Räntan på gåvoskatt

Motion 1989/90:Sk368 av Knut Wachtmeister (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1989/90: Sk368

av Knut Wachtmeister (m)
Räntan på gåvoskatt

Det har visat sig att gåvoskattskyldiga, trots att deklarationen avlämnats i
tid, debiterats ränta på grund av långsam handläggning hos myndigheten.

Av 52 § 1 mom. och 53 a § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt
framgår att ränta skall utgå såväl när skatten inte fastställts av beskattningsmyndigheten
inom viss tid efter det att skattskyldigheten inträtt som när
överrätt fastställer skatten till högre belopp än beskattningsmyndigheten
förut beräknat. Detsamma gäller om skattskyldig vitsordar av granskningsmyndighet
framställd anmärkning.

Skyldighet att betala ränta föreligger alltså dels när beskattningshandling
inte lämnas i rätt tid med därav följande fördröjning med att betala skatten,
dels i de fall då beskattningshandling (utan anstånd) givits in i rätt tid men
myndigheten inte hinner handlägga ärendet inom föreskrivna tidsperioder
eller skatten höjs av överinstans.

Det kan tilläggas att i proposition 1974:159 framhållits att respiträntans
funktion inte i första hand är att effektivisera skatteuppbörden utan att kompensera
det allmänna för en ränteförlust, som motsvaras av en räntevinst för
den skattskyldige genom att denne erlägger skatt vid en senare tidpunkt.

Detta synsätt kan enligt min uppfattning inte accepteras speciellt inte som
den ränta den skattskyldige har att betala, diskontot plus 3 %, överskrider
vad vederbörande kan få för innestående bankmedel. Ränteförlusten är
alltså ostridig. Redan för mer än fem år sedan påtalade advokatsamfundet
den rådande orättvisan och justitiekanslern har i en del fall eftergivit statens
ränteanspråk eftersom ett långvarigt dröjsmål från myndighetens sida varit
för handen.

Arvs- och gåvoskattekommittén har i sitt 1987 avlämnade betänkande
(SOU 1987:62) föreslagit två förbättringar för den skattskyldige:

1. Räntan skall motsvara blott diskontot.

2. Räntan skall börja löpa först ett år efter det att beskattningshandlingen
senast skulle ha ingivits.

Dessa båda åtgärder skulle väsentligt förbättra den skattskyldiges situation,
men bäst vore naturligtvis om någon ränta inte alls togs ut när den gåvoskattskyldige
inte har någon skuld i dröjsmålet.

I ett frågesvar i riksdagen den 10 oktober 1989 meddelade finansministern
att kommitténs betänkande för närvarande prövas i finansdepartementet.

Eftersom lång tid förflutit sedan advokatsamfundets påpekande och arvs

och gåvoskattekommittén avlämnade sitt betänkande borde enligt min uppfattning
riksdagen som sin mening ge regeringen till känna det önskvärda i
en snabb förbättring av den gåvoskattskyldiges situation när det gäller räntedebitering.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna det önskvärda
i en snabb förbättring av den gåvoskattskyldiges situation i enlighet
med vad som anförts i motionen.

Stockholm den 23 januari 1990

Knut Wachtmeister (m)

Mot. 1989/90
Sk368

10