Motioner i Första kammaren, nr 310

Motion 1947:310 Första kammaren

8

Motioner i Första kammaren, nr 310.

Nr 310.

Av herr Herlitz, i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa åtgärder till främjande av bostadsförsörjningen.

Därest en sådan utbyggnad av det allmännas verksamhet för bostadsförsörjning,
för vilken ett program framlagts i propositionen nr 235, skall
komma till stånd, framstår det som en angelägenhet av största vikt att tillse,
att de betydande förmåner, som i olika former äro avsedda att beredas enskilda,
utgå enligt objektiva grunder. Detta gäller om de blivande egnahemslånen,
om förmånen att få hyra lägenheter i de flerfamiljshus, som uppföras
med det allmännas hjälp, och om de i huvudsak härtill knutna olika
formerna av bostadsrabatter. Det föreligger uppenbarligen en risk för att
urvalet av dem som bliva delaktiga i ifrågavarande förmåner bestämmes
av tillfälligheter eller i varje fall icke sker med tillbörlig omsorg; man kan
icke ens helt bortse från faran att rent osakliga synpunkter kunna göra
sig gällande. Då av dem, som i och för sig kunde komma i åtnjutande av
samhällets hjälp, endast en mindre del kan erhålla sådan, måste bestämda
principer följas vid urvalet. Det kan ju vid strävandena att höja bostadsstandarden
icke vara likgiltigt, vilka som komma i åtnjutande av denna
förmån. I nu gällande författningar på området synes intresset av ett rationellt
urval knappast hava beaktats; spörsmålet beröres icke heller i den
kungl. propositionen. Lika väl som man på andra områden av social verksamhet
låter sig angeläget vara att noga reglera förutsättningarna för erhållande
av samhällets stöd, borde motsvarande spörsmål på detta område
regleras i författningsform. Och skälen för en sådan ordning äro här ännu
starkare, då man, såsom nyss anmärkts, står inför den inom socialpolitiken
i övrigt mindre starkt framträdande uppgiften att bestämma det inbördes
företrädet i avseende å förmåner, som ej kunna komma alla till del. Den
nu anmärkta bristen i det framlagda programmet synes mig vara av så
väsentlig betydelse, att beslut i ärendet icke bör fattas, förrän den avhjälpts.
Att i följd härav ett uppskov blir erforderligt, synes icke innebära någon
allvarlig olägenhet. Om man vill fasthålla propositionens tanke, att det
framlagda programmet i huvudsak skall träda i tillämpning först den 1
juli 1948, kan nämligen dess prövning väl anstå till 1948 års riksdag.

Ett ytterligare skäl för uppskov ligger däri, att åtgärder av så stor ekonomisk
räckvidd som de här ifrågavarande icke utan starkt nödtvång böra
beslutas förrän vid det tillfälle då medelsanvisning ifrågakommer och i varje
fall icke innan en mera klargörande utredning om medelsbehovet än den,
som föreligger i propositionen, blivit presterad.

Motioner i Första kammaren, nr 310.

9

Riksdagen synes sålunda böra avböja att nu fatta sådant beslut, varom
i propositionen hemställts under punkt 1, och i samband därmed uttala, att,
då beslut i ämnet skall fattas, riksdagen bör få taga ståndpunkt till författningsbestämmelser
rörande de ämnen som i det föregående angivits.

Under åberopande av vad nu anförts får jag hemställa,

att riksdagen ville avslå det i propositionen nr 235 under
punkt 1 framlagda förslaget.

Stockholm den 20 maj 1947.

Nils Herlitz.