om patientjournallagen

Motion 1987/88:So447 av Rosa Östh och Agne Hansson (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88 :So447

av Rosa Östh och Agne Hansson (c)
om patientjournallagen

Den 1 januari 1986 trädde patientjournallagen i kraft. I lagen, som gäller för
all hälso- och sjukvård, anges hur patientjournaler skall föras, vad de skall
innehålla och hur de skall hanteras.

Syftet med en patientjomallag har främst varit att tillgodose patienternas
intresse av en bra och säker vård. Tanken har också varit att journalen skall
vara en viktig tillgång för personalen genom att den innehåller väsentlig
och korrekt information.

Propositionen i ärendet innehåll inte något krav på kontroll och signering
av den uppgiftslämnande läkaren. Regeringen hade uppenbarligen
klart för sig vilka stora praktiska svårigheter ett sådant krav skulle innebära
för stora delar av sjukvården. Socialutskottet gjorde emellertid, vid sin behandling
av frågan, ett tillägg med ovanstående innebörd.

Precis som det hade förutsetts, har signeringstvånget inneburit väsentliga
praktiska problem framför allt på de större sjukhusens akutmottagningar.
Den tid det tar att läsa igenom och signera journaluppgifter anges vara 15—
20 minuter per läkare och dag. Till detta kommer att journaltillgängligheten
minskar. Tidigare gällde att så snart en journal var färdigskriven gick den
till arkivet för insortering. Nu måste journalen läggas på något ställe, läkarens
tjänsterum eller annan plats, för genomläsning och signering och kan,
beroende på läkarens tjänstgöringsförhållanden, bli liggande i flera dagar.
Det betyder att möjligheten att snabbt få tag på aktuell journal minskat
jämfört med tidigare. Såväl tidsåtgången för signering som journalens
minskade tillgänglighet är en avsevärd nackdel inte minst för patienterna.

Det har nu gått två år sedan patientjournallagen trädde i kraft. Problemet
har inte minskat. På en del sjukhus, där man pliktskyldigast följer lagen, har
man tvingats konstatera att den extra tidsåtgången blivit omfattande och
gått ut över patientkontakterna. Vårdköerna har därmed ökat. På andra håll
har man känt sig nödd att kringgå lagen vad gäller signeringstvånget. Ingen
av lösningarna uppfyller givetvis ändamålet med riksdagsbeslutet.

Vi återkommer därför med motion i denna fråga. Vi menar att man bäst
tar till vara patienternas intresse av en bra och säker vård genom att lyfta
fram den väsentliga frågeställningen.

Det som enligt vår uppfattning är mest väsentligt i sammanhanget är att
de i journalerna införda uppgifterna överensstämmer med de uppgifter

som, vanligtvis, har intalats på band av den behandlande läkaren. Den
kontrolluppgiften torde med fördel kunna läggas på någon annan än läkaren
i fråga, exempelvis läkarsekreteraren.

Det kan givetvis finnas andra lösningar på hur man bäst får till stånd en
ändamålsenlig kontroll av journaluppgifterna och från socialstyrelsens
sida har man understrukit problemen med nu gällande ordning. Eftersom
man samtidigt har framhållit att det finns bättre sätt än det nuvarande att
uppnå en hög säkerhet inom sjukvården bör enligt vår uppfattning styrelsen
få i uppdrag att utforma ett ändringsförslag av patientjournallagen på ifrågavarande
punkt.

Hemställan

Med stöd av vad som anförts hemställs

att riksdagen hos regeringen begär åtgärder beträffande patientjournallagen
i enlighet med vad som i motionen anförts.

Stockholm den 24 januari 1988

Rosa Östh (c) Agne Hansson (c)

Mot. 1987/88
So447

10