om konkurrensen mellan privata och offentligägda företag

Motion 1987/88:Fi506 av Rune Rydén och Per Stenmarck (m)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88 :Fi506

av Rune Rydén och Per Stenmarck (m)

om konkurrensen mellan privata och
offentligägda företag

När de yttre omständigheterna är gynnsamma, som under de senaste åren,
hävdar sig svenska företag, särskilt de välkonsoliderade exportföretagen,
mycket väl på både svenska och utländska marknader.

Samtidigt kan konstateras att företagssektorn — näringslivet — trängts
tillbaka. De som arbetar i näringslivet idag är en kvarts miljon färre än för
tjugo år sedan. Men tillbakagången har drabbat bara näringslivets privata
del. Antalet anställda personer i offentligt ägda företag har i stället ökat
kraftigt. I statliga företag fanns ca 330 000 anställda och i kommuner och
landsting ca 145 000. Sammanlagt återfinns alltså ca. 475 000, eller mer än
var femte anställd inom näringslivet i företag som ägs av stat, kommun eller
landsting.

Denna utveckling är knappast överraskande. Det är uppenbart att privata
företag i Sverige för tjugo år sedan verkade i ett gynnsammare företagsklimat
än idag. Samtidigt har statliga och kommunala företag, liksom kommunala
förvaltningars direkta företagarverksamhet i egen regi, på flera
olika sätt fått en privilegierad ställning. Vi vill här ge några exempel,
o Några stora statliga företag, främst vissa affärsverk, baserar delar av sin
verksamhet på monopol. Det är en resultatmässigt säker verksamhet, eftersom
den saknar konkurrens. Den täcker stora delar av dessa företags
fasta kostnader och underlättar satsningar på företagens övriga konkurrensutsatta
affärsområden. Privata företag har svårt att hävda sig i den
konkurrensen. Många anmälningar till näringsfrihetsombudsmannen
styrker detta konstaterande,
o 1 kommuner och landsting är det inte undantag utan regel att affärsverksamheterna
har monopolkaraktär. Det gäller t. ex. försörjningen med el
och vatten, renhållningen, sotningen, bostadsförsörjningen etc. På en del
av dessa områden upprätthåller privatföretagen en viss verksamhet, men
i stort sett är deras konkurrenssituation svag.
o Enskilda företags ställning kan också undermineras utan att något formellt
monopol föreligger. De allmännyttiga företagen har t. ex. under de
senaste 50 åren övertagit de privata byggföretagens roll på bostadsmarknaden.

o Stat och kommun har vidare haft en tendens att bilda egna företag, som
sedan fått i uppdrag eller tillåtits överta uppgifter som tidigare skötts av
privata företag. Det finns. t. ex. numera inte mer än tre kommuner som

1* Riksdagen 1987/88. J sami. Nr Fi505 — 508

anlitar fristående revisionsbyråer för sin fackrevision trots den mängd Mot. 1987/88

kvalificerade revisorer som länge funnits i vårt land. Alla andra anlitar Fi506

Kommunförbundets revisorer. Även på många andra områden har stat
och kommun visat förkärlek för att anlita egna eller ”närstående” företag
utan att rationella motiv för detta uppenbarats. Är SCB alltid lämpligaste
leverantör av statliga opinionsundersökningar? Är det SIPU som är bäst
på att utbilda statens tjänstemän? Är det alltid Kommundata som bäst
löser alla kommunala dataproblem?
o Staten förhindrar ibland att enskilda företag får komma in på för dem
utvecklingsbara verksamhetsområden. Företagarna har visserligen —
som exempel — tillåtits driva begränsade verksamheter inom utbildning
och vård. Men alla försök att medverka vid skötseln av daghem förhindrades
effektivt genom riksdagens beslut att inte ge bidrag till privata sådana.

