Motioner i Andra kammaren, nr 886 år 1962 (Motion 1962:886 Andra kammaren)

Motioner i Andra kammaren, nr 886 år 1962

Nr 886

Av herr Hedlund m. fl., i anledning av Kungl. Maj.ts proposition
nr 171, med förslag till lag med förbud i vissa fall
mot rundradio sändning på öppna havet m. m.

(Lika lydande med motion nr 731 i Första kammaren)

Informationens frihet tillhör de grundläggande principerna. Vad beträffar
radioverksamheten måste man emellertid härvid ta hänsyn till att tillgängliga
frekvenser för radiosändning är begränsade. Frekvensbandets begränsning
gör det omöjligt att tillåta ett okontrollerat upprättande av radiostationer.
Såsom FN-konferensen 1948 om informationens frihet uttalade
kräver detta och den därav föranledda faran av ömsesidig störning mellan
radiostationer en rättslig reglering, om radioväsendet skall kunna fungera
tillfredsställande. Sedan länge har ett internationellt samarbete ägt rum på
detta område, varigenom frekvenserna efter ett noggrant utarbetat system
fördelats mellan olika kategorier av trafik och mellan skilda områden och
stater.

Enligt det till gällande internationella telekonvention hörande radioreglementet
är det förbjudet att utanför nationellt territorium upprätta och driva
rundradiostationer för ljudradio eller television ombord på fartyg, luftfartyg
eller varje annat flytande eller luftburet föremål. Under de senaste
åren har emellertid rundradiosändningar bedrivits från radioanläggningar
på fartyg, som befunnit sig på öppna havet. Fyra sådana sändare förekommer
intill Danmarks och Sveriges territorialvatten. Två av dem, Radio Nord
och Radio Syd, har sin verksamhet inriktad på vårt land. Ifrågavarande
rundradiosändningar utanför Sveriges och Danmarks territorialvatten företages
sålunda i uppenbar strid mot den internationellt gällande ordningen
på telekommunikationernas område.

Anslutningen till den internationella telekonventionen och till det därtill
anknutna radioreglementet måste givetvis anses innebära skyldighet för
vårt land att verka för upprätthållande av den internationella ordningen på
området. I konventionen liksom i olika rekommendationer i anslutning till
densamma har uttryckligen föreskrivits, att medlemsländerna bör vidta alla
praktiskt möjliga åtgärder till förebyggande av sådana menliga störningar,
som de s. k. piratsändarna kan medföra.

I den debatt, som förevarit i vårt land kring piratsändarnas illegala verksamhet,
har från vissa håll hävdats, att det förhållandet att piratsändarna
hittills inte verkat störande på radiomottagning i Sverige skulle befria vårt
land från skyldigheten att vidta åtgärder i syfte att stävja den illegala

Motioner i Andra kammaren, nr 886 år 1962

verksamheten. En sådan bedömning synes oss inte riktig. Avgörande måste
vara om den illegala sändarverksamheten på sätt som angivits i de internationella
överenskommelserna innebär fara för menliga störningar. Det
kan inte bestridas, att piratsändarna utanför vårt lands territorialvatten innebär
sådan fara. Om effektiva åtgärder inte vidtas mot denna verksamhet,
måste det befaras, att nya piratsändare kan framträda i sådan omfattning,
att det uppstår kaos i radiotrafiken. Dessa farhågor gäller inte endast rundradioverksamheten
i vårt land utan även de för sjöfarten och luftfarten erforderliga
radiokommunikationerna. Skyldigheten till ingripande måste sålunda
bedömas med avseende inte endast på de piratsändare, som nu är i
verksamhet, utan även på den verksamhet av sådant slag, som kan befaras
ytterligare uppstå.

Mot bakgrunden av vad vi här har anfört finner vi det nödvändigt, att
från vårt lands sida effektivare åtgärder vidtas till förhindrande av illegala
rundradiosändningar från områden intill svenskt territorialvatten. I överensstämmelse
med den rekommendation, som Nordiska rådet vid sin session
17—23 mars i år lämnat regeringarna i de nordiska länderna, synes det
oss härvid också nödvändigt, att de nordiska länderna för att den avsedda
effekten skall kunna uppnås vidtar gemensamma åtgärder mot konventionsstridiga
rundradiosändningar, som företages intill dessa länders territorialvatten.

I den förevarande propositionen nr 171 framlägges förslag till särskild
lagstiftning mot konventionsstridiga radiosändningar av ifrågavarande slag.
Den som på öppna havet eller i luftrummet däröver bedriver rundradiosändning
på sådant sätt, att radiomottagning i Sverige, Danmark, Finland eller
Norge störes eller kan störas, skall enligt förslaget straffas med dagsböter
eller fängelse. Detsamma skall gälla den som här i riket eller utom riket
lämnar vissa former av medverkan till sådana sändningar. I fråga om andra
konventionsstridiga sändningar än sådana, som stör eller innebär fara
för störning i ovannämnda länder, skall enligt förslaget förbjudas viss medverkan,
som lämnas i Sverige eller av svensk utom riket. Vid överläggningar
mellan vederbörande departement i Danmark, Finland, Norge och Sverige
har enighet uppnåtts om att gemensamma åtgärder av det angivna slaget
bör vidtas av de nordiska länderna.

