromemoria (1992:38) ett tvivelaktigt
förslag om omfattande nedläggning av vissa mindre
tingsrätter. Rationaliseringar får aldrig ske på
rättsäkerhetens bekostnad. Det måste råda balans mellan
kraven på kostnadsbesparingar och rättssäkerhet. Annars
urholkas allmänhetens förtroende för rättsväsendet. Vid
genomförandet av detta förslag föreligger en uppenbar risk
att nedskärningarna leder till en bristfällig lokal förankring
och sämre rättslig service för medborgarna.

Ett alternativ skulle vara att vissa lokala domstolskontor
inrättas som filialer till större regionala domstolar. Med en
sådan modell blir verksamheten effektivare och man
undviker totalnedläggningens nackdelar. Dessutom kan vi
kanske få en enhetlig organisationsbild inom hela
rättsväsendet. På åklagarsidan övervägs ju en modell med
lokala åklagarkammare under en regional
åklagarmyndighet och de regionala
kronofogdemyndigheterna har redan lokala kronokontor
knutna till sig.

På brottmålssidan

Domstolen belastas särskilt av brottmålen och här
behövs flera avlastande åtgärder.

En reformerad verksamhet måste till en början innebära
avkriminalisering av åtskilliga bagatellförseelser. Inom
specialstraffrätten bör fängelsestraff utrensas ur
straffskalan för många förseelser. Inom straffprocessrätten
måste övervägas sådana summariska förfaranden som
resulterar dels i att domstolshandläggningen förenklas och
dels i att beslut i domstol eller i annan myndighet överflyttas
till exempelvis åklagarmyndighet eller polismyndighet.
Man bör kanske även tillåta förlikning i brottmål. Särskilt
måste skattebrottsprocessen förenklas för att undvika
nuvarande segdragna handläggning.

En extern renodling inom domstolsväsendet genom
överföring av vissa göromål till annan myndighet ''drabbar''
bl.a. åklagarväsendet. Detta kräver i sin tur
renodling på åklagarsidan. Så kan ske genom överförande
till annan myndighet av exempelvis vitesärenden och
byggnadsavgifter. Den interna renodlingen kan främst ske
genom nya summariska rättsliga förfaranden. Detta kan då
föranleda att åklagare överlämnar vissa arbetsuppgifter till
polis och kanske även förundersökning i alla mål som inte
absolut kräver åklagarkompetens. Genom en inre
reformation kan införas en diskretionär åklagarprövning
och utvidgad behörighet beträffande strafföreläggande.
Dessutom måste arbetsuppgifter delegeras från åklagare till
kanslipersonal samt kanslierna tillföras ökat teknikstöd.

Lekmannainflytandet inom åklagarväsendet är helt
otillräckligt. Detta inflytande måste åtminstone motsvara
övriga sektorer inom rättsområdet. Med tanke på
åklagarnas nyckelroll i brottmål, bör medborgarna få bättre
inblick i deras arbete. Så kan ske genom att rådgivande
nämnder inrättas vid de regionala åklagarmyndigheterna
efter samma modell som nämnden hos Riksåklagaren.
Nämnderna skulle i första hand inrikta sig på information
och uppföljning av målbalanser, ungdomsmål, avskrivna
mål och praxis för anhållande och husrannsakan vid
samtliga myndigheter inom regionen. Vidare bör
allmänheten få ökad insyn i frågor som berör den personliga
integriteten. Det gäller särskilt hanteringen av beslut om
tvångsåtgärder. Nämnderna ska självklart inte fatta beslut i
enskilda ärenden. I ett första steg bör alltså
lekmannainflytandet ökas på regional nivå men på längre
sikt även lokalt.

Renodlingsprocessen måste fullföljas ned på
polisplanet. Detta kan inte detaljgranskas här men
utgångspunkten måste vara att vidtaga kraftfulla åtgärder.
Det handlar då kortfattat uttryckt om radikal utrensning av
icke-polisiära arbetsuppgifter, rejäl utvidgning av polisens
behörighet beträffande ordningsföreläggande,
strafföreläggande och förundersökning, omfattande
delegering till administrativ personal samt satsning på
brottsförebyggande verksamhet. Dessutom krävs stärkt
lekmannainflytande, stimulering av medborgarmedverkan
vid brottsbekämpningen samt aktivering av kommunerna
särskilt genom socialtjänsten.

Övriga mål och ärenden

Domstolen är även hårt belastad av civilmål och andra
domstolsärenden. Här behövs också åtgärder till
förbättring.

På civilprocessrättens område gäller det att radikalt
effektivisera de summariska rättsliga förfarandena, alltså
främst de s.k. småmålen. För rättsvårdande uppgifter borde
exekutionsväsendet utnyttjas mera än för
närvarande. En väg skulle kanske vara att tillskapa en
särskild konkursmyndighet som skulle både öka
effektiviteten och avlasta domstolen samtliga
konkursärenden och framtida skuldsaneringsfall.

Övergripande utredning

Inom hela det centrala rättsväsendet är som synes
behovet av förbättringsåtgärder mycket stort. Detta gäller
de flesta sektorer och då beträffande såväl verksamhet,
organisation som personalpolitik.

Samtidigt bör vår svenska ombudsmannainstitution ses
över. I dag är organisationsbilden splittrad med olika
ombudsmän, exempelvis JO, DO, JÄMO, KO m.fl., och
andra planeras, bl.a. barnombudsman och
handikappombudsman. Verksamheten kunde effektiviseras
genom att samlas under ett tak och samtidigt kompletteras
med lokalt förankrad verksamhet.

Strategin inför framtiden bör vara följande. Till en
början måste man ta ett övergripande grepp över hela
problematiken. Delreformer är en dålig väg som lätt leder
till endast begränsade förbättringar och som även medför
risk för sinsemellan motstridiga dellösningar. Ett illustrativt
exempel kan anföras. Frågan om nya summariska rättsliga
förfaranden är av central betydelse för en framgångsrik
reformation. Lösningen är uppenbarligen av
sektorsövergripande karaktär och berör samtidigt polis,
åklagare, domare och kronofogde och ytterst även
ombudsmannainstitutionen som kontrollorgan.

Eftersom rättsväsendets problem inte kan lösas i
separata steg blir slutsatsen att det först bör tillsättas en
parlamentarisk utredning för att fastlägga riktlinjerna för
utformningen av det framtida rättsväsendet. Därefter får
resp sektor anpassas till de av riksdagen fastslagna
riktlinjerna. Härigenom garanteras bästa möjliga
slutresultat av en reformation av hela rättsväsendet.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om en parlamentarisk utredning för
att fastlägga riktlinjerna för utformningen av det framtida
rättsväsendet.

Stockholm den 15 januari 1993

Bengt Harding Olson (fp)