om om deltidsarbetande och arbetstidsförkortning

Motion 1987/88:A739 av Erkki Tammenoksa och Anders Nilsson (s)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88:A739

av Erkki Tammenoksa och Anders Nilsson (s)
om om deltidsarbetande och arbetstidsförkortning

En lagstiftning om allmän arbetstidsförkortning torde bli en nödvändighet
inom några år som en följd av att man på olika områden av arbetsmarknaden
kommer att sluta avtal om kortare arbetstid. Huvudinriktningen torde bli en
avkortning av veckoarbetstiden för i varje fall heltidsarbetande och med
bibehållen lön.

Vad som speciellt måste uppmärksammas är hur en arbetstidsförkortning
kan komma att påverka de deltidsarbetande. Rakt på sak kan man säga att de
deltidsarbetande inte är betjänta av eller vill ha en kortare arbetstid, utan i
stället en högre lön när de heltidsarbetande minskar sin arbetstid till
oförändrad lön.

I någon mån kan denna frågeställning sägas vara uppmärksammad i
direktiven till kommittén som tillkallades för att analysera konsekvenserna
av olika arbetstidsreformer och förändrade arbetsmönster (A 1987:04 arbetstidskommittén).

Utredningens direktiv är dock inte helt klarläggande på denna punkt, utan
här måste övervägas på vad sätt ytterligare uppmärksamhet skall ägnas åt
denna fråga.

Bakom strävandena mot sex timmars arbetsdag - 30 timmars arbetsvecka finns
visionen om ett annat liv, ett samhälle som är annorlunda än dagens, där
män och kvinnor delar ansvar för barn, där vardagen ges ett rikare innehåll tid
för gemenskap och engagemang i familj, i samhället och personligt
förverkligande.

Arbete åt alla är förverkligat för övervägande flertalet som vill och kan
förvärvsarbeta, men för 940000 kvinnor handlar det om deltidsarbete.

Av 2081000 kvinnor på arbetsmarknaden 1987 arbetade

- 135 000 vanligen 1 — 19 timmar i veckan (i snitt 12 tim)

- 324 000 ” 20-24 ” ”

- 160 000 ” 25-29 ” ”

- 320 000 ” 30-35 ” ”

- 243 000 ” 35-39 ” ”

- 898 000 ” 40- ” ”

2

För männen ser det helt annorlunda ut. Mot. 1987/88

A 739

Av 2 256 000 män på arbetsmarknaden 1987 arbetade

42 000 vanligen	1-19 timmar i veckan (i snitt 10 tim)
- 54 000	20-24 ” ” ”
- 14 000	25-29 ” ” ”
- 41 000	30-34 ” ” ”
- 197 000	35-39 ” ” ”
- 1 908 000	40- ” ” ”

Av dem som arbetade minst 40 tim/vecka arbetade vanligen 492 000 mer än
40 tim/vecka. (Uppgifterna hämtade ur Arbetskraftsundersökningarna,
årsmedeltal 1987, SCB.)

Med deltidsarbete följer sämre lön (branscher och verksamheter med
mycket deltidsarbete och kvinnor tenderar att bli låglönebranscher, t. ex.
vårdyrken, handel) och mindre möjligheter till arbetsutvidgning och ”karriärer”.
Arbete åt alla måste få en innebörd av att arbetet också är bättre
fördelat i samhället. Det är ett rättvise- och jämställdhetskrav. En arbetstidsförkortning
är tillfället att ta steg i den riktningen. Det gör man genom att en
kortare arbetstid i första hand bara tas ut av de heltidsarbetande.

För att förhindra att de deltidsarbetande vid en arbetstidsförkortning skall
tvingas korta av sin redan korta arbetstid kan det behövas skyddsåtgärder.
Denna fråga måste uppmärksammas innan det är dags att lagstifta om en
kortare arbetstid. Detta innan en mängd olikformade avtal för olika delar av
arbetsmarknaden hunnit slutas som till äventyrs får till följd att orättvisorna
och ojämlikheten mellan heltidsarbetande och deltidsarbetande blir bestående.

Det kan särskilt noteras att fackförbund med stor del av medlemmarna i
deltidsarbete, t. ex. Kommunalarbetareförbundet och Handelsanställdas
förbund, hittills har visat svagt intresse för att via avtal få en arbetstidsförkortning.

Vad som behövs kan i bästa fall vara att riksdagen uttalar en mening om
hur frågan skall behandlas, att arbetstidskommittén uppmärksammas på
frågeställningen, antingen genom tilläggsdirektiv eller på annat sätt. Det kan
eventuellt behövas att någon får i uppdrag att utarbeta skyddsregler mot
ofrivillig arbetstidsförkortning för deltidsarbetande vid arbetstidsförkortningar
som kan avtalas på arbetsmarknaden.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i
motionen anförts om deltidsarbetande och arbetstidsförkortning.

Stockholm den 25 januari 1988

Erkki Tammenoksa (s)

Anders Nilsson (s)

3