om anslagen till försvarsforskningen

Motion 1987/88:Fö604 av Hans Lindblad (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen
1987/88 :Fö604

av Hans Lindblad (fp)
om anslagen till försvarsforskningen

Mot.

1987/88

FÖ604-608

Hotbilden för Sverige påverkas av snabb militärteknisk utveckling och
strategiska omdispositioner hos stormaktsblocken. Det alliansfria Sverige
har därför behov av att kunna anpassa sitt totalförsvar till de på detta sätt
förändrade kraven. Försvarsforskningen har stor betydelse. Den skall hjälpa
oss att identifiera förändringar och bistå vid framtagandet av nya metoder
och nya system.

Troligen skulle totalförsvaret långsiktigt få större effekt om andelen som
satsas på forskning och utveckling ökade. Men väl så viktigt är att de medel
som anslås till försvarsforskning används på bästa möjliga sätt.

Försvarets forskningsanstalt är programansvarig för svensk försvarsforskning
och den svarar själv också för ”produktionen” av det mesta av denna
forskning. (FOA har också rätt att utföra ”uppdragsforskning” åt andra
myndigheter som är beredda att betala för forskning.)

Det finns tecken på att kvaliteten i försvarsforskningen gått ned. Som
orsak brukar anges svårigheter att rekrytera och behålla verkligt kompetent
personal - alltså samma problem som för åtskilliga andra statliga områden
där man har svårt att konkurrera med näringslivet om personal. Tidigare
började många vid FOA direkt från universiteten. Begynnelselönen vid
FOA var ganska bra, men efter ett antal år gick åtskilliga till andra verksamheter.
Men om också begynnelselönen är lägre än inom industrin blir det
mycket svårt att kunna tillföra FOA personal. För att forskning skall kunna
drivas med hög kvalitet krävs inom varje projekt rimligt erfarna ledare.

Skulle man han problem med både projektledare och nyrekrytering blir
kvaliteten i forskningen inte acceptabel.

Som hos andra statliga myndigheter har också hos FOA frågan om
totalantal anställda ofta diskuterats. Men problemet för försvarsforskningen
är mer ett kvalitetsproblem än ett kvantitetsproblem. Eller mer rått uttryckt,
bara den forskning som har kvalitet är intressant.

Inriktningen av försvarsforskningen har utretts och diskuterats många
gånger. Forskningen ska betjäna både militära och civila delar av totalförsvaret.
1978 års försvarskommitté föreslog förändringar i det tidigare
systemet som gav den militära sidan ett påtagligt övertag. Kommittén skrev:

”Totalförsvarets myndigheter bör tillförsäkras en likställdhet när det gäller
inflytande över forskningens inriktning. I konsekvens härmed bör överbefälhavarens
särställning vad gäller direktivrätt gentemot FOA upphävas.

FOA:s ställning bör ändras så att myndigheten i planerings- och budgethänseende
lyder direkt under regeringen (försvarsdepartementet).”

Den förändringen har sedan genomförts. Avsikten var alltså att ge olika 1

1 Riksdagen 1987/88. 3 sami. Nr FÖ604-608

myndigheter ett likställt inflytande över försvarsforskningen, i praktiken så
att man ville stärka de civila totalförsvarsmyndigheternas ställning.

Jag menar att det nu bör vara möjligt att gå ett steg ytterligare. Den förra
förändringen syftade alltså till att förändra balansen mellan de myndigheter
som bör ställa krav på FOA. Men väl så viktigt är att stärka ”beställarna”
över huvud gentemot FOA. Alltså att totalförsvarets ansvariga myndigheter
verkligen får avgörande inverkan på vad FOA forskar om.

Som alla myndigheter har FOA självfallet trögheter. När en forskning
inom ett område pågått ett antal år finns personal som gärna vill fortsätta
med just detta, som de alltså kan väl. Men ur totalförsvarets synvinkel vore
forskning inom andra områden kanske intressantare i det nya läget. Det är
alltså ett seriöst problem hur man ska kunna förändra FOA:s forskning i
den takt som vore önskvärd ur totalförsvarets intresse.

Det finns fleråriga inriktningar, och rullningen av dessa program föregås
av överläggningar eller förhandlingar med berörda myndigheter. Men ”beställarmyndigheterna”
skulle få en starkare ställning om de också förfogade
över pengarna, alltså att FOA blev en ”uppdragsmyndighet”, som utförde
de uppdrag som beställdes av de andra.

Detta har varit svårt att göra tidigare därför att den civila sidan inte haft
någon motsvarighet till ÖB, alltså en myndighet som kan samordna och
prioritera för hela sektorn. Men genom tillkomsten av överstyrelsen för civil
beredskap (ÖCB) finns sedan 1986 en sådan samordningsmyndighet också
på civil sida.

För att bättre än i dag säkerställa att försvarsforskningen inriktas på de
mest angelägna områdena bör man enligt min mening därför ge dagens
FOA-anslag till ÖB och ÖCB (t. ex. 75 respektive 25 %) och överlåta åt
dessa myndigheter att lägga uppdrag på FOA och andra forskande organ.
ÖB gör en avvägning mellan militära önskemål och ÖCB väger mellan olika
forskningsbehov inom civila delar. Därefter gör ÖB och ÖCB en gemensam
avvägning, alltså ett försök att formulera ett samlat forskningsprogram.
Delar av detta program, t. ex. skyddet mot ABC-vapen, är ju sådana att
någon gränslinje mellan civila och militära behov knappast går att dra.

Man skulle kunna säga att även om ÖB och ÖCB på detta sätt skulle ges
ett ökat direkt ansvar så borde en del av anslaget till försvarsforskningen
ändå gå direkt från regeringen till FOA för att säkerställa ett slags ”baskunskap”.
Motivet för ett sådant direktanslag vore starkt om ”beställarna” av
uppdrag vore många och att inga av dessa hade överblick utan mest inriktade
sig på begränsade uppdrag och kort tidshorisont.

Men i det här fallet är det alltså fråga om två myndigheter, ÖB och ÖCB,
som tillkommit just för att ha stor överblick, och där förmågan att inrikta
långsiktig verksamhet tillmäts stor betydelse. FIos de två myndigheterna
finns därför rimligen ett medvetande om att man inte bara kan ge korta och
begränsade uppdrag till FOA utan att det också är nödvändigt med sådana
uppdrag som ger en långsiktig kunskapsuppbyggnad. Säkerligen finns ett
antal teknikområden som det alltid finns behov att forska inom. Problemet
med FOA hittills har knappast varit brist på kontinuitet utan i stället
motsatsen, alltså för stor tröghet att kunna göra tyngdpunktsförskjutningar
mellan forskningsområden.

Mot. 1987/88

FÖ604

2

En korrigeringsmöjlighet bör också finnas genom att ÖB och ÖCB bör
lämna sina synpunkter på försvarsforskningens inriktning och fördelning av
medel i den årliga anslagsframställningen till regeringen. Den mer långsiktiga
inriktningen bör ske i samband med försvarsbesluten, också då med
underlag från myndigheterna. Därmed ges en politisk möjlighet att påverka,
vilket är viktigt inte minst för att förhindra att myndigheter frestas
att, i syfte att få ut stor effekt i närtid, söka minska forskning till förmån för
drift av befintlig organisation.

Hemställan

Med hänvisning till argumenten ovan hemställs

att riksdagen hos regeringen begär förslag i syfte att stärka ÖB och
ÖCB som forskningssamordnande myndigheter inom totalförsvaret.

Stockholm den 25 januari 1988
Hans Lindblad (fp)

Mot. 1987/88

FÖ604

3