om frihet att välja politiskt parti

Motion 1987/88:K223 av Olof Johansson m. fl. (c, m, fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88 :K223

av Olof Johansson m. fl. (c, m, fp)
om frihet att välja politiskt parti

1 ett demokratiskt samhälle måste varje människa ha rätt att själv bilda sig en
uppfattning i politiska frågor. I de politiska partierna samlas liktänkande för
att främja sina idéer. Medlemskapet i ett politiskt parti är från denna
utgångspunkt en djupt personlig angelägenhet. Endast den enskilde själv kan
avgöra om hon eller han vill tillhöra ett politiskt parti och i så fall vilket.

Denna uppfattning kommer också till uttryck i regeringsformen (RF). I RF

2 kap. 2 § heter det sålunda: ”Varje medborgare är gentemot det allmänna
skyddad mot tvång att giva till känna sin åskådning i politiskt, religiöst,
kulturellt eller annat sådant avseende.” I andra bestämmelser i regeringsformen
och i vallagen skyddas valhemligheten både mot det allmänna och mot
enskilda.

Detta är uttryck för grundläggande och självklara värderingar i en politisk
demokrati. Den enskilde skall själv och utan att behöva uppge det för andra
bestämma vilket politiskt parti vederbörande vill stödja i de allmänna valen.

Lika självklart borde det i en demokrati vara att den enskilde själv genom
en frivillig handling skall avgöra om hon eller han vill ansluta sig till ett
politiskt parti samt avgöra vilket parti det skall gälla.

Denna princip borde enligt vår mening vara självklar för alla övertygade
demokrater. Därför är det smärtsamt för oss att konstatera, att det största
partiet i Sverige sedan lång tid tillbaka bryter mot grundsatsen om individens
politiska integritet och suveränitet genom att tillämpa s. k. kollektivanslutning.
Flertalet av medlemmarna i Sveriges socialdemokratiska arbetarparti
har inte själva tagit ställning till sitt medlemskap. I stället har de registrerats
som medlemmar genom majoritetsbeslut av fackliga organisationer och i
många fall av klent besökta medlemsmöten.

Därvid har beslut fattats om anslutning av hela medlemskåren. Ett mycket
stort antal av de anslutna medlemmarna vet inte ens om att de blivit
medlemmar.

En orimlig effekt av detta principiellt förkastliga förfaringssätt är att
hundratusentals personer, som i de allmänna valen röstar på andra partier,
tvångsansluts till ett parti som de inte sympatiserar med. Dessutom tvingas de
betala medlemsavgifter till detta parti. Omkring en kvarts miljon av det
socialdemokratiska partiets medlemmar röstar inte på socialdemokraterna.

Den reservationsrätt som ges i efterhand och som brukar anföras som ett
slags försvar för det primära övergreppet mot den enskildes politiska

integritet kan inte ge någon som helst legitimation åt systemet som sådant. Mot. 1987/88

Det avgörande är att den enskilde inte själv får ta ställning till om hon eller K223

han vill bli ansluten till det socialdemokratiska partiet.

Men därtill kommer bl. a. att den som i efterhand reserverar sig, dvs.
kräver utträde, därmed har tvingats deklarera att han/hon inte vill vara med i
det socialdemokratiska partiet.

Detta harmoniserar illa med grundlagens bud om att den enskilde
gentemot det allmänna skall vara skyddad mot allt tvång att ge till känna sin
åskådning i politiskt avseende.

Det är också väl känt att många som reserverat sig mot kollektivanslutningen
på olika sätt trakasseras, bl. a. på arbetsplatserna. Många avstår
därför från att reservera sig för att undgå obehag. För enskilda individer kan
kollektivanslutningen innebära ett åsiktsmässigt förtryck och ett personligt
lidande.