Lagrådet har i sitt yttrande över lagförslaget ifrågasatt lämpligheten av
att Sverige genomför den föreslagna lagstiftningen utan att avvakta det
sammanträde, som Europarådets juridiska kommitté angående radio och
television inom kort skall hålla för behandling av bl. a. ifrågavarande problem.
Det är, framhåller lagrådet, inte otänkbart, att förhandlingarna kan
leda till att lagstiftningen får en annan omfattning och utformning än i förslaget
i propositionen. Enligt lagrådets mening bör därför beslut om lagstiftning
inte fattas i förevarande sammanhang. Vi delar uppfattningen, att det
resultat, som Europarådets kommitté kan komma till, bör vara normgivande
även för den nordiska lagstiftningen på området. Starka skäl synes oss
emellertid tala mot ett uppskov med beslutet i frågan. Lagförslag i samma

Motioner i Andra kammaren, nr 886 år 1962

syfte som i den förevarande propositionen har redan framlagts i Danmark
och Norge och framlägges inom kort i Finland. Man måste vidare förutsätta,
att arbetet inom Europarådet med utformningen av ett gemensamt förslag
kan komma att kräva avsevärd tid. Mot bakgrunden av det anförda synes
oss övervägande skäl tala för beslut om lagstiftning i det förevarande sammanhanget.
Vi förutsätter härvid givetvis, att lagstiftningen i vårt land sedermera
anpassas till riktlinjerna från Europarådet, därest dessa skulle komma
att innefatta en annan omfattning och utformning än förslaget i den föreliggande
propositionen.

Vid utformningen av det föreliggande lagförslaget har hänsyn tagits till
de riktlinjer, som lagrådet angivit i sitt yttrande. På en punkt avviker lagförslaget
dock från den utformning, som lagrådet förordat. Enligt lagrådets
förslag skulle transporter till fartyg eller annan anordning, varifrån konventionsstridig
radiosändning upprätthålles, vara förbjudna i den mån de är
att betrakta som yrkesmässiga. I propositionen har emellertid utförandet av
sådana transporter ansetts böra vara förbjudet oavsett om det sker yrkesmässigt
eller ej. Vi ansluter oss till lagrådets uppfattning och förordar, att
3 § i lagförslaget utformas i överensstämmelse med vad lagrådet förordat.

Den debatt, som ägt rum i vårt land främst kring Radio Nord, har riktat
uppmärksamheten på den svenska radioverksamhetens utformning. Det torde
visserligen inte kunna hävdas, att de program, som Radio Nord utsänt,
representerar något högre kvalitativt värde. Det oaktat har emellertid dessa
program vunnit stor uppskattning hos vissa kategorier av lyssnare, särskilt
hos ungdomen. Detta förhållande måste otvivelaktigt sägas utgöra bevis för
att från radiolyssnarna i stor utsträckning efterfrågas just lätta underhållningsprogram
av den karaktär, som Radio Nord representerar. Då det givetvis
inte kan accepteras, att detta programbehov tillgodoses genom illegal
sändning, framstår det som angeläget, att radioverksamheten i vårt land utformas
på sådant sätt att behovet kan tillgodoses. Inrättandet av den s. k.
Melodiradion inom Sveriges radios verksamhet har givetvis härvidlag inneburit
en förbättring men kan dock inte sägas utgöra en tillfredsställande lösning
av frågan.

Över huvud taget måste det konstateras, att radio- och television sverksamheten
i vårt land inte på önskvärt sätt ger valmöjligheter mellan olika
typer av program. Sveriges radios verksamhet omfattar för närvarande endast
två parallella program i fråga om ljudradion och endast ett program i
fråga om televisionen. Det framstår som angeläget, att radioverksamheten i
vårt land snarast möjligt utvidgas till tre parallella ljudradioprogram och
två televisionsprogram. Härvid bör givetvis behovet av lätta underhållningsprogram
av den ovan angivna karaktären tillgodoses. Av ännu större betydelse
måste det emellertid anses vara, att vissa andra väsentliga lyssnarintressen
beaktas på bättre sätt. Hit räknar vi särskilt de religiösa rörelsernas,
folkbildningsorganisationernas och andra ideella verksamheters behov
av ett utvidgat informationsutrymme, vari vi givetvis innefattar även en
objektiv redovisning av den politiska verksamheten. Med den betydelse, som

Motioner i Andra kammaren, nr 886 år 1962

måste tillmätas en levande regional kultur, synes det oss också vara en angelägen
målsättning, att programproduktion inom ljudradion och televisionen
kommer till stånd på det regionala planet i betydligt större utsträckning
än hittills.

Ljudradio- och televisionsverksamheten i vårt land är monopoliserad till
ett enda företag, Sverige radio. Det kan givetvis inte bestridas, att en fri
konkurrens inom programverksamheten bör kunna skapa förutsättningar
för kvalitativt bättre program. Det synes oss vara angeläget, att det värde,
som den fria konkurrensen representerar, så långt möjligt tillvaratages även
på detta område. I viss utsträckning torde detta kunna uppnås genom konkurrerande
programgrupper inom Sverige radio på såväl det centrala som
det regionala planet. Den största effekten måste dock förutsättas uppnås,
om två eller flera radioföretag finge fritt konkurrera med varandra. Enligt
vår mening bör det vara möjligt att basera radioverksamheten på en sådan
konkurrens.

De problem, som vi ovan anfört beträffande radioverksamheten i vårt
land, synes oss böra upptagas till en skyndsam prövning. Av konstitutionella
skäl kan vi emellertid inte ställa yrkande härom i förevarande sammanhang.

Med stöd av vad ovan anförts får vi hemställa,

att riksdagen vid behandlingen av propositionen nr 171

måtte besluta att transporter till fartyg eller annan anordning,
varifrån konventionsstridig radiosändning upprätthålles,
må vara förbjudna, därest de är att betrakta som yrkesmässiga,
samt att 3 § i den föreslagna lagen med förbud i
vissa fall mot radiosändning på öppna havet m. m. må erhålla
den lydelse, som lagrådet förordat.

Stockholm den 15 maj 1962

Gunnar Hedlund

Lars Eliasson

Gustaf Svensson
i Va

i Sundborn

Erik Grebäck

Lennart Mattsson