o Särskilt allvarlig är den utveckling som på senare tid kunnat observeras
vad gäller vissa kommuners och landstings kommersiella verksamheter
utanför det s. k. kompetensområdet. Det kan t. ex. ske genom att en kommuns
bostadsstiftelse — som i Piteå för några år sedan — via dotterbolag
ger sig in på renodlat kommersiell verksamhet i Sverige och t. o. m. utomlands
eller genom att — som i Älvsborgs län — en landstingstvätt konkurrerar
med privata tvätterier i angränsande län. Den konkurrens som här
möter privatföretagen blir lätt övermäktig, eftersom dessa kommunala
respektive landstingskommunala verksamheter faktiskt inte behöver
täcka alla de fasta kostnader som borde belasta de offererade varorna
eller tjänsterna.

o De privata företagen möter ibland, t. o. m. ofta, på offentlighetssidan ett
motstånd som de inte känner igen hos andra kunder och som är ideologiskt
betingat. Särskilt i kommunerna och i landstingen är det inte ovanligt
att en till synes pris- och kvalitetsmässigt överlägsen offert bemöts
kallsinnigt. (Härvidlag torde det ha sin betydelse att vissa fackförbund
numera skrivit in en socialiseringsparagraf i sina stadgar och därför föredrar
egenregilösningar).
o På en rad områden har nya lagar under de båda senaste decennierna
försvårat de privata företagens situation. Redan själva mängden av lagar
och den relativa okänsligheten gentemot företagen som präglat deras
introduktion har påverkat företagsklimatet. Många lagar har gått företagen
emot på ett direkt demonstrativt sätt. En av de mest uppmärksammade
gällde löntagarfonderna. Men också lagar och regler som mött företagens
förståelse och gensvar har ibland förblivit bristfälliga eller besvärande
i sin detaljutformning för företagarna trots påstötningar från deras
företrädare. Det gäller t. ex. mervärdeskatten, som trots vissa förbättringar
och kompletteringar under senare år ingalunda är helt konkurrensneutral
i alla branscher, särskilt i förhållande till kommuner och landsting.

Den höga andelen offentligt företagande i Sverige överstiger nästan alla
andra industriländers. Dessutom har många av våra främsta konkurrentländer
inlett en målmedveten avnationalisering av de statliga företagen.

Och i ett antal socialistiska länder, t. ex. Kina, Sovjet, Vietnam och Ungern,
har man börjat tillåta etablering av privata företag i kombination med för

sök till marknadsprissättning av varor och tjänster. Anledningen till denna Mot. 1987/88

utveckling är uppenbar. Man har överallt funnit att offentligt företagande Fi506

tenderar att bli ineffektivt, ett hinder för tillväxt och framåtskridande.

I Sverige har det under de senaste åren lagts fram en rad utredningar som
mycket klart visar att verksamheter som drivs i den offentliga sektorn inte
kan mäta sig med sina motsvarigheter i den privata. Medan lönsamhetskrav
och konkurrens driver fram en ständig produktivitetsökning i privata företag,
verkar offentliga verksamheter utsättas för en — nästan — lika regelbunden
försämring av produktiviteten. Det tycks dessutom vara så, att delar
av Sveriges offentliga sektor, huvudsakligen inom kommunområdet,
uppvisar en väsentligt lägre produktivitet än t. ex. våra nordiska grannländer,
vilket antyder att det i Sverige finns särskilt allvarliga systemfel.

Att den enskilda sektorn är den offentliga överlägsen som producent (av
varor och tjänster) är egentligen inte särskilt överraskande. Det finns flera
skäl till detta. I mycket korta drag kan man säga att staten och — framförallt
— kommunerna och landstingen inte har de rätta förutsättningarna. De
offentliga organen är främst myndigheter med myndighetsuppgifter och
det är naturligt att de inte har lätt att hävda sig som administratörer och
ägare till enheter som skall vara affärsdrivande och säljande. Stat och kommun
erbjuder inte den rätta miljön för de senare verksamheterna.

Den närmast självklara slutsatsen av detta konstaterande är att statliga
och kommunala verksamheter som är producerande och affärsdrivande på
sikt och i lämpliga former bör "flyttas över” till den enskilda företagssektorn.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställs

att riksdagen hos regeringen begär en allsidig översyn av de olika
förhållanden som påverkar konkurrensen mellan privata och offentliga
företag.

Stockholm den 26 januari 1988

Rune Rydén (m) Per Stenmarck fmj

5