Psykologutbildningen

Motion 1991/92:Ub502 av Björn Samuelson m.fl. (v)

I förhållande till andra utbildningar inom AES-sektorn
har den femåriga psykologlinjen vissa unika
kännetecken: Den styrs av en central utbildningsplan,
fastställd av UHÄ, och skall, tillsammans med ett års
praktisk tjänstgöring under handledning, vara
legitimationsgrundande och direkt förberedande för
yrkesverksamhet som psykolog. Även med den nya
examensordningen förväntas psykologutbildningen vara en
av de få utbildningar som kommer att styras av centralt
fastställda måldokument. Psykologutbildningen skall
dessutom vara behörighetsgivande för tillträde till den
statliga psykoterapiutbildningen. Undervisningen
präglas, speciellt under de tre sista åren, relativt lite av
föreläsningar, men desto mer av handledning individuellt
och i grupp. Dessa undervisningsformer är absolut
nödvändiga om de utbildningsmål som anges i den centrala
planen skall uppnås och följaktligen också om
universitetens trovärdighet hos legitimationsgivande
myndighet skall förbli intakt. Denna handledning är också
ett oavvisligt krav för att rimlig säkerhet skall råda för den
blivande psykologens klienter.

Självfallet måste årsstudieplatskostnaden på en
utbildningslinje, där den centrala utbildningsplanen styr att
handledning, såväl individuellt som i mindre grupper, måste
ha en så framträdande plats, bli högre än på utbildningar
med traditionella akademiska undervisningsformer.
Jämförelser med utbildningar inom andra sektorer, t.ex.
vårdsektorn (med bl.a. den näraliggande
psykoterapiutbildningen), torde härvid vara mera relevanta
än jämförelser inom AES-sektorn.

Under de tre sista åren av psykologutbildningen kan
man särskilja två typer av kurser. Den ena är sådana kurser
som på grund av sin karaktär inte tål några som helst
reduktioner eller nedskärningar. Exempel på sådana kurser
är praktik, egenterapi och handlett klientarbete. Dessa
kursers genomförande är beroende av externa lärare, och
beträffande de två sistnämnda gäller också att antalet
timmar bestäms av att psykologutbildningen också skall ge
behörighet till antagning till psykoterapiutbildningen. Den
andra typen av kurser är sådana som med stora svårigheter
kan ges, trots att de reella reduktioner som skett under de
senare åren av ovannämnda skäl uteslutande drabbat dem.

Den förstnämnda typen av kurser, om sammanlagt 25
poäng (av totalt 120 under de sista tre åren), är mycket
kostnadskrävande. T.ex. krävde dessa 25 poäng läsåret
1990/91 i Lund 54 % av den totala tilldelningen för de sista
tre åren. Detta fick i sin tur till konsekvens att de resterande
95 poängen utsattes för en reduktion med 37 %.
Innevarande läsår krävs ytterligare nedskärningar.
Följaktligen har under de senaste två åren nästan 50-
procentiga nedskärningar drabbat en stor del av
utbildningen. Förhållandena är likartade även vid de andra
universiteten.

Riksdagen beslutade våren 1991 om en viss utökning av
antalet nybörjarplatser på psykologlinjen. För dessa platser
anvisades medel, som med ca 45 % överstiger tilldelningen
för de ''gamla'' platserna.

För att uppnå de i den centrala utbildningsplanen
uppställda målen och för att ge de blivande klienterna en
tillräcklig trygghet krävs en avsevärd resursförstärkning till
psykologlinjen.

Det är viktigt att i nuläget göra centrala insatser för att
garantera nivån på psykologlinjen. Vid övergången till ett
helt decentraliserat resurstilldelningssystem riskerar man
att missförhållanden som de ovannämnda permanentas. De
reella möjligheterna att lokalt tillrättalägga
snedfördelningen är minimala. För en
legitimationsgrundande utbildning kan detta komma att få
mycket olyckliga konsekvenser.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om psykologutbildningens
årsstudieplatskostnad och resurser.

Stockholm den 26 januari 1992

Björn Samuelson (v)

Elisabeth Persson (v)

Gudrun Schyman (v)

Rolf L Nilson (v)