om rättssäkrare lagstiftningsförfarande

Motion 1987/88:K218 av Bengt Harding Olson (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1987/88:K218

av Bengt Harding Olson (fp)
om rättssäkrare lagstiftningsförfarande

Rättssamhällets adelsmärke är ett rättssystem som kännetecknas av rättssäkerhet.
I sin tur förutsätter detta ett lagstiftningsförfarande som främjar
rättssäkerhetsmålet. På det hela taget är så fallet med vårt nu tillämpade
förfarande. Men på nedanstående punkter borde lagstiftningsförfarandet
kunna förbättras för att uppnå ett bättre regelsystem ur rättssäkerhetssynpunkt.

Lagrådsgranskningen

Lagrådets granskning av lagförslag utgör något av en rättssäkerhetsgaranti.
Men i flera fall även under detta riksmöte har regeringen på ett flagrant sätt
underlåtit att underställa viktiga lagförslag lagrådets granskning.

För att undvika nya sådana fall erfordras ändringar i regeringsformens
regler om lagrådsgranskning (8 kap. 18 § RF) enligt följande. Samtliga förslag
till grundlagsändringar ska granskas. Övriga i nämnda lagrum uppräknade
lagförslag ska (och inte bara bör) också granskas. Även andra lagförslag
ska granskas om lagen är viktig för enskilda eller från allmän synpunkt.
Lagrådets hörande i dessa fall ska heller inte få underlåtas under
åberopande av att granskningen skulle fördröja lagstiftningsfrågans behandling.

1

Motionsrätten

Riksdagsledamöterna får avgiva förslag till riksdagen genom motion. Beträffande
motion med anledning av proposition måste avlämnande ske inom
15 dagar från den dag då propositionen anmäldes i kammaren (3 kap. 11 § 1
st. p. 1 riksdagsordningen).

Detta är en oacceptabelt kort frist av flera skäl. Fristen är orättvist kort i
jämförelse med de generösa frister som remissinstanserna normalt erhåller
under lagstiftningsarbetet. Vidare blir den korta fristen extra obegriplig i de
inte ovanliga fall där lagstiftningsarbetet pågått under flera år före propositionen.
Dessutom är nuvarande frist orimligt kort för att möjliggöra en
tillräckligt ingående granskning av propositionerna, möjligen med undantag
för de allra minst omfattande förslagen.

En förlängd motionstid förslagsvis med motionsrätt inom en månad skulle
gagna det övergripande målet, alltså en rättssäker lagstiftningsprodukt.

Några nackdelar som på ett avgörande sätt skulle överväga fördelarna
med en förlängd motionstid är svåra att finna.

Utskottsbehandlingen

Lagförslagens behandling i utskott är en betydelsefull del av lagstiftningsförfarandet.
För att denna behandling inte ska ske helt på majoritetens villkor
finns visst minoritetsskydd inskrivet i riksdagsordningen (4 kap. 10 §).
Således ska behandlingen kompletteras med viss utredning även om bara en
tredjedel av utskottsledamöterna så begär. Majoriteten kan dock vägra om
man finner att därmed förenat dröjsmål skulle leda till avsevärt men. Emellertid
kan denna undantagsregel alltför lätt missbrukas av majoriteten och
bör därför avskaffas. Om man anser att risk finns att en sådan ny reglering
kan missbrukas från minoritetens sida kan föreskrivas att sådan kompletteringsbegäran
inte behöver bifallas mer än en gång i samma ärende.

Vad nu sagts om komplettering vid utskottsbehandlingen med exempelvis
yttrande från statlig myndighet bör genom uttrycklig regel gälla även om hörande
av lagrådet.