Centerpartiet, folkpartiet och moderata samlingspartiet har i riksdagen
länge krävt att kollektivanslutningen skall avskaffas. Riksdagen har också
åtta gånger uttalat att kollektivanslutningen skall upphöra. Det socialdemokratiska
partiet har dock länge trotsat dessa uttalanden, och olika socialdemokratiska
partisekreterare har vid utfrågningar i konstitutionsutskottet
direkt förklarat att den socialdemokratiska partikongressens beslut står över
uttalanden av Sveriges riksdag.

Detta har gjort att lagstiftning framstått som den enda säkra framkomliga
vägen för att komma till rätta med den från principiell synpunkt helt
förkastliga kollektivanslutningen.

Vid ett tidigare riksmöte behandlades ett antal motioner om förbud mot
kollektivanslutning. Därvid beslöt konstitutionsutskottet att ett lagförslag
som presenterats av centerpartiet skulle granskas av lagrådet. Detta betingades
bl. a. av att socialdemokraterna tidigare hävdat att ett förbud i lag mot
kollektivanslutning skulle strida mot skyddet för föreningsfriheten i regeringsformen.
Att detta var en felaktig uppfattning bekräftades av lagrådet.

Lagrådsgranskning kom således till stånd och lagrådet yttrade sammanfattningsvis
bl. a. följande (KU 1984/85:30): ”Av det anförda framgår att den
föreslagna lagen inte strider mot den enligt regeringsformen skyddade
föreningsfriheten. Inte heller i övrigt möter lagförslaget något hinder från
grundlagssynpunkt.”

Lagrådet föreslog vissa formella ändringar i lagförslaget, vilka accepterades
av alla de tre icke-socialistiska partierna. I riksdagen avslogs dock
förslaget av socialdemokraterna och vänsterpartiet kommunisterna.

I gemensamma motioner såväl 1986 som 1987 återkom centerpartiet,
folkpartiet och moderata samlingspartiet med förslag om lagstiftning. Även
dessa förslag avvisades av socialdemokraterna och kommunisterna.

Majoriteten återupprepade det av lagrådet underkända argumentet att
lagstiftning skulle innebära ett otillbörligt ingrepp i föreningsrätten.

Den socialdemokratiska partikongressen 1987 beslutade om försök med
nya anslutningsformer till partiet. Kongressens beslut innebär inte att
socialdemokraterna avbördar sig den kvarnsten som kollektivanslutningen
innebär.

För det första skall kollektivanslutning kunna tillämpas fram till och med 6

den 1 januari 1991. För det andra införs helt nya anslutningsbegrepp som Mot. 1987/88

starkt påminner om gamla anslutningsformer. En facklig organisation skall K223

på två olika sätt kunna vara medlem i SAP. Därmed tvingas de fackligt

anslutna att kollektivt vara med och betala till det socialdemokratiska

partiet. Mest uppseendeväckande är dock att avgiften för individuellt

ansluten medlem helt eller delvis skall kunna betalas av den fackliga

organisationen. Partikongressens beslut blir därmed av kosmetisk karaktär.

Behovet av en ”Lag om formerna för anslutning till politiskt parti”,
utformad på sätt som framgår nedan, kvarstår. Lagförslaget är identiskt med
det förslag som lagrådet hösten 1984 fann väl förenligt med grundlagen.

Det måste också anses ligga i sakens natur att i den mån avgift uttas för
medlemskapet så skall denna erläggas av den som individuellt anslutit sig till
ett parti.

Hemställan

Med hänvisning till det anförda hemställer vi

att riksdagen antar bifogade förslag till lag om formerna för
anslutning till politiskt parti.

Stockholm den 26 januari 1988
Olof Johansson (c)

Carl Bildt (m) Bengt Westerberg (fp)

7

Lag om formerna för anslutning till politiskt parti

Härigenom föreskrivs följande:

Enskild person får antas som medlem i politisk sammanslutning endast om
han genom egen ansökan gett till känna att han önskar inträda i
sammanslutningen. Antas någon som medlem utan sådan ansökan, saknar
det rättsverkan.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1988.

Mot. 1987/88

K223

Bilaga

8