om blodgivningen

Motion 1979/80:1221 av Maj Britt Theorin och Per-Axel Nilsson

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

12

Motion
1979/80:1221

av Maj Britt Theorin och Per-Axel Nilsson
om blodgivningen

Blod och blodplasma har blivit en begärlig vara i de rika industriländerna i
takt med utvecklingen av en komplicerad operationsteknik, för gammaglobulinberedning,
bl. a. till skydd mot gulsot vid utlandsresor, och på grund av
det stigande antalet trafikolyckor. Antalet blodgivningar är omkring 410 000
i Sverige, vilket endast till en del täcker behovet. Behovet av råmaterial
(blodplasma) för de plasmaproteinprodukter exkl. gammaglobulin som
förbrukas i landet täcks endast till hälften inom landet. Resterande, dvs. ca
22 ton, importeras från europeiska och amerikanska blodbanker. Det
svenska behovet av plasmaprodukter inkl. gammaglobulin uppgick 1978 till
nära 124 ton.

”Den svenska försörjningsberedskapen för att täcka svensk sjukvårds
behov av plasmaprodukter är mycket låg. En självförsörjningsgrad på endast
18 % är riskabel i en tid då internationella överenskommelser och enskilda
länders exportrestriktioner i accelererad takt minskar möjligheterna att
importera plasma. Möjligheten av att konfliktsituationer helt eliminerar
importen kan heller inte uteslutas.” (Erik Östlund, Kabi AB vid STU:s
symposium kring blod och blodprodukter 1979.) Vid symposiet framkom
bl. a. att det saknas en nationell styrning av den svenska blodförsörjningen. I
Finland har t. ex. Röda korset ett sådant nationellt ansvar. Där diskuterades
också möjligheterna att varje landskap skulle få ett ansvar för sin egen
försörjning av blod och blodprodukter motsvarande den egna förbrukningen.
Detta skulle möjligen kunna stimulera till blodgivning. Man konstaterade
bl. a. att försörjningsläget i kvantitativt hänseende är otillfredsställande
i fråga om såväl blodgivartillgång som resurser att utföra blodtappning och
primärseparation. Detta innebär därtill, menar vi, att vår försvarsberedskap
på detta område inte är tillfredsställande.

Symposiet visade klart att det var mycket angeläget att få fram en ökad
kader av blodgivare för att möta behoven. En väg kan vara att via Röda
korset söka propagera för detta. En annan väg kan vara att undersöka
möjligheten att låta blodgivning ingå som ett frivilligt system inom
värnplikten. En sådan blodgivning tre-fyra gånger under värnplikten skulle
kunna kompenseras med några extra permisdagar.

Med hänvisning till vad vi anfört hemställer vi

att riksdagen av regeringen begär förslag om åtgärder för att
stimulera till blodgivning, framför allt av värnpliktiga.

Stockholm den 25 januari 1980

MAJ BRITT THEORIN (s)

PER-AXEL NILSSON (s)