om uppräkning av skadeståndslivräntor

Motion 1987/88:L619 av Gunhild Bolander och Bengt Kindbom (c)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:L619

av Gunhild Bolander och Bengt Kindbom (c)
om uppräkning av skadeståndslivräntor

Med anledning av riksdagens skrivelse den 21 maj 1980 (rskr 1979/80:336)
om uppräkning av skadeståndslivräntor uppdrog regeringen åt försäkringsinspektionen
att undersöka vilka lösningar som kan komma ifråga för att
förbättra ställningen för livräntetagare med maximerad värdesäkringsnivå
samt att redovisa för- och nackdelar med de olika lösningarna.

Inspektionen fullgjorde i november 1981 sitt uppdrag genom att till
regeringen överlämna en promemoria beträffande dessa frågor vilken utarbetats
av en arbetsgrupp med representanter för inspektionen och försäkringsbranschen.

Sedan promemorian remissbehandlats, diskuterades den vid överläggningar
i november 1982 med företrädare för bl. a. inspektionen och försäkringsbranschen
.

Som en följd av dessa överläggningar utfäste sig alla försäkringsbolag
med koncession för trafik- eller ansvarsförsäkringsbolag, genom en frivillig
överenskommelse i november och december 1983, att fr. o. m. den 1 februari
1984 utge värdesäkringstillägg till vissa skadeståndslivräntor utöver vad
som följer av lag eller annan författning.

I regeringsbeslut den 2/2 1984 med anledning av den inledningsvis nämnda
riksdagsskrivelsen sägs som avslutning följande:

Frågan om en ytterligare värdesäkring av skadeståndslivräntor med maximerad
värdesäkringsnivå får anses ha fått en tillfredsställande lösning genom
det åtagande som försäkringsbolagen har gjort. Det kan förväntas att
s. k. självförsäkrare som utger skadeståndslivräntor, dvs. främst vissa kommuner
och landsting, kommer att värdesäkra livräntorna efter de grunder
som anges i den angivna överenskommelsen. Även statliga myndigheter
som utger skadeståndslivräntor bör värdesäkra dessa på motsvarande sätt.
Bl. a. mot denna bakgrund har frågan om ytterligare värdesäkring genom
lagstiftning mist sin aktualitet. Den fortsatta utvecklingen bör dock följas
med uppmärksamhet. Om det finns skäl till det, kan frågan om lagstiftning
om ytterligare värdesäkring tas upp på nytt.

Vid en jämförelse mellan utvecklingen för livräntor och för basbeloppet kan
enkelt konstateras att livräntorna släpar efter. Detta kan inte vara en rimlig
utveckling. Enligt vår uppfattning bör riksdagen på nytt uppdra åt regeringen
att göra en motsvarande utvärdering som den som gjordes 1980/81.
Riksdagen bör också uttala sig för att principen bör vara en utveckling av
livräntorna som är socialt och ekonomiskt acceptabelt i förhållande till
andra motsvarande förmåner.

1* Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr L618-624

Hemställan

Mot. 1987/88
L619

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen
anförts om översyn och uppräkning av skadeståndslivräntor.

Stockholm den 24 januari 1988

Gunhild Bolander (c) Bengt Kindbom (c)

4