Pilotstudie med kemikalieregister

Motion 1992/93:Fö801 av Siw Persson (fp)

I USA måste industrin redovisa utsläpp av över 300
giftiga kemikalier. Detta har sporrat flera företag att minska
sin kemikalieanvändning.

De insamlade uppgifterna registreras i en databas,
bearbetas statistiskt och publiceras. På detta sätt får
myndigheterna ett underlag för prioritering av
miljöåtgärder och kan kontrollera att man följer nationella
och internationella åtaganden för utsläppsminskningar.
Dessutom får allmänheten veta vilka farliga kemikalier
företagen i deras grannskap hanterar och släpper ut.

Många amerikanska företag har upptäckt att de också
kan dra nytta av registret. De kan se hur de ligger till i
förhållande till andra i samma bransch.

En del företag har på detta sätt märkt att deras
kemikalieförbrukning var högre än konkurrenternas. Detta
innebär inte bara en belastning på miljön utan ofta också
en ekonomisk nackdel eftersom kemikalier kostar pengar.
Därför har de minskat sin kemikalieanvändning, vilket är
till gagn både för miljön och företagets ekonomi.

Registreringen av kemikalier i USA kallas ''Toxic
Release Inventory, TRI''. Idén kom upp efter
Bhopalolyckan i Indien 1984. Amerikanerna frågade sig
plötsligt om en sådan katastrof kunde hända också i USA.
Det ledde bl.a. till en ny lag 1986, ''Emergency Planning an
Community Right-to-Know Act''. Den slår fast
allmänhetens rätt att veta vilka farliga kemikalier företagen
hanterar och släpper ut. Med stöd av denna lag drog
inventeringen igång.

Den amerikanska kemikalierapporteringen är mycket
omfattande. 23 000 företag sänder in i genomsnitt 85 000
rapporter till det amerikanska naturvårdsverket, EPA,
varje år. EPA har ett 60-tal personer anställda för att sköta
registret med en budget på ca sju miljoner dollar.

Rapporteringen medför också en hel del extra arbete för
företagen. I början var de därför negativa till projektet, som
ansågs krångligt och tidsödande. Men nu har många märkt
att de också får ut något av det och attityden börja svänga.

Flera andra länder startar liknande projekt, bl.a.
Holland. Även inom EG-kommissionen pågår diskussioner
och ett förslag väntas under 1993.

Det vore bra om något liknande infördes i Sverige. En
sådan kemikalieregistrering skulle ge bättre
beslutsunderlag och underlätta uppföljningen av
internationella mål och överenskommelser. En begränsning
i systemet är att många uppgifter inte bygger på faktiska
mätningar utan är uppskattningar.

Ett svenskt projekt i full skala kan komma att omfatta
alla tillstånds- och anmälningspliktiga företag utom
jordbruken och dessutom vissa andra grupper. Det kommer
kanske att handla om 12 000--13 000 anläggningar.

Eftersom vi i Sverige inte har de resurser som finns i
USA kan man förslagsvis tänka sig uppemot hundra ämnen
och en enklare rapportering. Det kommer ändå att krävas
avsevärda resurser. En stor mängd data ska registreras och
någon måste dessutom kontrollera att uppgifterna är
rimliga.

Själva grundtanken är att de insamlade uppgifterna ska
vara offentliga och lättillgängliga. De bör därför lagras i en
offentlig databas. Ett förslag kan vara att utnyttja redan
befintliga datasystem.

I dagens ekonomiska läge kan det inte bli tal om nya
resurser. Därför måste omprioriteringar inom befintliga
resurser ske för att klara dessa uppgifter.

Att börja med att göra detta projekt i full skala är inte
lämpligt utan till att börja med skulle vi i Sverige göra en
pilotstudie i ett län för att se vilka praktiska svårigheter man
stöter på och vilken ambitionsnivå som är rimlig.

Jag vill därför föreslå att man i Sverige startar med ett
pilotprojekt med kemikalieregister i Malmöhus län.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna
vad i motionen anförts om ett pilotprojekt med
kemikalieregister i Malmöhus län.

Stockholm den 14 januari 1993

Siw Persson (fp)