Detta föreslagna system påverkar även möjligheterna till ”skenberedning”
i utskott efter återförvisning från kammaren. Med skenberedning avses
de fall då riksdagen återförvisat ett ärende för ytterligare beredning men
ärendet sedan omgående återkommer från utskottet utan egentlig ytterligare
beredning. Mot sådan handläggning kan och bör riktas skarp kritik,
därför att den dels innebär att riksdagen i realiteten blir ”överkörd” av ett
utskott, dels torde strida i vart fall mot lagstiftarens intentioner, dels inte
tillgodoser riksdagens begäran om ytterligare beslutsunderlag, dels undergräver
det allmänna förtroendet för riksdagens beslutsfattande. Nu framlagda
förslag torde eliminera möjligheterna till sådan ”skenberedning”.

Ikraftträdandet

Ett grundläggande säkerhetskrav är naturligtvis att nya författningar publiceras
i god tid före deras ikraftträdande så att allmänheten hinner informera
sig och anpassa sig till den nya rättsliga situationen.

Den nu tillämpade fristen blir ofta alldeles för kort. Under år 1985 publicerades
340 författningar inom endast 2 veckor varav 195 så sent som en
vecka före ikraftträdandet. Förhållandena försämrades under 1986 till 550
resp. 270 alltför sent publicerade författningar. För 1987 finns ännu ingen
fullständig statistik men två särskilt allvarliga ”övertramp” bör nämnas. De
nya arvs- och gåvoskattereglerna i anledning av familjerättsreformen, som
berör nästan hela svenska folket, publicerades endast tre dagar före ikraftträdandet.
Samtidigt publicerades de nya reglerna om taxeringsrevision,
som innebär en kraftig utökning av myndigheternas möjligheter till intrång i
den privata sfären.

Dessa korta ikraftträdandefrister är helt oacceptabla i ett rättssamhälle,
eftersom tiden för att informera sig om författningens innehåll blir otillräcklig
och det kan bli omöjligt att anpassa sig till det nya rättsläget. Dessa
problem drabbar givetvis alla som berörs av lagstiftningen men på varierande
sätt. Enskilda medborgare kan av okunnighet komma att bryta
mot lagen eller hinner inte vidta rimliga rättshandlingar inför den ändrade

Mot. 1987/88
K218

situationen. Motsvarande kan gälla företagare som kanske även måste till- Mot. 1987/88
gripa nödvändiga anpassningsåtgärder i företagets produktion, ekonomi el- K218
ler bokföring. Dessutom kan myndigheter ha behov av att såväl genomföra
personalutbildning som utfärda tillämpningsföreskrifter före författningens
ikraftträdande.

Dessa problem har tilltagit i styrka trots konstitutionsutskottets envist
upprepade kritik. Sådan framfördes även vid den senaste granskningen och
man satte då sin lit till en särskild skrivelse från statsrådsberedningen om ikraftträdandefristerna.
Utskottets uttalanden har uppenbarligen inte givit
förväntat resultat. Därför måste det nu anses ofrånkomligt att lagstifta om
bestämd minimifrist mellan en författnings kungörande och dess ikraftträdande.
En sådan regel är av grundlagsdignitet och bör därför införas i regeringsformen
närmast då 8 kap. 19 § 3 st. Regeln bör få riktlinje-karaktär av
innebörd att lagar efter kungörande får träda i kraft först efter generöst rådrum
för medborgarna. Närmare bestämmelser om exakta och författningsanpassade
minimifrister bör sedan intagas i särskild lag.

Hemställan

Mot denna bakgrund hemställs

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av
8 kap. 18 § regeringsformen att utvidgning sker av skyldigheten att
höra lagrådet,

2. att riksdagen beslutar om sådan ändring i 3 kap. 11 § 1 st. p. 1
riksdagsordningen att motionstiden bestäms till en månad,

3. att riksdagen beslutar om sådan ändring av 4 kap. 10 § riksdagsordningen
att ökning sker av skyldigheten för utskott att inhämta
kompletterande utredning,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådant tillägg i 8
kap. 19 § 3 st. regeringsformen jämte följdlag att minimifrister införs
för författningars ikraftträdande.

Stockholm den 22 januari 1988

Bengt Harding Olson (fp)

7