Översyn av fideikommisslagen

Motion 1991/92:Kr209 av Birger Hagård (m)

När det gäller äldre kulturvård finns exempel på tidig
byggnadsvård i vårt land. Omvårdnaden om statens egna
byggnader kommer till uttryck i 1618 års Kammarordning
med bestämmelser rörande Kronans slott, gårdar och
befästningar.

På samma sätt var givetvis fideikommissinstitutionen
från 1600-talet ett medel att motverka skingringen av
egendomar och tillhörande byggnader. Samtidigt gavs också
ett skydd åt landets mest framträdande byggnadsverk, slott
och herresäten, dvs. många av landets märkligaste
byggnader i enskild ägo.

När diskussionerna på 1960-talet om
fideikommissinstitutionens upphörande pågick var det
också framför allt det kulturhistoriska skyddet för
byggnader och inventarier, som från antikvariskt håll
ständigt åberopades som skäl mot fideikommissens
avskaffande.

Kungl. Maj:ts och numera regeringens årliga
förslagsanslag, sedan 1965, för inköp av vissa kulturföremål
för att förhindra utförsel, liksom statens inköp av
Skoklosters slott och samlingar var också direkt föranledda
av fideikommissens försvinnande.

När dessa avskaffades, genom riksdagens bifall till prop.
1963:5 och 26 (rskr. 364), var det just de stora
kulturhistoriska värdena, som fideikommissen hade
skyddat både beträffande byggnader och i viss utsträckning
även inventarier, som framhölls av oppositionen (motioner
1963:573, 784-5 och II:704-5; sammansatta bevillnings- och
första lagutskottets utlåtande 1963:2).

Det är riktigt, att det här var fråga om mycket stora
kulturhistoriska värden, men tyvärr blev den partipolitiska
aspekten dominerande, och de kulturhistoriska
utgångspunkterna i argumenten försvagades. Det är annars
oförklarligt, att man inte utan politiska bindningar hävdade
de kulturhistoriska aspekterna.

Om så skett, hade det varit naturligt, att man i
övergångsbestämmelserna hade infört
byggnadsminnesförklaring av de kulturhistoriskt värdefulla
fideikommissen. Detta skulle endast ha inneburit, att man
hade bibehållit en redan existerande inskränkning av
förfoganderätten rörande det kulturhistoriska innehållet i
fideikommissbeståndet. Vid denna tidpunkt hade detta inte
heller inneburit några förändrade ekonomiska förhållanden
för ägarna.

När nu inte detta skedde kan det synas vara ännu
egendomligare att man inte i omedelbar anslutning till
fideikommissens avskaffande använde sig av möjligheten
att utfärda byggnadsminnesförklaringar. Sammanlagt fanns
det 181 fideikommiss. De flesta fideikommiss hade
byggnader av stort kulturhistoriskt värde.

Vad som gjordes i detta sammanhang var, att riksdagen
1965 beslutade om ett förslagsanslag för inköp av
kulturföremål, som hotades av export. Vidare gjordes det
stora inköpet av Skoklosters slott med dess väldiga
samlingar, som var alltför kostnadskrävande för en enskild
person att bevara och underhålla. Skokloster förvärvades
1967 för 25 miljoner kronor.

Fideikommissen är ett intressant exempel på en
traditionell antikvarisk inställning i en politisk fråga.

Argumentationen ovan är hämtad ur Sverker Janson,
Kulturvård och samhällsbildning (Nordiska Museets
Handlingar 83, Stockholm 1974, s. 12, 19 och 33-35).
Författaren har varit överantikvarie vid
riksantikvarieämbetet och är således en erfaren
kulturvårdare. Kritiken av det bristande förutseendet bör
tagas på allvar. Man kan rentav tala om ett missgrepp i
lagstiftningen, som också innebar ett övergrepp mot
enskilda, vilkas familjer och släkter förvisso aldrig begärt
ett avskaffande av något som med osviklig pliktkänsla
vårdats i generationer. Egendomen tillhörde förvisso icke
staten, som ej heller hade någon berättigad anledning att
ingripa i arvsföljden -- som uteslutande var en angelägenhet
för de berörda. De rent fiskala aspekterna berördes ju icke
i denna lagstiftning.

Lagen (1963:583 med senare ändringar av 25 § i SFS
1977:660 och 39 § i SFS 1984:419) om avveckling av
fideikommiss har nu funnits i nära 30 år. Det torde således
finnas anledning till en översyn, främst i fråga om de
kulturhistoriska aspekterna. Ännu kvarstår vissa
fideikommiss och måhända kan andra restitueras. Det
obligatoriska momentet bör åtminstone ersättas med ett
fakultativt.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär en översyn av
fideikommisslagen.

Stockholm den 15 januari 1992

Birger Hagård (m)