om alternativ till tandvårdsförsäkringens nuvarande konstruktion

Motion 1987/88:Sf201 av Siw Persson (fp)

Observera att dokumentet är inskannat och fel kan förekomma.

Motion till riksdagen

1987/88:Sf201

av Siw Persson (fp)

om alternativ till tandvårdsförsäkringens nuvarande
konstruktion

Den allmänna tandvårdsförsäkringen infördes 1974. De ersättningsregler,
som då beslutades, har under årens lopp ändrats i olika steg. Den successiva
urholkning, som skett av tandvårdsförsäkringens patientförmåner kan också
uttryckas så att försäkringsersättningens andel av de totala vårdkostnaderna
(tandläkararvode, tandtekniskt arvode och material) minskat från ca 62 % år
1975 till ca 51 % år 1983, enligt uppgift av Privattandläkarförbundet.

Ursprungligen ersatte försäkringen 75 % av behandlingskostnader över
1 000 kr., gränsen för det s. k. högkostnadsskyddet. Från den 1 juli 1980
ersätter försäkringen 75 % av behandlingskostnader över 2 500 kr.

Från början ersatte försäkringen 50 % av behandlingskostnader under
gränsen för högkostnadsskydd. Från den 1 juli 1982 ersätter försäkringen
40 % av behandlingskostnader under gränsen för högkostnadsskydd.

När försäkringen infördes ersattes förebyggande åtgärder alltid med 75 %
av behandlingskostnaden. Den 1 juli 1980 slopades detta.

Ursprungligen ersattes hel plattprotetik (helproteser) alltid med 75 % av
behandlingskostnaden. Även denna del av försäkringen slopades den 1 juli
1980.

Ädla metaller, förankringselement och proteständer ersattes helt från
början. Allt detta slopades också den 1 juli 1980.

Sett ur privattandvårdens perspektiv kan de grundläggande problemen
inom den svenska tandvården sammanfattas på följande sätt:

a) Tandvårdsförsäkringens patientförmåner har inte kunnat upprätthållas,
utan har av statsfinansiella skäl successivt urholkats.

b) Av samma skäl har också tandvårdstaxan som styr ersättningen till
vårdgivarna släpat efter i förhållande till både den allmänna prisutvecklingen
och kostnadsutvecklingen inom tandvården. Följden härav har
blivit dels att landstingen i ökad utsträckning tvingats finansiera sin
vuxentandvård med landstingsskattemedel, dels att de privatpraktiserande
tandläkarna av sin egen arbetsersättning (s. k. tandläkarnetto) fått
bära de kostnadsökningar som inte kompenserats genom justeringarna av
tandvårdstaxan. Den genomsnittliga privattandläkaren har under perioden
1974-1984 fått en minskning av sin reallön med 50 %. Detta är också
bakgrunden till att privattandläkarna allvarligt överväger ett utträde ur
den allmänna tandvårdsförsäkringen.

Mot.
1987/88
Sf201-209

1 Riksdagen 1987/88.3 samt. NrSf201-209

c) För att den privata tandvårdssektorn skall överleva och även upprätthålla Mot. 1987/88

nuvarande standard och servicenivå är en väsentlig höjning av tandvårds- Sf201

taxans nivå ofrånkomlig. Samtidigt nödgas man konstatera, att något
statsfinansiellt utrymme för de höjningar som erfordras, inte finns.

Av detta blir slutsatsen, att antingen måste patienterna helt bära kostnaderna
för den nödvändiga höjningen av arvodesnivån, eller måste den privata
sektorn successivt minska medan folktandvården ökar sin vårdvolym. Att
folktandvården kan öka sin volym är möjligt därför att landstingen kan skjuta
till egna skattemedel för att driva verksamheten. Detta är ur samhällsekonomisk
synpunkt mycket tvivelaktigt eftersom den totala vårdkostnaden blir
högre.

Den totala vårdkostnaden för vuxentandvården i privat och offentlig regi
beräknas för närvarande uppgå till 3 800 mkr. Försäkringsersättningen
skulle behöva höjas med ca 400 mkr i 1986 års penningvärde för att återställa
den ursprungliga relationen mellan försäkringsersättning och patientavgift i
tandvårdsförsäkringen.

Det måste också noteras att ett återställande av den ursprungliga
konstruktionen med bl. a. helt kostnadsfritt material, liksom tidigare procenttal
och beloppsgränser skulle ytterligare öka statens kostnader för
tandvårdsersättningen - utöver ovannämnda ca 400 mkr. Någon mer
detaljerad kostnadsberäkning för detta har inte kunnat göras men försäkringsersättningen
torde komma att öka i storleksordningen 300-400 mkr
räknat i 1986 års prisläge.

Som framgått av synpunkterna ovan kan överlevnadshotet mot den privata
vårdsektorn härledas till taxesystemet som sådant. Den naturliga följden blir
då en diskussion om olika alternativ till försäkringens nuvarande konstruktion.

Det finns flera sätt att lösa det men låt mig här nämna tre olika alternativ.

- Införande av fri taxesättning, där patientens försäkringsersättning utgår
efter fast återbäringstaxa.

- Utökad självrisk för patienterna, t. ex. patienten betalar hela behandlingskostnaden
under en viss nivå.

- Tandvårdsförsäkringen inordnas i den allmänna sjukförsäkringen, vilket
innebär att patienten betalar en enhetsavgift per tandvårdsbesök eller
behandling. Kostnadsökningarna för staten uppvägs av en höjning av den
generella patientavgiften inom hälso- och sjukvården.

Jag vill inte här gå in på några detaljer men det är uppenbart att ovannämnda
alternativ får skilda konsekvenser för olika patientgrupper. Det måste därför
bli en fråga av tandvårdspolitisk natur att värdera om de olika alternativen är
möjliga eller önskvärda att genomföra.

2

Hemställan Mot. 1987/88

Sf201

Med hänvisning till vad som ovan anförts hemställs

att riksdagen hos regeringen begär en utredning om förändring av
tandvårdsförsäkringens nuvarande konstruktion.

Stockholm den 11 januari 1988
Siw Persson (fp)

3